Det här är min lilla värld. Som bara jag kan se. Jag kan sluta svära så mycket. Men jag tänker fan inte förklara mig. Där krävdes det en svordom. Ursäkta. Jag ska inte låta så neggig att folk börjar spekulera som så väl valda ord, en som ger svar på tal. Ursäkta mitt "hets mot folkgrupp". Jag skriver inte här för att förmedla mig, utom nu, när jag blir tvingad att förklara. Tvingad att förstå. Att mina gåtor inte duger. Jag har ingen lust att göra något åt saken, så det tänker jag inte heller. Jag flyger dit jag vill, och lite till.

Och nu är det min tur att vara omogen. Jag skriver sååå jävla tydligt att jag tänker på hur jag själv beter mig, hur jag själv reagerar, hur andra tycker och känner. Jag skyller inte på någon, jag vet att allt som händer är på grund av mig lika mycket som andra. Jag väljer själv vad jag blir arg och ledsen av. Naturliga anledningar betyder att det är inte konstigt, men att det som händer kan göra en upprörd.

Hur kan man be någon ta del av andras världar när det är det jag tänker på som mest?
Och det som är riktat mest åt väst är det, men jag hör av mig lika lite. Det har jag redan sagt.
Hejdå.

Jag älskar er. För ni är mina själsfrändrar. Fändrar. Samt puttifrånkuddar. Jag är visst rädd. Om och för. För att allting alltid har ett slut. Av en anledning. Lifescared.

Jävla bloggjävel. Nu svor jag igen.
Min värld och ingen annans.

Fy fasiken. Vilken jävla stil. Usch. Men ändå måste jag tänka efter, om det är något att bli arg över. Är det det? Nej, kanske inte. Kanske inte, att man hamnar utanför. Av en naturlig anledning. Anledningen spelar ingen roll. Om man är riktiga vänner. Utanför eller innanför spelar heller ingen roll. Jag vet inte om det är något att bli ledsen för. Och i sånna fall, om jag blir ledsen av det, även fast det inte är något att bli arg över. Ska jag inte få vara ledsen, eller ska jag få vara arg. Ska jag vara glad för andras skull hela tiden, även om det är jobbigt för mig.  Jag förstår mig inte på er bara. Inte alls. Vi lever i olika världar. Det har vi alltid gjort. Det kommer vi alltid att göra. Ibland går det, ibland inte.

Tack för skorna, de gillar jag skarpt. De ska jag slita med hälsan. Jag minns inte ens om ni fick mina presenter. Vem bryr sig.

Jag är glad. Jätteglad. Jag vill bara säga det. Du gör mig glad. Man måste få klaga ibland. När saker är jobbiga. Nu känns det hemskt bra.

Tack och hej.

Jag befinner mig numera på en sluten anstalt. Omringad av elstängsel och vapen. Om det skulle bli krig skulle jag säga, kom vi drar till mitt jobb, så skulle vi vara säkra för diverse attacker ett bra tag framöver. Det går nämligen inte som obehörig att komma in i denna byggnad under några omständigheter. Jag tror att det är för säkerheten att inget utav det som ligger på lager här ska försvinna. 9 portar måste jag passera för att ta mig till våran lilla kur. Det enda människovänliga stället förutom lunchrummet som finns här. Annars riskerar man bli överkörd av alla truckar som brassar fram. Det finns varken övergånställen eller trottoarer. Sak samma. Det är väl lärorikt detta med. Flytten var en pers, en bagatell. Ingenting vettigt blev gjort i helgen. En myskväll. En argkväll. En handlingskväll. Jag vill vara lite ledig nu.

Blä.

En återberättelse. Man får sova länge, länge på lördagar. Sedan fick jag träffa min lilla gullgumma. Vi såg på bio. Borat. Det var en knasig film. Hemskt knasig. Jag trodde inte man fick göra sånna tokiga saker. Men tydligen. Efter det spelade vi Alfapet, det var mycket givande. Och skojigt.

Idag är jag hemskt glad, och jag vet varför. Jag vill att snön ska komma så att man kan göra snöänglar. Så att man kan åka pulka och gå på snöpromenader. Jag saknar Hannah. Eller så längtar jag tills hon kommer hem. Men det känns ändå dumt. Som att vissa saker går sönder. Vissa personer får man helt enkelt inte ut något av att träffa, men kanske inte har något emot det, men man tar heller inte intiniativet till att träffas. Med vissa är det bra, men ibland känns det ledsamt. Vissa människor kanske man helt enkelt inte går ihop med. Eller ens tycker om. Alla är verkligen olika. Tur det. För många gör mig glad.

Slut på struntprat.

Du är vacker. Du får mig att le.
Så att jag blir glad.
Och vacker.
I mitt hjärta.

Det vart inte sorgligt, det vart inga tårar. Som från himlen sänt. Min Krankheit försvann lika fort som den kommit, nu är det bara resterna kvar. En dags vilande hemma, blev botemedlet. Pannkakorna blev extraordinära. Glassen likaså. Herro Hans. Vi såg en film. Som är rolig. Hipp hipp med. Det gillar jag skarpt. Det är najs, det är det som ger en power. Med min joystick. Vad mysigt det var att gosa. Det har jag inte gjort på länge. Gosa är bra för hälsan. Naturen håller på att dö, eller gå i ide. Det är därför allt är så brunt. Förmultnat. Det enda som inte förmultnar är allt det fula, som inte tillhör naturen. Asfalt, järn, plast, glas. Allt som förstör. Men man måste kanske acceptera våran betongvärld. När jag blir stor ska jag flytta ut i en liten hydda ute i skogen, kanske amazonas, en hydda som jag byggt själv. Av bajs. Sedan kan jag lära mig äta flugor och andra delikatesser. Så att jag blir ett äkta Emo.


Jag älskar mitt meningslösa liv! Hur är ditt liv?

4 dagar sedan? Det är ju inte klokt. Knölval. Blåval. Binnikeval. Mitt näringsintag. Är bra. Mitt näringsutag. Är bra. Vad som är mindre bra är nyckeln. Den förbannat fula nyckeln. Men vet du. Att faktiskt. Ska jag på pannkaksmiddag på fredag. Med film och glass till efterätt. Idag är det lite finare väder, solen som ingen kan känna, som jobbar och blir en blekfis. Jag känner ingen sorg, du fula och du feta. Jag känner ingen sorg. I min benmärg. Igår var jag på Ikea. Men jag blev less, snarast. Falsk marknadsföring som jag måste försmäkta. Förkylning, brist på kusin vítamin. Jag saknar min lilla gullkusin. Men det förtränger icke dessto mer det faktum att jag är förkyld. Det rinner ur min näsa, och varje gång jag svarar i telefonen får jag en hostattack. Ingen hjärtattack. Tack och lov. Du gamla indian. Jag är så less på dess eviga kackel. Gå och värp ett ägg med dig. Jag är sugen på en äggmacka. Kanske skulle man fara zu Hause och koka mig ett ägg. Jag såg att i Ica-kuriren hade man en knäckemacka tävling, jag vet inte vilken plats den kom på, men förvånansvärt högt. Valfritt knäckebröd med smör, bananskivor och slingrad kaviar uppanpå. Ursäkta mig. Men Blä. Det ska vara ägg. Ägghjärna. Den vinnande knäckemackan var toppad med stekt fläsk i tärningar, gräslök, rödbetor och någon annan utfyllnad jag glömt bort. Själv åt jag två vanlig Rågi med ost på. Vardera gurka och tomat. Hundra procent fyllkorn, det är bra för magen. Tarmarna behöver mortion, det ska vi inte sticka under stol med. Tänk om jag är för förkyld för att äta pannkakor. Det vore väl för sorgligt.

Gammeldags: Det är dags för mig att säga som det är. Jag var och klättrade igår, i solna. Det var mycket roligt, bland det roligaste jag gjort på länge. Jag vill klättra mera. Men det var dyrt att hyra skor. Martin som lärde oss kunde klättra som en apa, och jäklar vad stark han var. Det var imponerande. Mc Donalds. Jag äter för dyrt och för skräpigt. Alla mina pengar går åt till saker att stoppa i munnen. Det gillar jag inte. Sedan fick jag vänta på karln. Karlsloken. Men det är det oftast värt. Min hud är onaturligt torr. Min solbränna försvinner fortare än jag kunde ana. Förbannat. Men att sola på solarium har man ju inte tid med. Imorse skulle jag inte bangat på att sova lite till. Inget gos blev det alls nästan.

Färskt: Det kan sammafattas med en fågelmamma. I fredags jobbade jag hela kvällen, åt glass, blev trött och somnade. In till stadens torg och hittade en "klänning" och pumps, av vintern blev det inget av. Det var för kallt och blött. Tyvärr. En tugga. Det är så fruktansvärt kallt, här på jobbet. "Jobbet", mycket till jobb när jag har tid att sitta och skriva skit. Ordbajs. Det finns inget som är ordbajs, allt man tycker är viktigt. Snart är det lördag igen. Vi åt middag hemma hos sofie, och drack vin hemma hos mig. Sedan missade vi nästan bussen, tack vare mig. Som vanligt. Typiskt. Så skojigt det är. Fri sprit och taxi hem. Krankdag åp söndagen. Basta. Där med basta.

Stopp på belägg.

Det är kris. Fast ändå inte. Jag kan inte säga nej till Ica. Så nu ska jag jobba imorgon och på fredag. Mellan 16.00 och 22.00. Fast jag slutar fem båda dagarna. Men ibland får man ställa upp. Lirka sig en timme tidigare från jobbet. Det är inte lätt. Usch nej. Vill jag jobba extra på Ica? Nej, eftersom jag jobbar mer än tillräckligt. Men jag vill ha pengarna. För fasiken. Idag ska jag på Spa. Min födelsedagspresent av Sofie. Det tackar man och bockar för. Då kan jag samla krafter till mina kassadagar. Hoppas det blir något gott till middag. Jag blir tokig på M, inte den jag vanligtvis syftar på. Utan min boss. En svår boss. Blä, eller så är jag paranoid efter klagomålen. Jag gillar det i alla fall inte. Hotare.

Nu är jag en Sverige igen. Helgen gick fasligt fort. Fredagen somnade jag framför Två tornen, vaknade och for iväg mitt i natten. Mysigt. Somna och vakna ihopstrasslad är det bästa jag vet. Långmorgon. Långfil är inte speciellt gott. Vi åt bröd från Stinas bageri till lost. Lost in the Pancake. Kista med Dirty daddy. En till gangstaklänning hittade jag men inga vampyrtäder. En tandorichicken och sen fest i Solna med monster. Snittar och ost och chips, grönsaksstavar och bål, det gillar vi. En olycka inträffade straxt efter midnatt vid Norrmalmstorg. En medelålders kvinna, det var svårt att avgöra ålder, blev påkörd av en buss alldeles intill oss där vi tog ut pengar. Mycket obehagligt, men jag tror hon klarade sig bra. Vi gick före det stora sällskapet och gick ställde oss längst bak i den millånga kön. Sedan blir vi inbjudna av en vakt och får gå förbi alla. Förmodligen för att vi var så vackra.) Fest till tre. Sedan träffade vi Cremé Bryleé och festade vidare på Labbet. Inte löplabbet. Gorillor och Lucia med sin tärna var där, såriga. Mycket trevligt till klockan fem när min mage nästan överröstade musiken för att den ville ha mat. Och det fick den, Donken till och med. Men nej, det passade visst inte. Hem till sängen som alltid är hundra gånger så skön än vanligt och jag slog mitt rekord i längdsovning. 13.35. Jag är hungrig nu med.

Nu ska jag berätta om Thailand. En saga som är sann. Det är fasligt långt att flyga och man blir torr som en skorpa i ansiktet. Skorpor är goda. Det serveras dricka, mat, film och något att snaska på med jämna mellanrum så att passagerarna ska vara nöjda och glada hela resan. Det finns dock de som är väldigt missnöjda i alla fall. Hela tiden. Som små och stora bebisar. Efter en evighet möts man av den luft som inte går att besrkiva för någon som inte varit där. Även fast jag kännt den förut så blev jag och alla andra lika förvånade i alla fall. För det är potthett samtidigt som luftfuktigheten är ungefär 50%. Så svettas man inte själv blir man blöt och kladdig i alla fall. Sedan är det iskallt i alla taxibilar, vilket är skönt, men det gör så att varenda taxichaffis är förkyld.
Jag har så lätt för att sova bort tid. Planet gick halv tre från arlanda och vi skulle vara framme på morgonen i Thailand. Vilket innebär att det inte blir någon riktig natt för oss. Jag sov säkert tio timmar på planet och fyra timmar framför polen, sedan som en stock hela natten. Ändå var jag trött på morgonen. Frukosten är konstig, mot vad man vanligtvis äter. Rostmackor finns ju, men då måste man äta med bara marmelad. Det är inte så himla gott som man kanske först tror. Ost finns knappt att få tag på. Mejeriprodukter över huvudtaget är inte Thailands starka sida, har jag fått intrycket av. Kanske inte så konstigt med tankte på att det är rötmånad där året om. I alla fall. Frukt finns i mängder. Bananerna är såå gulliga, helt mogna vid fyra centimeters längd. De gillar ägg, de har ägg i allt. Speciellt stekt ägg. Kocken tyckte jag var lite knäpp som ville ha pyttesmå omeletter. Pannkakor kunde man också äta till frullebulle.
Nog om det. Det skulle alltså föreställa lågsesong. Men värmen var olidlig, man kunde inte ligga och läsa på mage för att det droppade svett ner i boken, hela tiden. Äckligt. På mage kan man visserligen läsa men det är hemskt jobbigt för armarna. Man kan vara i vattnet hur länge som helst. 30 grader, i havet! Fast det är saker som bits lite grann i vattnet. Vi spelade volleboll med lustiga typer, muskelknuttar i minimala badkalsingar osv. Bakade sandkakor med Bella, och sandslott så klart. Och tackade nej till försäljare av alla de slag var femte minut. Förutom till munkarna, men hål i.
På kvällarna var tiden inne för Familjen Kaos att dra fram över gatorna. Jag överdriver inte det minsta, vi är KAOS. Jag bidrar inte till kaoset i alla fall. Jag lovar. Det tog oss i snitt 1,5-2 timmar att hitta en lämplig restaurange att äta på. Den får inte vara tom men inte heller full, eftersom tolv personer tar upp mycket plats. Sedan ska alla beställa, ändra sig, göra om och disskutera för att slutligen beställa. Ljudnivån är hög. Några är lugna när de roar sig med att spela fyra i rad, tills Bella ska vara med och spela. Jag klagar aboslut inte, det är hemskt roligt, så här i efterhand. En aning ansträngande just då, en aningens bara. Inte mer. Maten är hemskt god, oftast. Men jag tror den har blivit alldeles för försvenskad. Man får ofta rätter som inte smakar ett skvatt. Det övriga folket skingrar sig så småning om från resturangen vi befinner oss på. Två födelsedags"barn" hade vi med oss. En på 40 och en på 49. Dessa firades av hela restaurangen.
Efter middagarna skulle vi försöka gå och strosa tillsammans lite på gatorna och handla lite om man kände för det. Det blev ofta skrik och panik eftersom det är ytterst få butiker som rymmer tolv personer. Stånd är det för det mesta. Men ingen blev borttappad någon av kvällarna.
Sängarna är fruktansvärt hårda. Generellt sett i Thailand, Åsas teori är att Thailändare tycker det är skönare, och mammas är för att de håller bättre. Ont får man i alla fall, och om man har brännt sig känns det som man sover på sandpapper. Det är en sak som är säker. Vi bodde verkligen i ett paradis, ett tropiskt hotell perfekt anpassat för lata och bekväma turister. Jag försår inte hur det går ihop allting i Thailand. De har tio gånger så mycket personal som vi skulle ha på ett hotell. De är säkert 8-9 personer bara i receptionen. Yttligare tio män för att ta emot eventuella taxibilar fulla med packning. Två stycken redo vid utgången för att vinka upp en taxi om man inte orkar gå, eller om man skulle vilja åka på någon attraktion, som bangejump eller liknande självmordsfösök. Tre stycken som delar ut handukar vid polen, två i poolbaren. Gud vet hur många som jobbar i lunchrestaurangen vid polen. Ja, ni förstår. Det kryllar av personal, de är hur snälla som helst. Det ska man inte sticka under stol med. Thailändare är så hjälpsamma och serviceminded att det skulle offra sin ena arm för att behaga oss västerlänningar. 

Nej, det är inte klokt.