Så kan jag ska skriva lite bra saker också. För ofta är jag glad. Ungefär 90% av tiden. Av min vakna tid. Sa inte jag. För jag vet att jag inte alltid är glad. Inte i mina drömmar heller. Ibland är jag hemskt förtvivlad och trasig.  I alla fall. Imorgon ska jag åka buss till jobbet. Eftersom min bil inte vill vara med längre. Sen ska jag pussas. Typ hela natten. För jag har inte pussats på hela helgen. Men jag har dansat. På en scen. Med massa människor som hoppar. Det var fint och det har jag aldrig gjort förut. Sen har vi legat i en hög av täcken och inte gjort någonting. Och Staffan och Esteban är de sötaste jag vet ibland. När de bjuder hem mig när det är som ensammast. Fast att alla vill stänga in sig och vara med den de håller kära. På söndagar. Hemska dag. Det är försent. Förstört. Jag vill inte att någon ska veta det.

Ibland känner jag alla saker på hela jorden. Samtidigt. Alla saker man kan känna. Jag tror det i alla fall. För det är så mycket att mitt huvud blir tungt. Så tungt att jag blir hungrig. För att jag har tänkt så mycket. Men jag kan inte äta. För att jag känner för mycket saker. Ibland mest oro, sen likgiltighet. Lite ilska ibland och ofta irritation. Kanske mest på mig själv. För jag förstår inte varför. Det blir som en ond cirkel. Det är snart natt. Man ska sova då. Men jag vill inte sova. Jag vill inte lägga på. Jag vill prata bort hela natten. Veta massa saker. Glömma andra saker. Önskar att vi hade lagt på för flera timmar sedan. Att vi aldrig någonsin hade pratat. Varför vi tycker om varandra. Om vi verkligen gör det. Jag vet inte. Det är obehagligt. Hur nära kan man stå en människa. Hur mycket kan man säga innan man blir knäpp. Innan man blir jobbig. En svår och jobbig grej. Av Lars Winnerbäck. Lyssna på den. Men inte på någon mer. Om man tänker mycket. För då är det lätt att man tänker ännu mer. Så undrar jag varför hela tiden. Om det kunde vara på något annat sätt och hur. Hur då. I så fall. Det är en konstig värld vi lever i. Och inget är som man tror. Det tydliga mister sin form för mig ibland. Jag vet ingenting. Om jag har slutat sakna dig. Om jag ska sluta. Börja om. Allt handlar om att balansera mellan trygghet och panik. Det finns inga svar.

Det är svårt att lägga på.
Lägger jag alltid på först, tänkte jag. Sa jag.
Då la du på.

Det är lördag kväll. Min favoritkväll i veckan. Men allt är inte som det ska. Min bil är en hora. Den fungerar inte. Jag funderar seriöst på att säga upp kontakten med den. Säga upp kontakten. Aldrig höras mer. Det är svårt. Med människor som stått en nära. Men ibland blir jag så ledsen. För antingen har jag beblandat mig med väldigt underliga vänner. Eller så är det så att tiden går hemskt fort och att man bara är dålig. Dålig på att ses och höras. Det är så synd. Men vad skulle jag göra utan alla fina? På våffeldagen åt gräddade vi våfflor, drack vin och åt jordgubbar. Hur sommrigt är inte det? Igår drack vi vin och skrek mitt i natten när det snöade. Men det gick över idag och jag köpte sex stycken olika kaffekoppar med rosor på. Jag önskar jag drack kaffe bara. Min lilla göllebror har blivit ett år äldre och han är helt plötsligt så himla stor. Längre än mig med. Vi fikade med bullar och kakor. Moa är så liten. Men Rickard kommer aldrig hem. Annars är mitt liv ganska glammigt och jag har min blommiga sommarklänning, trots att det aldrig kommer bli vår.

It all seemed perfect.
But there are moments when I feel nothing at all.
Same as always.
Now it's repeating itself all over again.

Idag blev det nästan vår. Fint. Då känns livet helt plötsligt lite lättare. Även fast jag bara kan se solen genom fönstrena. Blev jag glad. Men så blev jag hemskt arg och besviken ändå. För att Rickard snusar. Och för att jag fick en parkeringsböter och för att jag skulle fika med Mia. Men det gick inte. Det går aldrig. Jag vet inte varför. Jag tror inte vi vill det tillräckligt mycket. För då skulle det gå. Ibland är det svårt att känna efter vad man vill. Det blir inget mer nu. Kalaset var det sämsta kalaset jag varit på. I hela mitt liv. Kalas är aldrig dåliga. De är alltid fina. Men det finns så mycket fula människor. Eller så är jag ful. Fan. Jag ska gå till Staffan och bli full på vin istället. För jag har allt man kan önska sig. Men ändå så vill jag inte säga puss. Jag ringer, men jag vill bara lägga på. Lägga på i örat. Så att det smäller. Jag kan inte kärlek. Jag vet inte hur man göra. Horparkeringsgubbfan!

Brinna.

Så här är det. Musikalen var lite smått fantastisk. Så att man vill hoppa in i den, in i tiden med flotta klänningar, stiliga kavajer och välkammade frisyrer. Åh, sån fin musik. Den kvällen var nog den finaste i hela mitt liv. Jag kan i varje fall inte tänka på någon bättre, alls. För jag är med världens finaste människa. Vi drack champange och doppade jordgubbar i choklad. Åt god mat och drack drinkar nästan hela natten. Och när vi vaknade så åt vi den största frukosten i hela mitt liv. Flott. Så har ju gölle Staffan fyllt år och vi har överraskat honom med kalas. Det blev också en hemskt trevlig kväll. Nu i helgen som var, va vi på bio allihop och tittade på: Män som hatar kvinnor. Den var också hemskt bra. Trots att jag hade läst boken. En dålig nyhet är dock att jag har gult hår. Så gult att det nästan inte går att visa sig ute. Misslyckat. Jag har världens sämsta hår, och en dag kommer det ramla av. Usch.