Gud, när ska jag bli fridlyst?

Det är allvar. Alldeles för många frågetecken i din röst. Det är inte alls bara prat. Det finns inget jag kan göra åt saken, när du bestämt dig. Du som bestämmer allt. Det gör mig så arg. Men för att allt inte ska falla sönder får jag inte vara arg. Vi har ju bara pratat. Med fåniga tecken omkring. En enda klunk i den källan, och du blir aldrig mera ren. Vi är alltid där blixten hittar ner. Det kanske händer på alla hjärtans dag, som förr. I tiden. Jag trodde det var tryggt, att vi växt upp och insett vad kärlek är. Kärlek är upp och ner, kan det inte få vara det? Kan man inte finnas där för varandra istället för att vara jobbiga? Måste man ge upp så fort tiden försvinner för ett tag? Vi faller alltid, inte lite i taget. Du har sånna där ögon, som du alltid får. Men jag får inte gråta. Jag får inte ha mina ögon. Solen går ner. Det blåser genom hallen. Säg att jag gärna kommer åter, ifall allting är förlåtet. Att man blir klokare med åren. Ett fönster vi kan sitta vid och blicka ut mot ån. Blicka ut över allt som var vårt. Se om det är värt det eller inte. Jag vet vad som är fel. Kan vi låta allting vara, istället för att förnedra allt.

Säg till Viola att hon lyser.
Att hon var vackrare än sången.
Och att jag önskar att jag skrev den.