Jag har lite ont i hjärtat igen. Bara lite. Sådär som jag brukade ha var och varannan dag för bara några år sedan. Jag vet inte vad det är. Jag vet i alla fall att jag blir såhär när världen får för sig att byta årstid och allt blir så tydligt att man inte hinner med. Tiden går bara inte att hålla kvar. Den går. Ifrån en. Bara lämnar en kvar och struntar i om du inte hinner med. De var för länge sen. Sen har Maggio släppt ett album som gjort att jag lyssnar på musik som jag inte gjort på flera år. När den känns ända in längst in, och jag förstår alla ord och skulle kunna hoppa in i låten och bara vara där litegrann för så mycket känner man igen sig. Jag blir pepp och får tårar i ögonen på samma gång.

Så tittade jag på alla festivaler som finns. Så tänkte jag att det är så himla typiskt att jag har blivit för stor. Så sorgligt, jag fick nästan svårt att andas. Så himla mycket vill jag bara vara där och se alla fina band och all bra musik. Jag måste gå, jag ska gå. Nu köper jag två biljetter. Jag vet, jag vet att du tycker om mig. Allt är bara bra, men jag kan inte hjälpa att jag glömmer. Att jag får för mig att tänka på hemska saker och vilja vara ifred.

Sen tänker jag på dig, som allt handlade om förut. Bara för att allt är borta och lika gärna inte kunde ha hänt. De åren. Som en film. Eller så kan jag bara inte skilja på dröm och verklighet längre. Så blir jag arg, och sen bryr jag mig inte mer. Kan inte tänka, jag står bara här och ler.

Jag måste bli av med mitt beroende, ja. Idag.

ÅHHH, jag har inte varit inne här sen den 16 november. Förra året. 2010. Och ändå så är folk här och tittar förgäves om jag har skrivit nåt. Hur fint är inte de? Fint. I alla fall. Jag ska, en gång till. För att det precis blivit ett nytt år. Och det bara springer iväg, tiden bryr sig inte ett skit. I alla fall inte om mig, den bara går och jag hinner inte med. De här kommer förmodligen inte hjälpa för fem öre. Men hopp! Är ju något av de vi människor är bra på att ha i svåra tider. Vi människor är inte ens speciellt bra, har jag känt för många gånger nu. Antagligen tack vare att jag tittar på nyheter. Men det ska man ju. Jag vet inte.

Rakt på sak. Ni får inte se. Men mina nyårslöften. Mitt 2011. Måste få bli bra. De måste hända lite saker. För jag förstår inte hur jag tog mig igenom hela förra året. Nästan helt obegripligt. Nummer 1: Kan jag inte ens säga. För det är så självklart och hemskt på samma gång. Att jag någonsin skulle önska att jag klarade av de är också obegripligt. Så ettan är hemlig. Nummer 2: Träna eller säga upp mitt dyra gymkort. Bara att välja. Nummer 3: Hitta på något bra att göra. För jag går bakåt i utvecklingen på dumma ICA. Nummer 4: Ta kort igen.

Plus, att jag ska va positiv.
Gay.

GAAAAAAAAAAAHHHH!!!! Jag har ungefär hundra tusen miljoner saker som är jobbiga som jag bara vill slänga ur mig. Hoppas att dom ska göra bättre nytta här än i mitt huvud. Men man vill inte verka crazy, så jag ska försöka lugna mig. Jag är sjuk från mitt jobb. "Sjuk". Lite sjuk. Men jag vill inte. Jag kan inte. Jag orkar inte. Jag har jobbat för mycket. Jag kanske bara ska vara ärlig och strunta i vilka som ser. Jag vill inte att nån ska se. Jag är ARG på mamma och pappa. På att vi inte är någon familj längre och inte har varit det på snart ett år. Jag fasar för julen. Jag vill inte fira den. Jag vill inte vara med om den. Jag tänker vara nån helt annanstans, borta, strunta i att det är jul och dricka alldeles för mycket vin och glömma bort allt. Till och med en så obetydlig dag som fars dag var jobbig. Jag firade den med en annan familj, en annan pappa. Någon annans pappa. Min farmor har spårat. Och en annan sak, som är sjuk. TÄNK OM, han hade svarat och du hade varit där. Hos dom, där Rickard bor. Utan att sagt nåt till mig. Så hade vi "stött" på varandra på morgonen. Oj. Hej. Det hade varit sinnesjukt jobbigt.

Sidan som går vidare har någon redan rivit av. Så jag griper tag, i vita blad.
Förlåt att jag aldrig sagt förlåt. Är en himla fin bit. Och det känns faktiskt lite bättre nu.
Sjukt fina saker händer i mitt liv ändå. Så fina att man dör lite.
Jag kanske kan berätta om dom nästa gång.

Pinsamt dåligt. Jag vet inte varför. Strunt samma varför. Sist jag skrev var för två veckor sen. Då skrev jag att jag inte får någon ordning. Mitt liv är rörigt och flyger iväg, utan att jag får tag på det. Jag jobbade från tio på morgon till tio på kvällen nästan alla dagar. Mitt sociala liv var obefintligt. Det ser ungefär likadant ut nu. Jag jobbar maniskt och omänskligt mycket. Lite saker som hänt är att jag träffat viktiga personer på trevlig middag. Hängt med en flaska vin med fina människor på dansgolv hela helgerna. Packat, städat flyttat och botaniserat på IKEA. Burit, hjälpt och varit obarmhärtigt trött. Jag är TRÖTT. Så trött att det inte hjälper att sova längre. Det är tisdag. Jag böt bort min kväll. Jag fick vara ledig en kväll. Det känns ofattbart härligt. Jag fick åka och fika, jag har nästan glömt hur trevligt det kan vara. HAHA, nej jag överdriver. Men jag måste bara understryka hur genuint lyckig jag är för ledighet. För fritid. För saker som förgyller livet. Sen yogade jag, aj min kropp. Hem och äta soppa med morot, broccoli och ärtor. Nu ska jag bosätta mig i en varm dusch oförskämt länge. Sen sätta på efterlängtade Greys Anatomyavsnitt! Mys.

Puss!

En ny låt. Som också kommer bli dålig. Jag va inte så förut. Låtar dog inte för mig. Jag kunde lyssna, lyssna om och om igen. Nu lyssnar jag låtar trasiga. Känslan försvinner. Men himla himla fin just nu. Gubben i lådan, Daniel Adams-Ray. Hoffmaestros nya album går att lyssna på. Också himla fint. Det finns ingen struktur. Ingen form av något slag. I något som har med mig att göra. Jag hinner inte med. Inte med mig själv. Inte med någonting. Jag får lite dåligt samvete när jag ser att alla tittar här, och jag är borta. Hur länge som helst. Nu är jag sådär snurrig i skallen igen. Det är för mycket. Det får inte plats och jag kan inte tänka. Jag kom fram till att jag inte sovit hemma här, ensam sedan den 17 september. Den här veckan jobbar jag mellan 9.30-22.14 fyra av fem veckodagar. Jag dör lite. Jag har fyllt år. Det var hemskt och fint samtidigt. Alla bråkar och jag får ont i hjärtat av att tänka på det. Aj.

Usch. Nu är jag dålig. Men frisk. Äntligen! Veckor bara går. Dagar också. Gud, det var hur länge sen som helst. Jag har varit och tagit prov. Sen grät jag i ungefär en timme. Så hemskt var det. Måndag. Fika med hjärtan. Jobba. Pussas hela kvällen. Tisdag. Ännu mera krämpor. En till sväng på Vårdcentralen. 150 spänn rakt i sjön. Jobba vidare. Myskväll. Onsdag, och hemsk hosta. Middag med Frugan. Det orkar man alltid. Torsdag, började på nya jobbet. Hjälp. Men jag klarade det! Sen tandläkaren, och inga hål. Än. Äntligen fredag och hämta ut ny mobil efter jobbet. En ny mobil som jag hatar. Jag började nästan gråta varje gång jag tittade på den. Så mycket hatar jag den. Nu har jag accepterat misären. Men är fortfarande extremt irriterad. Hoffmaestro på Gröna Lund med gulliga bror! Himla fint. Åh, va fina dom är. Åh. Åh. Åh. Löööördag och gå ut med Mia och Sandra. Dansa och dricka vin. Fin middag och efterfest. Söndag. En jättefin söndag. Frukost i sängen. Tröttfrukost. Åka in till Fotografiska och titta på utsällning av Annie Leibovitz. Fint ända in i hjärtat. Fika på söder. Åka och handla söndagsmiddag. Laga mat i timmar. Äta i hundra år och sen bara ligga på en soffa och då är allting bara bra. Nu är det redan torsdag, påväg till fredag igen. Jag hinner inte med. Fika hit och dit, hälsa på Hannah på Essingen. Nu har jag sprungit! Duschat, målat naglarna och nu ska jag sova.

Puss.

Söndag. Solen tittar fram. Men man vet. Att det är höstkyla. Nästan isiga vindar har redan kommit till Stockholm. September. Jag antar att det är okej. September är en höstmånad. Men jag förstår inte varför sommaren alltid måste ta slut. Sämsta grejen typ. I september fyller jag år. 23 stycken. Jag blir 23 år. 23. Man ska inte känna för mycket på det. Då känner man bara massa saker. Stress, ångest, panik. För att man ska vara så bra jämt. Hinna med hundra saker, tjäna massa pengar och älska sitt jobb. Jag vill inte vara en av alla dom som känner så. Strunt samma. I veckan som varit har jag haft semester från Ica. Det var himla härligt. Jag har istället sökt två kurser, skrivit ett CV, sökt en praktikplats och varit på en intervju. Dessutom har jag vikarierat på Sofielundskolan. Hm... SO, svenska, NO och matte med 6:or, 7:or, 8:or och 9:or. Det var en av de läskigaste saker jag någonsin gjort. Onsdag, torsdag och fredag. Jag klarade av det. I helgen har jag varit på fin tjejmiddag, haft en liten efterfest för två personer. Varit på grönalund med barndomsvänner och gjort femkamp, ätit fishn'chips, druckit vin, åkt karuseller, ätit middag till sent på natten. Det är fantastiskt att vi inte kan ses på flera år, och så när vi ses så var det som igår vi var små. Idag har jag ätit lyxfrukost, ska ta en promenad, tvätta, måla mina naglar, laga äppelpaj och en gryta till ikväll och pussas hela kvällen mest.

<3

Nu är magontet nästan borta. Tack gode gud för det. Jag har istället en rinnande näsa och en hals som är sträv som sandpapper. Men det går att leva med. Helgen har jag försökt använda till att vila så gott det går. Tapas och några glas vin i stan med Hannah och Sofie på fredagen. Himla trevligt. Tapas är så gott att jag dör lite när jag tänker på det. Lördagen skulle vi firat farfar. Men, meeen, massa saker. Hit och dit. Bajs. Grattis till honom i alla fall. 65 barre. Pensionär. Möta upp gullebert och strosa runt, fika sen lunch och gå på Cirkus Cirkös. Åh, vad jag tyckte om det. De är så duktiga att man tappar andan. Massa te och goda saker hela natten. Nu är det söndag. Söndagar. Det är ett fenomen. Känslan man har på söndagar. Jag har vaknat, ätit frukost på sängen, försökt fixa en ny telefon och fikat med fina fina Staffan. Nu sitter jag hos mamma och pappa, äter en muffins som smakar kubb. Min pappas favoritsmak av alla smaker. Väntar på fisksoppa till middag och vill gärna att det ska sluta regna. Men det är inte hela världen. Nästa vecka hoppas jag på semester. Kanske har jag det. Kanske inte. Om jag har det, så börjar min höst. Alla måsten, och massa ta tag i. Det kommer gå strålande.
Hjärta.

Min mage har gått in i väggen. Igen. Aj. Aaaaaaj. Idag är det måndag. Kväll. Den började göra ont i lördagsmorse. Det är lång tid att ha ont. Samtidigt har jag mödosamt jobbat varje dag. Idag går det inte mer. Jag måste vara hemma imorrn, och vara lite sjukis. Blä. Jag vill bo på min toalett, gömma mig under täcket och inte se eller tänka på mat. I alla fall, hjälper det mig på traven med att inte äta godis. Jag är inte sugen på någonting. För det har gått sämst. Så sämst att jag inte ens tänker kommentera saken vidare. Jag kan däremot dementera eventuella rykten på att dessa krämpor jag numera lider av har förstört min helg. Nej. Den har varit himla fin. Fest hela natten med Hannah, i hennes fina fina lägenhet. Och på F12. Kräftskiva i Ellinors lilla stuga med svenska kräftor, och pajer så långt ögat kunde nå. Fint! Söndagen, efter jobbet. Massa mys och pussar. Irene Huss, hm. Nej? Idag har jag festat (läs;petat) i mig taccos hos mamma och pappa. Dom hjälper och köper saker så att det ska gå över. Skorpor och blåbärssoppa. Jag borde äta en nu. Jag ska sätta på en film och dö lite till.

Puss, puss, puss!

Dag två och tre. KAAATAAASTROF. För att det var helg. Fredagen firades med kräftpremiär hos Mia. Kräftor. Som är så GOTT. Inge godis, men chiiiips. Massa. Räknas ens det? Det är ju inte socker. Det är salt. Aja. Lördagen, upp tiiiidigt och jobba. Blä. Hem till mamma och pappa. Värmen var galen. Sova på baksidan när alla andra stökar. Sjukt najs. Som förut. Ännu mera kräftor. Jordgubbsremmar. Sova hos Hannah. Jobba ännu mera. Hem till fining och äta mini-ananas, melon, kiwi och choklad, till himla fin film. The imaginarium of doctor Parnassus.

Dag 1. Gick bra. En glass, en kula brownieglass som är så god att man kan dö på fläcken är det enda med hög dos av socker i. Och glass, ja det måste man ju bara få äta så länge det ändå är sommar i Sverige. Vandra i stan, hela dagen. Luncha på uteservering, köpa skor. Vandra mer. Äta glassen i fullsmockade och soliga Kungsträdgården. Åka hem och styra middag och vin. Promenad hem och nu sitter jag här. Mer än hälsosamt sugen på vad som helst. Jag klarar mig, med ett äpple.

Godnatt!

Jag ska ta upp det med allmänheten. För att liksom sätta lite extra press, att verkligen klara av det. Här kommer min bekännelse. Jag har blivit sockerberoende. Som en jävla unge. Gay. Jag har varit en av alla dom som otroligt nog inte ens gillat godis och söta saker speciellt mycket. Det senaste halvåret har jag radikalt ändrat på den synen och levt på detta istället för riktig mat. Jag äter godis varje dag. Hela tiden. Stackars mina tänder. Idag blir därför min första sockerfria dag. För att liksom ge min kropp ett litet break. Bli av med beroendet. De kommer gå skitbra. Det kan vara en förutsättning att jag inte jobbar idag. Där är det extra lätt att äta godis, eftersom det är så tillgängligt. Vi får se ikväll. Den dumma kvällen igår fick mig att inse hur illa det egentligen är ställt. Allt gick sönder,; frysarna, kassorna, tobaksskåpet, vi var en man kort, folk var hetsiga och kön eskalerade. Jag hoppade mellan kassa och förbutik. På min rast försökte jag chilla, och skulle äta min matlåda. Men jag var så stressad att det inte gick så min mat bestod av tre mackaroner och en stooor bit kladdkaka, tre godisar istället. Eh, äckligt och inte smart.

Hörs sen.

Jag säger bara en sak. Lars Winnerbäck i mitt hjärta. För alltid och lite till. Så lycklig och matt blir jag när jag hör, alla himla fina låtar. Och även fast jag inte längre lyssnar sönder dom varje dag så sitter dom kvar. Det är allt som egentligen behöver sägas men jag kan säga lite till. Fredag, jobb jobb nästan hela natten. Lördag, skopan, lunch på Waynes, systemet och fest hos Sara som har blivit min nästangranne. Himla crazy kväll. Hem, somna med mina kläder på och det är hemskt. Vakna 06.37 och komma på att jag skulle träffa rickard, cykla dit och sova vidare. Hur knäppt är inte de? Men fin frukost och sen in till stan mot Hannah och Sofia för en middag på Essingen innan vi tittade på Dundertåget, Sofie Zellmani, Laleh och Lars. Bra kväll. Bra helg. Idag regnar det och jag ska fika hos mamma, träna och jobba.

Puss.

Det har blivit augusti. Man vågar inte tro att detta trots allt också ska vara en sommarmånad. För den har inte börjat bra. Det har regnat. Men mig har det inte gjort något. För varje varje dag är jag på Ica. Som om jag inte skulle klara mig utan det. Ica. Hur dumt låter inte det? Så är det inte. Jag är tvingad. Tvungen. Måste. Men himla fina människor jobba där ibland och då kan det till och med vara ganska trevligt. Jag vet inte hur lång tid det har gått. Det bara kändes som att det var dags, och några av alla saker som hänt sedan kaoset med mobil och dator och allt tekniskt i mitt liv som inte vill fungera. Utan bara gå sönder och bli trasigt. ÄR, i alla fall fint lagad middag, tända ljus och så många pussar så jag dör lite. Fin, finaste festen för Malin som fyllt år. Med hattar och hur goda snittar som helst. Det vanliga, fikor, promenader, filmnätter, saker som är goda. Jag har nog bestämt mig. För att inte tycka att det är läskigt. Utan fint, bara fint. Efter 7 dagars arbete, jobbar jag några till. Och i veckan ska jag göra massa trevligt. Helgen blir kanske ännu lite fab än den som va.

PUSS.