Jag har lite ont i hjärtat igen. Bara lite. Sådär som jag brukade ha var och varannan dag för bara några år sedan. Jag vet inte vad det är. Jag vet i alla fall att jag blir såhär när världen får för sig att byta årstid och allt blir så tydligt att man inte hinner med. Tiden går bara inte att hålla kvar. Den går. Ifrån en. Bara lämnar en kvar och struntar i om du inte hinner med. De var för länge sen. Sen har Maggio släppt ett album som gjort att jag lyssnar på musik som jag inte gjort på flera år. När den känns ända in längst in, och jag förstår alla ord och skulle kunna hoppa in i låten och bara vara där litegrann för så mycket känner man igen sig. Jag blir pepp och får tårar i ögonen på samma gång.

Så tittade jag på alla festivaler som finns. Så tänkte jag att det är så himla typiskt att jag har blivit för stor. Så sorgligt, jag fick nästan svårt att andas. Så himla mycket vill jag bara vara där och se alla fina band och all bra musik. Jag måste gå, jag ska gå. Nu köper jag två biljetter. Jag vet, jag vet att du tycker om mig. Allt är bara bra, men jag kan inte hjälpa att jag glömmer. Att jag får för mig att tänka på hemska saker och vilja vara ifred.

Sen tänker jag på dig, som allt handlade om förut. Bara för att allt är borta och lika gärna inte kunde ha hänt. De åren. Som en film. Eller så kan jag bara inte skilja på dröm och verklighet längre. Så blir jag arg, och sen bryr jag mig inte mer. Kan inte tänka, jag står bara här och ler.

Jag måste bli av med mitt beroende, ja. Idag.