Jag är i fjällen nu. Så himla mysigt. Men jag har ont. Precis överallt. Förmodligen för att jag är så otränad. Vackert väder är det. Vi äter så otroligt god mat. Lammet och grisen. (?) Ikväll ska vi äta sån där mat som man steker själv och häller smält ost över. Jag vet inte hur det stavas. Så jag struntar i att skriva det. Alla de lite äldre medlemmarna i denna stuga var nyss ute och rullade sig i snön. Så himla gulligt. Vi är så många så vi får basta i omgångar. 13 stycken. Igår skulle vi försöka gå ut och göra byn i Lindvallen för att fira min gullebror som fyllde 19 år. Det blev sådär. Idag har det snöat så backarna är perfekta. Två bajskorvar är det tänkt att jag ska hänga med. Typiskt. Jag saknar min karl och Imsis. Men Tias har sagt att han tar hand om henne och att hon får en morot om dagen. Vi bor tio meter från liften. Det är inte klokt. Jag var tvungen. Men kan ni förstå vad härligt. Så vi svänger in och äter braklunch varje dag. Äter är nog det ända vi gör. Nu ska jag basta och slänga mig i snön.

Kram och Kärlek.

Jag som trodde det skulle bli vår. Jag som har träningsvärk efter den brutalt långa promenad jag gick häromdagen. Så kommer det snö och minusgrader igen. Grundlurad. Nu är solen framme igen och jag ska gå en vända på stan. Måste bara tala om att jag har hittat världens finaste hemsida som säljer prylar och saker från 50-70-talet. Jag vill ha allihopa. Men det har jag ju insett är mer eller mindre omöjligt.  Tyvärr.

Puss.

Är en dag som jag aldrig lyckats ha speciellt trevligt på. En misslyckad dag för mig. Jag jobbade på Ica. Det var rätt så trevligt dock men kanske inte det optimala. Jag fick ett nybakat vaniljhjärta av Mattias, inte min utan min arbetskollega. Så jag tänkte att även om vi inte firar denna dag kan man ta med sig hem en symbolisk gåva. Jag köpte ett vaniljhjärta till min käreste. Vad fick jag? Inte svårt att lista ut. Ingenting. Nörd. Nu är jag verkligen så jäkla värd de två sötaste koftorna för fyrhundra bagis styck och en perfekt plånka för samma summa. Lätt. Jag hade bestämt dejt med Hannah för att se Ps. I love you. Men till min förvåning så ska vi ut och fira idag istället. På en fredag till och med. Det är inte klokt. Jag tackar och bockar så får vi se hur kvällen artar sig. Imorgon ska vi fira Nattis med buller och bång. 20 år har jag för mig. På hennes jobb, med lite Spa-känsla. Bubbelpool, bastu, bål, snacks och skitsnack. Bra skitsnack så klart. Jag vet redan vad jag ska ha på mig. Det gör mitt konto ständigt mig uppmärksam på. Denna helg ska bli Najs, och jag ska ta lite kort för en gångs skull. Inte på mig dock, i bikini. Jag är genomskinlig.

Peace.

Jaha, det där ser ju sådär ut. Så blir det när man ber om hjälp av Puss. Jag sitter och filar och gnolar på min bild. Så behöver jag hjälp. Då gör han grovjobbet, ändrar om och sätter dit. Väldigt omtänksamt, men inte som jag vill ha det. Jag pratar om rubriken. Hela syns inte ens. Men men, jag vet varken hur man tar bort eller fixar till. Det måste lösas. Jag och Imsa blir ensamma inatt. Puss ska ha PyjamasParty och KuddKrig hos en jobbarkompis i Brottby. Mypys. Men dumt ändå. Vi ska i alla fall äta poppcorn i sängen. När Imsa har parat sig klart med min toffla. Snart är det Alla Hjärtans Dag. Men då jobbar jag på Ica. Typiskt, men vi firar det på fredag i stället, och jag ska få en present. Kanske. Inga blommor bara, det är nördigt. Inte enligt mig. Imorgon är det massa plugg, jag ville så gärna göra en svängom i Uppsala Town. Fasiken, Imsa åt precis upp en plopp på Fjärrkontrollen. Ingen aning vad det var för knapp. Tänk om vi behöver trycka på den någon gång. Skitkaninn. Gullstumpa. Jag var och hälsade på Mormor och Gunni och stötte på Sötbella och Åsa. Trevligt.

Godnatt.

Nej, det känns inte bättre. Jag har fortfarande ont i magen. Jag skäms att jag står ut med det. Jag skiter fullständigt i att alla vet om mitt kärleksliv. Det är min dagbok, och bara min. Så skit på er. Jag får ingen HejPuss. Pussar är tydligen överflödiga nu för tiden. Okej? Mna kan inte prata i telefon när man förfestar, för då ska man lyssna på musik. Så Sms kan han sträcka sig till. De har stökat till hela lägenheten som jag har städat så fin igår! Ätit upp MINA ostbågar, utan att fråga. Kan någon komma och slå till jävlarna på njurarna, för det ska ju göra så fasligt ont!

Bajskorvar. Alla män är bajskorvar.
Inte värda ett enda öre.

Först vill jag skriva en anonym önskan om en av mina vänner, som jag plötsligt känner att jag inte vet alls mycket om. Jag känner mig så hemsk och bedrövlig att jag inte märker när någon som står mig nära mår dåligt. Jag önskar att den vore lite mer som jag då. Vara lite mer verbal om jobbiga saker. Skrika och skryta, kanske är att ta i, men nästan, om mina problem. Jag pratar med världen, skriver så alla ser. Man vet när jag mår dåligt och man vet när jag mår bra. Men på vissa märker man ingenting. Då undrar jag om jag är självupptagen. Det vill jag inte vara. Det kanske inte hjälper för alla att prata om det som tynger en. Jag skulle inte klara av att leva utan att dela med mig till alla runt om kring. Så jag har så svårt att förstå.

Min karl är så jobbig att ha och göra med. På alla sätt och vis. Personlighetsklyvning nästa. Ikväll när jag kom hem något oväntat mitt i deras förfest drog matte med fingret över halsen mot sin arbetskamrat. Som att; nu är det kört. Nu får vi stryk. Idioti. Dessutom hade de rökt i fönstret så att det luktade skit och dynamit överallt. Det har alltid varit som en gyllene regel att man inte får röka här, enligt min karl och mig. Men inte längre. Tydligen. Jag är så frustrerad! Nu ska jag ta ut min agression lite. Så känsliga tittare bör inte läsa mer.

Jävla översittare!
Jävla korkskalle!
Jävla ärthjärna!
Jävla överkörare!
Jävla hänsynslösa kräkäckel!

Stick och brinn.

Jag är så sugen på Muffins nu för tiden. Jag vill bli världsbäst på att laga Cupcakes. Men det kan jag ju drömma om tills jag får flytta in i ett redigt kök. Resultat av att ha varit ute bland folk och visat min respektabla sida för en dag: BRA. Jag känner mig måttligt utmattad. Ikväll skulle jag dessutom ha tränat när jag får snålskjuss av Puss. Men Linda verkar åka på varenda sjukdom i trakten och jag bjöd över min oemotståndligt gulliga Kusin. Vi kan äta Ostbågar och Kinapotäter om vi vill. Jag borde plugga. Men jag tar det en annan dag. Jag är pank. Det var allt.

Peace.

Jag tror det är på tiden att vara lite realistiska. Jag tar en dag i taget med detta moln hängande över mig. Vad trodde jag? Att ha en karl omkring sig skulle vara en dans på rosor hela tiden. Speciellt inte min. Skrämmer Imsa också. Usch. I alla fall. Idag har jag varit hemskt flitig. Jag tror det var för att jag hade dåligt samvete för att inte ha fått tag på min VFU-placering och därmed fick en extra ledig dag. Jag har rensat och städat varenda hörn av vårat lilla krypin. Utom förrådet. Det är ett alldeles för stort projekt. Jag har skrubbat, konkat, pantat, slängt och rensat. Imorgon ska jag ut och möta verkligheten och alla barn i alla fall. Det ska bli skönt att vara borta hela dagen. Det är som att ha ett menstruellt hormonmonster hemma idag. Som tar ut alla sina känslomässiga stormar på mig, och på Imsa. Jag hoppas solen spricker upp i alla fall.

Gud, när ska jag bli fridlyst?

Det är allvar. Alldeles för många frågetecken i din röst. Det är inte alls bara prat. Det finns inget jag kan göra åt saken, när du bestämt dig. Du som bestämmer allt. Det gör mig så arg. Men för att allt inte ska falla sönder får jag inte vara arg. Vi har ju bara pratat. Med fåniga tecken omkring. En enda klunk i den källan, och du blir aldrig mera ren. Vi är alltid där blixten hittar ner. Det kanske händer på alla hjärtans dag, som förr. I tiden. Jag trodde det var tryggt, att vi växt upp och insett vad kärlek är. Kärlek är upp och ner, kan det inte få vara det? Kan man inte finnas där för varandra istället för att vara jobbiga? Måste man ge upp så fort tiden försvinner för ett tag? Vi faller alltid, inte lite i taget. Du har sånna där ögon, som du alltid får. Men jag får inte gråta. Jag får inte ha mina ögon. Solen går ner. Det blåser genom hallen. Säg att jag gärna kommer åter, ifall allting är förlåtet. Att man blir klokare med åren. Ett fönster vi kan sitta vid och blicka ut mot ån. Blicka ut över allt som var vårt. Se om det är värt det eller inte. Jag vet vad som är fel. Kan vi låta allting vara, istället för att förnedra allt.

Säg till Viola att hon lyser.
Att hon var vackrare än sången.
Och att jag önskar att jag skrev den.

Men OM det skulle hända. Att allt skulle förstöras och brinna upp. Jag kan inte ens tänka mig det eftersom jag trodde mitt hjärta hade blivit en dörmrpins på riktigt. Men om, då skulle jag använda all min sorg till att skapa så fina saker som alla kända skapare tillsammans. Det skulle säljas så dyrt att jag blev lika rik som Kamprad och köpte den gulligaste lilla lägenheten med gulliga lilla Imsa och den snyggaste mannen ni kan tänka er. Sen skulle jag bjuda hem Puss och visa min lycka så skulle han leva i ånger, ångest, sorg, längtan, saknad, bitterhet och allt svart som finns för resten av sitt liv. Sen skulle han ångra sig igen. Men då är jag redan så olycklig utan honom att vi skulle knyta ihop våra hjärtan igen. Det senariot går som en bandspelare när jag tänker på ett slut. Sjukt. Hur hjärnan fungerar. Och när jag tänker på ett slut, som inte finns. Nu. Så ältar jag, som bara en världsmästare kan älta. Tänker sönder alla tankar och jag hoppas jag inte beter mig som den lilla perfekta Jessica jag kan bli ibland så att det funkar. Utan att jag står upp för mig. Att jag faktiskt ska finns med någon som har tid med mig och prioriterar mig högst på listan. Bajskorv. Nu är det nog.

Jag kan redan nu känna hur helvetet känns. Hur ont det gör. Speciellt på mig. Jag tror jag är speciell. Det känns som det aldrig kommer gå över och som man kan gråta oavbrutet i flera år. Som att all olycka som finns på detta jordklot har blivit en tumör mitt i hjärtat. Man är i sina bästa år, i den yngre medelåldern, redo att leka med livet. Och plötsligt känns det som att man aldrig kommer att bli lycklig. Jag är så rädd för det. Av en onödig sak. Jag letar efter fel och jag hoppas så att jag spricker. Ingen kan klandra mig för att vilja. Jag är inte någonstans för att jag är rädd. Men jag kan inte bestämma allt. Ibland tkänns det som att jag inte kan bestämma någonting alls. Jag ska bara le och vara glad. För när jag säger hur jag vill ha det, klagar och straffar, som man måste få ibland. Då orkas det inte mer. Då är jag en alldeles för tung börda att bära. Av några ord så känns all lycka så falsk. Eller bara för skör att ta på. Jag har hoppat och rullat mig i lyckan. Trivts som fisken i vattnet i dina ögon. Men ord kan rasera natten och nu vågar jag knappt andas i lyckan längre. Fast egentligen är det inte så illa som det låter. Men jag är rädd för att det som sas är sant och att det ska leda till konsekvenser. Förödanade konsekvenser som gör att livet inte känns värt att leva. Bättre att bara sitta och skriva av sig allt, och få det att låta hundra gånger värre än det är. För så känns det ibland när jag tänker på det. Som jag inte vågar tänka på. Jag vill inte bli halv. Det finns inget som är fel. Bara för att man är arg får man inte säga att allt är fel. Bajskorv. Jag vill, vill så gärna flytta. Tänk om. Ibland skulle man vilja se sig om tio år, vad har hänt då. Vad har inte hänt. Vad kommer hända. Jag vill vara förberedd på om det bli ett slagfält, och ett krig av kärlek. En klump i magen.

Ingenting.