Jag orkar inte. Det var någonting jag skulle fråga. Något om ensamhet förtvining. Inget särsilt men ändå. Det finns inte plats för några tårar. Min kram har blitt en spark, mot alla stela tysta dårar. En dag ska du förklara allt för mej. Inte nu, när båda trampar runt i grubblerier.

Jag sover i dig.
Det kan du inte veta.
Nära födseln sover jag.
Och nära det förtrollade.

Du vänder dig i sängen.
Som en havande val.
Som en plankton med stora ögon.
Slumrar jag i dig.

Jag älskar dig.
Det får du aldrig veta.
Nära döden sover jag.
Och spränger mina skal.

Lars Forssell

För det är lätt att finna sig själv när man är ett skal. Ett jävla skal. Och jag ska säga en till sak. Faktiskt; Mänskligheten är ett annat ord för gruppensamhet. Jag har aldrig varit med om dig. Så jag kan inte heller förlora dig. Ta dej i kragen för fasen. Och ta upp din jävla potatis ur halsen. Tala ur skägget, så man hör vad fan du säger. Påsken var bra föresten. Tre påskägg.

Tyst.