Jag kan redan nu känna hur helvetet känns. Hur ont det gör. Speciellt på mig. Jag tror jag är speciell. Det känns som det aldrig kommer gå över och som man kan gråta oavbrutet i flera år. Som att all olycka som finns på detta jordklot har blivit en tumör mitt i hjärtat. Man är i sina bästa år, i den yngre medelåldern, redo att leka med livet. Och plötsligt känns det som att man aldrig kommer att bli lycklig. Jag är så rädd för det. Av en onödig sak. Jag letar efter fel och jag hoppas så att jag spricker. Ingen kan klandra mig för att vilja. Jag är inte någonstans för att jag är rädd. Men jag kan inte bestämma allt. Ibland tkänns det som att jag inte kan bestämma någonting alls. Jag ska bara le och vara glad. För när jag säger hur jag vill ha det, klagar och straffar, som man måste få ibland. Då orkas det inte mer. Då är jag en alldeles för tung börda att bära. Av några ord så känns all lycka så falsk. Eller bara för skör att ta på. Jag har hoppat och rullat mig i lyckan. Trivts som fisken i vattnet i dina ögon. Men ord kan rasera natten och nu vågar jag knappt andas i lyckan längre. Fast egentligen är det inte så illa som det låter. Men jag är rädd för att det som sas är sant och att det ska leda till konsekvenser. Förödanade konsekvenser som gör att livet inte känns värt att leva. Bättre att bara sitta och skriva av sig allt, och få det att låta hundra gånger värre än det är. För så känns det ibland när jag tänker på det. Som jag inte vågar tänka på. Jag vill inte bli halv. Det finns inget som är fel. Bara för att man är arg får man inte säga att allt är fel. Bajskorv. Jag vill, vill så gärna flytta. Tänk om. Ibland skulle man vilja se sig om tio år, vad har hänt då. Vad har inte hänt. Vad kommer hända. Jag vill vara förberedd på om det bli ett slagfält, och ett krig av kärlek. En klump i magen.

Ingenting.