En till av de sämsta dagarna i mitt liv. När livet går sönder. Från en dag till en annan. Bara sådär. Bajs. Jag måste verkligen åka bort. Helst till mina kusiner. Nu. För att försöka att distrahera mig följde jag med min mamma till landet. För att andas lite frisk luft, elda och kratta löv. Det hjälpte lite. Vi plockade till och med svamp! Som jag har velat hela hösten ju. Nu har vi bastat. Fett skönt och ska äta kantarellerna till middag. Så för att ha varit en sorglig dag har den ändå varit fin.

Kris.

Det är över nu. Ångest, stress och panik är som bortblåst. Jag laddade hela morgonen genom att sova till tio. Äta frukost med ett avsnitt Grey's till klockan tolv. Klä på mig i maklig takt och ta tåget klockan ett, där jag satt och läste igenom det sista och smått förbereda mig på att sitta och titta som ett frågetecken på alla frågor och gå utan att skrivit mer än några rader. Men så blev det inte. Egentligen har jag ingen kommentar. Man ska inte ropa hej förns man är över bäcken. Eller? Vad nu det spelar för roll. Jag skrev i två timmar. På alla utom två frågor. Det känns inte lika hopplöst och jag hoppas vid gud att jag klarar mig. Jag lovar och svär att jag ska börja läsa böckerna i tid till nästa kurs. Dag 12 har förövrigt varit bra. Jag har inte haft så mycket mer att bry mig om eller bli upprörd över. Jag har till och med tränat. För andra gången sen i somras. Yeeey! Nu ska jag dricka te och lägga mig och dö litegrann. Imorgon är jag ledig, och sen är det helg!

Puss.

Det är snart nästa dag. Dagen då jag måste prestera, leverera, agera smart. Anledningen varför denna tenta blivit  en såpass stor grej för mig är för att jag började läsa böckerna i måndags och har haft otroligt mycket viktigare saker för mig än att just läsa dem. GAY. Så för att trösta mig själv om (när) jag misslyckas tänker jag ungefär såhär; deppa inte, jag har ju kommit en bra bit påvägen med plugget inför omtentan. Jag har läst så mycket idag att jag inte kan tänka mer. Det är så fullt att det går trögt att tänka. Även simpla saker som att gå på toa eller äta mat går trögt. Dessutom har jag suttit som Quasimodo över mina böcker och har nu en fruktansvärd värk i min nacke. Jag har blivit lovat massage vilket jag tacksamt tar emot. Det får gå som det går nu. Jag orkar verkligen inte mer. Det får inte plats. Den pråliga lunchen jag pratade om tidigare blev köttbullar, men när är mat en bristvara, vilket den dessvärre är när man pluggar, smakar allt himmelskt. Jag har dessutom hunnit en "sväng" till Kungens Kurva och gått på Mio för att köpa soffbord, lampa och överkast. Himla trendigt. (Jag läste slaviskt i min bok båda resvägarna.)

Skiiiiiiiiit i det.

Idag var jag uppe sjuuuukt tidigt. Typ sju. För att jag skulle vara så effektiv som jag aldrig varit i hela mitt liv. Det har gått relativt bra. Mitt liv idag är därför väldigt innehållsfattigt. Mitt pluggande framskrider inte helt utan komplikationer. Som vanligt när man måste plugga känns allting annat plötsligt så himla roligt, jag skulle med nöje städa eller diska. Om ändå sköldpaddan kunde bajsa på glovet så att jag fick torka upp det.  Nej, inte rikitigt. Men jag skulle till och med hellre gå ut och springa. Kanske inte med nöje, men fortfarande mycket hellre än att sitta här och känna mig hopplös, kraftlös, meningslös, allmänt lös. Nu, eftersom jag har pluggat så effektivt i så många timmar så ska jag snart äta lunch. Det har jag längtat efter sen jag började. Jag vet inte vad än. Men jag har stora planer. Igår på min lediga kväll som jag skulle tillbringa med denna härliga litteratur tillbringade jag istället på kalas hos Anna. Det var trevligt. Idag verkar det inte komma några trendiga planer och rädda mig ur min misär. Tur kanske. En sak som är bra är att jag inte har blivit upprörd och brytt mig i onödan i alla fall.

Puss.

Hej, klockan är ett. Kan nån SKJUTA mig i huvudet. Det var meningen att jag skulle gå upp fett tidigt. Typ helst tidigare än åtta. Och plugga, för att ha någon som helst chans att klara mig. Nej, istället har jag skrikit, gråtit och brytt mig. Mer än någonsin innan. Jag bryr mig så mycket att jag får hjärtklappning. BAJS. Så sa jag en jättedum sak. Som kommer ta år och dar innan man glömmer bort. Från ingenting, från en liten grej. Pytte. Som jag bryr mig om. Tänk om jag inte hade brytt mig. Då hade det inte varit något problem. Alla problem, ALLA, beror på att det är någon som bryr sig. Så måste det så klart finnas en motpol. Någon som inte bryr sig ett skit. Jag är så arg. Mitt nu när jag ska plugga. Så frågade Camilla om jag vill åka till Stinsen och handla. Ja, det är väl klart som fan jag vill. Jag har två alternativ, vilket är mest lämpligt med tanke på omständigheterna?

- Åka till Stinsen, handla fina saker, bli pank, roa mig och kanske bli glad och öka risken med 60% att kugga på tentan?

- Sitta och vara arg, älta och förbanna gud att han inte gjorde så att jag slutade bry mig, samtidigt som jag försöker plugga och kanske öka mina chanser att klara tentan?

Jag vet inte. Jag tänker ungefär såhär: Det bästa är nog att skjuta upp plugget, det är jag ju trots allt bra på, och hoppas att när jag kommer hem så är jag lugn, likgiltig, glad och fett sugen på att plugga. Så att jag lär mig dubbelt så mycket på hälften av tiden. Mmm. En bra sak, måste jag skriva. Innan jag går. Hm, vi har bestämt att vi bara får äta godis och glass på lördagar. SKIT. Det är ingen bra sak. Det betyder att jag i fortsättningen kommer behöva smyga med sånt. Att flytta hemifrån betyder inte att reglerna försvinner! Öh, nej. Jag kommer inte på en enda! Jo, TACK Erik som tog min tid på Ica så att jag kan plugga i lugn och ro.

Verkligen.
Tack.

Måndag. Jag har varit i skolan, jag var till och med pepp på att gå på sista föreläsningen innan tentan. För att det skulle vara en sammanfattning, knyta ihop säcken, ta upp det viktiga, göra alla ett medvetna om det som komma skall. På domedagen. Det var jag helt i onödan. Pepp alltså. Fett GAY. Jag klarar inte av föreläsare som står och tänker, hakar upp sig som en trasig skiva, svamlar om helt ovesäntliga saker och han pratade för långsamt med. Då får jag panik och tänker hur mycket mer jag kan lära mig om jag sitter hemma och läser. Så får jag sådär bråttom hem. Men istället för att åka hem och läsa, så fikade jag snabbt (inte) med Staffan. För det är mycket mysigare. Nu är det också meningen att jag ska läsa. Men jag var tvungen att måla naglarna och titta lite på datorn innan. Blä. Tiden hinner ifatt mig och jag kommer nog inte att hinna. För att återgå till det som är viktigt. Äntligen massa pussar och inga tårar! Än. Nej. Det finns hopp. Snart ska jag på gympan. Sen PIZZA! Man kanske borde ta och rulla en själv.

Peace.

Oj, jag glömde visst skriva om en dag. Få se om jag kommer ihåg. Jo, fredagen som jag förutspådde med utgång på magget med mitt trendiga sällskap Staffan blev som förutspått. Lite GAY. Men det blir det väl alltid där. Min bror var förbi en sväng med. Alltså, det finns ingen ände på vilka slitna människor det finns där. Det är ren tragik. Det får mig att känna mig väldigt lycklig å andra sidan. Timbuktu sjunger i en sång att det är svårt att vara nöjd med sitt eget liv om man beblandar sig med folk vars liv alltid kommer verka bättre. Det är kanske sant. Min medicin på att inte vara lycklig vissa dagar kan man alltså bota med att gå till Magget. Najs. Vi pratade i alla fall med snubbar från Spånga, vad nu de gjorde här vet jag inte exakt. Skumt. Sen åt jag nudlar och somnade med kläderna på i sängen. Inte så najs. Sen var det lördag och jag var och handlade på Täby med mamma, pappa och ante. Hemskt trevligt. Jag köpte en adventsljusstake.(!) Inte okej. Men det är julsaker överallt. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag blir sugen på jul. Men det är fortfarande bara oktober. Faktiskt! Skärpning. Sen var det middag hos Åsa, Totte och Bella. Mys. Men det  är så himla konstigt att mina fina kusiner är borta. Tomt. Vi ritade och tittade på Bellas fina fristående som hon är hemskt duktig på. Hon säger fortfarande tack för teckningen jag ritade när jag var i Österrike. Den var verkligen sjukt uppskattad. Jag borde skicka ett brev till henne. Jag fick ju faktiskt ett vykort när hon var i grekland i somras. Jaja, sen stressade jag hem för att hinna på kalas i stugan hos Ellinor. Men när jag kommer ut ur duschen och ska torka håret har jag ingen hårfön och mina planer spricker. Nästan. För min underbara mamma kom som räddaren i nöden med den och jag kunde åka dit och dricka vin en hel till kväll. Det var snurrigt, varmt och trångt. Men jag hade jättekul och kom hem klockan fyra på morgonen. Knas. Nu är det söndag och jag saknar Rickard fett mycket. Om två timmar kommer han hem. Jag har dammat, dammsugit, torkat golvet, sanerat badrummet, gått med hundra kilo sopor, handlat och nu ska jag äntligen sätta mig ner nyduschad och vänta med att titta på Greys Anatomy. Fett bra dagar med andra ord. Jag har inte varit ledsen en endaste gång. YEEEY!

PUSS.

WIIIEEE! Hela dagen igår gick fett bra. Najs, att se lite resultat. Haha. Jag och Sköldpaddan är så jäkla trendigt självständiga och har fett kul själva tillsammans. För han räknas INTE som sällskap. Den här dagen kan varken gå bra eller åt helvete med tanke på att jag inte gjort något annat än att jobba. Jag har ingen kommentar. Jag ska inte klaga. Det är ett bra, skitbra, extrajobb. Men man blir lite efterbliven av det. Det var Tacofest och det var fint och gott. Jag ska slänga i mig middag, snabbstäda och fixa till min slitna ICA-look. Sen kommer finbesök och vi ska dricka ljummet vitt vin och eventuellt gå till FAB-Magget och vara Fabulous. Det kan jag behöva. Sedan mina partner in crime har försvunnit är min kropp renad från alla gifter. Jag dricker inte kaffe, jag röker inte och jag dricker inte alkohol. Vilken tragisk påverkan detta har haft på mitt liv. Jag måste skärpa mig. Fredagsmyyys!

PUSS.

Jag dör. Jag har tenta på torsdag som kommer. Alltså om en vecka prick. TENTA. Jag dör. På tre böcker. Som jag inte har börjat läst. Tack. För att jag har så bra framförhållning. I alla fall. Igår, resterande av dag 4 alltså. Gick över förväntan. Men ett ganska stort missöde. Efter det trevliga lunchen med Camilla skulle jag möta upp min Farfar. Vi missar första bussen tack vare att Rickard går på en liten promenad åt helt fel håll. Så jag har lite panik över att vi kommer vara sju minuter sena. Väl framme på Moderna museét irrar vi runt och letar men utan resultat. Vi hittar dom inte. Dom har ingen mobiltelefon. Hur man nu i dagens moderna samhälle inte kan ha det. Det är inte mycket att göra. Vi väntar. Så har jag inte ljud på min egen mobil när de ringer från en telefonautomat. Jag vet, det låter som en dålig film på 60-talet. De talar in ett meddelande på min telefonsvarare och talar om att de står och väntar och att klockan är tjugo minuter över två. Lätt irriterat. Kan jag vara vänlig att slå en signal. Vart? Nej. Alltså, jag blir knäpp. Vi väntar ju också. Sen ringer de inte mer. Vi väntar i tjugo minuter till. Jag ringer och talar om på deras hemtelefon att vi inte fattar någonting och sedan går vi i "godan ro" och tittar på Dalí Dalís tavlor. Jag klarar inte sånt där. Tänk hur det var på den tiden. Efterblivet. Jag behöll mer eller mindre mitt humör. Senare på kvällen hörs vi av och konstaterar att det blev ju lite knasigt. Minst sagt? De stod och väntade vid nån himla korvkiosk på Odenplan. Öh.

I alla fall. Idag har också gått relativt smärtfritt. Vi har haft en redovisning som vi inte visste om och lyckades genomföra på ren improvisation. Jag har fikat med fina Staffan och ätit godis. Gott. Nu har jag lagat en romantisk middag till mig själv. Tittat på sorgliga Greys Anatomy och ställt av min bil. ÄNTLIGEN! Jag fällde en tår, med det räknas ju inte om man ser på TV. Fortsättningsvis i mitt goda sällskap, av mig själv, ska jag äta en glass som legat och smält för att jag glömde bort den, och förhoppningsvis fryst igen. Och plåga mig med ännu mera sorg framför TV:n. Men fint också. Det är inte så fint att Rickard är borta. Men det är ett ypperligt tillfälle att vara själv. För det ska tydligen vara bra.

PUSS.

Se vad bra det går att skriva här när jag hela tiden måste tala om hur det går. YEEEEEY, igårkväll gick allting mycket bra. Inget att klaga på. Jag jobbade, kom hem, lagade mat. Som gick att äta. Såg på tre viktiga saker. Åt glass och somnade. Utan att gråta en endaste gång. Nu har jag hemskt bråttom till tåget för jag ska träffa Camilla och fika och sen gå på Moderna Museét med min farfar. Jag vet inte hur jag ska hinna. Sen gympa, och träna till tävlingen som vi kommer förlora fett jäkla mycket. Men men. Dag fyra, har börjat fett bra. Lite sovmorgon, tvättat hela tvättberget och inte varit nå ledsen heller.

Puss.

HAHAHAHAH. Jag skrattar jättehögt. Det här är inte sant. Igår blev om möjligt ännu mer föstörd än dagen innan. Det här är nog den sämsta starten. Men förhoppningsvis kan det bara bli bättre nu. Inte om jag fortsätter i den här takten, men nån måtta måste det finnas. Någon måste skona mig från all bitterhet och misär. I alla fall. Jag tror att jag började gråta ungefär fyra gånger igårkväll. En gång direkt efter att jag skrivit mitt relativt positiva blogginlägg om att kvällen skulle jag klara galant. Kul. En gång för att pastasåsen smakade äckligt och inte gick att äta. En gång för att jag blivit lurad på min dammsugare och en gång för att Rickard är allmänt bångstyrig. Vad är mitt problem? Jag har hunnit med att gråta hela morgonen. Så nu skrattar jag bara åt allt. Åt det här. Kanske är det en jättedålig idé att försöka räkna dagar och lyckas att vara glad en hel dag. Att det bara gör att jag känner mig pressad och får nån typ av prestationsångest. Jag vet inte. Jag vet fan ingenting. I alla fall. Nu ska jag plugga. Sen fika i centrum. Sen hälsa på hos Mia. Sen jobba. Sen inte prata på hela kvällen. För ikväll ska jag bara skratta. Så vill jag så hemskt gärna åka och hälsa på mina fina kusiner i Thailand. Himla gärna.

Puss.

Haha, dag 1 sket sig. Fan. Det är så jäkla svårt. Men idag kan lätt bli bättre. För klockan är redan halv fyra snart, och då är det inte mycket tid kvar jag strula till. Inge strul. Men min dag började inte alls bra. Men det räknas inte. Sånt händer alla. För dumma sköldpaddan bajsade på golvet och det regnade så där pyttelite så att man inte kan ha paraply men håret blir ändå helt förstört. Och jag tappade min favoritvante ever. Nu har jag bara en vante kvar. Vad ska jag med den till? Inget. De var jättedyra. BLÄ. Sen ringde båda min gruppmedlemmar och sa att de blev sena. Så där stod jag mitt i regnet och visste vad jag skulle göra med massa dötid tidigt på morgonen. Och det sista, jag köpa dyrt te på fiket och det var ljummet när jag fick det, så jag inte kunde dricka det. Sen gick resten ganska bra. Förutom att min grupp är fett bångstyrig och vi gillar inte riktigt varandra. Men ingen lotsas om det. Nu har det i alla fall slutat regna och jag är hemma och jag har chips.

Nu börjar det. Det kanske är lite konstigt att börja på en söndag. Men det kan inte hjälpas. Efter igår. Så behöver jag en förändrig. Reda ut alla saker så att det inte känns som att jag har svalt en mulen himmel lika ofta längre. Jag orkar inte längre. Jag oroar mig för mycket. Igår hade vi mysmiddag hos Mia och det är så fint att Staffan är hemma igen. Äntligen. Jag längtar till ikväll. Efter dig. Jag måste bara jobba först. Måste allt vara så blött? Hösten kan verkligen ha bokstavligt talat grå dagar. Jag vill bara stanna inne och inte gå upp, dricka te hela dagen och kvällen.

Slut.

Det snöade tydligen första gången idag. Tidigt på morgonen. Jag såg inte en enda snöflinga. Jag vill inte se någon heller. Ens. Jag är hemma. Men jag vet inte vad jag ska ta mig för. Det är ofta så. Jag sätter mig nånstans. Ställer mig nånstans. Och bara vet inte vad jag ska göra. Först. Vad jag ska börja med. Så blir det lätt att jag inte gör någotning alls tillslut. Varför blir det så? Vad ska jag börja med. Sak samma. Idag har vi varit på Kungliga Musikhögskolan och delat ut våra enkäter. Det gick bra efter lite om och med. Nu har hundra stycken svarat. Men så blev det fel. Precis på slutet. Jag blev irriterad. Varför pratade vi ens om det. Jag hatar när man pratar om saker och egentligen är överens men får det att på något vis inte verka överens och blir irriterade istället. Hur dumt är inte det. I alla fall. Ska jag släppa det nu. Jag har svårt att släpppa saker. Så vet jag inte om jag berättat det. Men jag är i en period. Jag har alltid någon typ av period. Hur vet man föresten att det bara är en period? Det skulle lika gärna kunna vara så att jag för resten av mitt liv kommer vara så här nu. Alla andra saker som jag trott varit perioder kanske inte ens gått över. Jag kanske bara vant mig att leva med dem. Glömt bort dem? Har du tänkt på det nångång. Nej. Men så kan det lika gärna vara. Jag kan för stunden inte ens komma på något jag har haft för mig förr i tiden som gått över. Eller så är det för att jag är glömsk. Och lätt glömmer bort saker. Hur som helst så är den här saken jag har för mig nu, att jag överanalyserar vad jag säger, hur jag beter mig och hur jag är mot folk. Speciellt, eller kanske bara människor jag inte känner så bra. Jag skiter väl fullständigt hur andra människor uppfattar mig eller vad de tycker. Men ändå kan jag inte sluta tänka på vad jag sa, vad jag gjorde och hur hela situationen egenligen blev. Eller så är det så att jag egenligen bryr mig. Jag vill att folk ska uppfatta mig rätt och bra. Så då tänker jag mycket på mitt sätt att vara. Det är i alla fall BAJSJOBBIGT.

JAG BRYR MIG INTE.

Hur många gånger man än intalar sig att man inte gör det så funkar det aldrig. Prova själv. Är det något jag aldrig kommer lyckas med så är det att bry mig. Om andra människor. Jag är sjukt bra på att inte bry mig om mitt jobb, min skola, alla saker jag måste göra i stort sätt. Eller jag kan inte riktigt avgöra vad som går att strunta i och inte. Men det jag önskar jag inte brydde mig något om, är det som absolut inte går att sluta bry sig om. Jag läste häromdagen att någon, jag minns inte vem, påstod att det sorgligaste i hela världen skulle vara någon som vandrade genom livet i ren likgiltighet. Det skulle vara rena paradiset för mig. Verkligen!!!

Lite goda nyheter är att jag har varit och hälsar på Sofie. Det var hemskt trevligt, och det är himla tomt här hemma utan alla jag tycker om. Sjukt ensamt. Blä.