Förlåt mig, jag glömde nämna vissa detaljer, som verkligen inte är detaljer. Det förgyllde min dag. Min kära vän och gullgranne ringde och överraskade mig. Jag fick tårar i ögonen. Jag blev glad, jätteglad, och vill åka hem. Hem till Rosenhillsvägen. Jag vill hem så jag kan handla på Ica Format. Där Hannah jobbar, i kassan, jag är såå stolt. Idag har jag börjat på mitt nya jobb. Klockan 08.26 befann jag mig på plats och parkerade min cykel i cykelstället. Jag tror den är trasig, den är hur trög som helst att cykla på. Men men, det gör mig bara starkare. Fram till klockan tio fick jag sitta som passiv rökare och lyssna på skvaller om resten av personalen. Mina kollegor heter Simona och Melany. Klockan tio tömde vi buffén, dammsög, diskade osv. Gick prima. Sedan skulle vi städa alla rummen. Tre våningar, och ingen hiss. Vi bar med oss allt material, alla hinkar med vatten, tunga dammsugaren och läsk. Som vi skulle dricka efter som vi skulle svettas så mycket. Jag fick i uppgift att bädda om alla täcken, torka damm och vattna alla blommor ute på balkongerna. Här har alla nämligen fullt med blommor längst alla balkonger, och det finns balkonger på varje hus i hela Zell am See, säkert hela Österrike. Undra om det är en plikt eller om alla har det frivilligt. Sen fick jag åka hem tidigare, klockan 13.32. Då snodde jag ett äpple för att äta till lunch. Sen solade jag hela dagen, och simmade jättlångt. Jag åt en glass med, med en vanilj och en chokladkula. Jag var hungrig, till middag fick jag en toast. Men mättande! Inte! Jag gick till Mc Donalds. Bajs på allt, jag längtar tills min ÄlsklingsKusin kommer.

Det rev upp så mycket som känns hemma i mig. Jag vill inte vara här mer. Jag trivs kanske inte att vara hemifrån helt enkelt. Att vara på resande fot är kanske inte min grej. Jag är bara till besvär här, hur duktig och perfekt jag än försöker vara. Jag försöker verkligen störa så lite som möjligt, och försvinna när dom säger att jag har ledigt, för det är inte populärt att vara här och söka sällskap då. Men jag måste ju faktiskt äta, jag kan inte äta ute varje dag, med den minimala lön jag får här. Hade jag ett eget kök, lovar jag att jag hade lagat mat själv. Billigt. Det är inte så roligt att göra saker själv längre. Speciellt inte nu, när Mattias höll mig sällskap, då blev allt så roligt. När jag berättar att det är ganska långtråkigt att ligga själv på en strand i 12 timmar, varje dag, tycker Sandra att jag är knäpp och berättar att hon gillar att vara ensam.  Jaja, vem bryr sig, och vill man ha en spritzer får man ju säga det. Jag kan ju inte gissa att hon vill ha en spritzer om hon säger att hon vill ha vitt vin, sött. Mupp. Imorgon ska jag börja jobba på det andra hotellet, hoppas det blir roligt, det ser jag fram emot. Jag är hungrig. Det ligger en död fågel utanför min port. Jag ska väl gå och tigga lite mat om det finns någon över.

Dagarna på resande fot. Vi färdades med tåg. Det var varmt, kvavt, hett, jobbigt och ganska tråkigt. Vi åt goda muffinsar och äckliga frallor, som förmodligen gått ut i datum för länge sedan. Farfar Frankie hämtade oss i Bruck am Mur och berättade sin släkthistoria för mig med extremt långsam och övertydlig tyska. Omtänksamt men enerverande. Jag fick höra hur många hektar skog han ägde och hur många berg han bestigit i sin ungdomens vår. Imponerande. Han och sina förfäder samt sin försfödda sån är döpta till Frankie, det går i släkten. Fantasilöst. Gott Dank Peter som slapp. Farmor bjöd på hemlagad körsbärspaj med katthår från den svarta katten Willy med svår övervikt. Alla ville bli fotade bredvid mig och jag var en sådan leibes Mädschen. Vi spelade Menchen ärger dich nicht, Fia med knuff, med schmisepflikt, knuffplikt. Till middag serverades Leberkäse och ärtris. Ris med sönderkokta ärtor i. Mycket gott faktiskt. Jag sov i en liten säng där Jesus på korset ängde prydligt med en avbild av Maria vid sin sida. Jag gillar inte att sova under religiösa symboler, det är obehagligt. Farmor kunde heller inte sova för att det var fullmåne. Varför hon inte gillade det förstod jag inte riktigt men jag tror inte det var p.g.a varulvskräck, eller liknande. Till frukost fick jag äppelte med apelsinjuise i, giffel med socker på och som pålägg, marmelad. Sött och sliskligt. Heller inte speciellt mättande, tur att jag hade hamstrat äpplen. Jag reste vidare, själv, mot Graz. Träffade Birgit och hennes lilla son Tino, eller något i den stilen. Vi åkte linbana upp och drack kaffe på berget. Det kändes som jag klampade på väldigt i hennes vardag. Men men, Tino gillade besök och visade mig alla sina filmer och böcker och pussel. Marcus, Peters morbror visade mig runt resten av dagen i Graz och följde mig som en svans i butikerna jag ville handla i. Dagen efter fördrev jag tid i ett stort köpcentrum och for sedan hem, utan komplikationer för att äntligen få träffa Mattias.

Så avbrottet kan inte hjälpas. Jag mår bra i hela mig, trots att det svider i mina röda ögon för att Mattias var tvungen att åka hem igen. Det gick så fort. Nu känns det så ensamt igen. Jag skulle vilja ha en liten ullig, bullig och väldigt gullig kanin att gosas med. Så kanske det inte känns lika ensamt. Men det var underbart och änu mera underbart att träffas. Det var så länge sen. Vi badade och solade massor, såg fyverkerier och åt på fin restaurange. Åh, jag vill ha mera. Men snart kommer jag hem.

Gargamel.

Jag kan inte andas. För jag kan inte förstå. Jag kan inte tänka, för jag vet inte vad jag ska tänka. Jag vill inte tänka för jag vill inte förstå. Det går inte. Det går verkligen inte. Du kan inte vara borta. Du kan inte bara försvinna så och aldrig komma tillbaka. Inte Ramazan. Inte den Ramazan som alltid skrattade och som alltid log, som alltid skämtade med alla. Han som fick alla att trivas så bra och som alltid gjorde att stämningen var så glad. En människa med liv åt glädje åt alla. En människa med ett så stort hjärta att alla fick plats. Finns inte mer. Varför blir det så? Det känns så tomt, att jag bara sitter och stirrar. För att det är så ofattbart, tragiskt och sorgligt. Men det känns ändå ändå så fullt, av tankar på allt om honom, om allt som har hänt. Som inte kommer tillbaka. Man kommer aldrig mer att få en stor kram av Rama, eller bubbla över av skratt. Du har delat tre underbara år med mig och alla andra, dig kommer jag aldrig att glömma.

Det är tydligen min namnsdag idag, fick jag höra av Camilla, hon håller koll på sånt. Det är bra, undra om de firar namnsdag här nere. Förmodligen. Jag måste ge posten ett litet, mycket litet beröm och mycket mer kritik. Brevet till Mattias som var försvunnet ett tag, kom som tur var tillbaka till mig så att jag kunde sätta dit ett frimärke till. Det innehöll dyrbara saker. Tack, hoppas det kommer fram denna gång. Hannahs brev däremot, har blivit plundrat. Liksom min kamera, men denna gång kom brevet och kuvertet fram men inte resten av innehållet. Snattare är vad de är på posten. Jaha, jag har läst klart massajboken, knäppa människor det finns. Hej, jag stannar i Kenya hos en psykiskt störd människa i en psykiskt störd kultur, som inte ens visar att han tycker om mig, men som är min stora kärlek. Jag måste få 8 barn, bli omskuren få hepatit och malaria, dessutom gifter jag mig så att jag blir fast här, om jag inte vill lämna mitt barn. Vad kul, jag är så lycklig, alla utnyttjar mig och mina pengar, knarkar och dricker upp dem medan jag går runt som ett benrangel med diarré och kräkningar.

Ja, Sommerfest. Varje onsdag från och med nu. Igår var den första, väldigt trevligt. Indianer som spelade, och een levande stol med tillhörande bord man fick prova att sitta på. Jag fick följa med Sandra och hennes två nyfunna vänner från bilverkstaden, som lagat hennes bil. Bilmekaniker Tony, och flintskallig. Jag minns inte hans namn. Hur som helst var de mycket trevliga och framförallt generösa. De bjöd på allting, min dyra glass och hela tiden stod det en ny drink framför mig. Servis. Jag drack lite av varje. Vi dansade en del, folk dansar lite annorlunda här. För första gången har jag också träffat en som tycker om att åka skidor, alla andra här verkar hata det. Varför bor dom då i alperna där mestadels av året består av snö? Han bjöd med mig i helgen, med gratis utrustning och liftkort. Dessutom öl efteråt, det är tydligen ett måste. Det låter lite väl, men jag vill väldigt gärna åka skidor. 

Jag har brännt mig på rumpan, så jag nästan inte kan sitta. Kom och hälsa på mig snart. Det är inte så långt kvar. Medan jag väntar ska jag gå på bio med Peter och se Abdurch die Hecke. Jag vet inte vad den heter på svenska, men den finns säker att se även i Sverige, så känn ingen ångest.

Gute Nacht.

Jag är såå brun, jag har aldrig varit så här solbränd förut. Jag har faktiskt rätt att glädjas åt det för att min hud har en tendens att bara bli röd. Snart blir jag väl ett litet russin. Det är olidligt varmt, och Peter vill inte åka och bada. Hemskt. Inte har dom glass heller. Jag måste ha glass. Fast jag redan har ätit en, en fotbollsglass. 0.80 Euro, vanilj och choklad, med en visselpipa på köpet. Ett riktigt kap. Dessvärre råkade jag tappa den på min tröja, mitt vita skärp och mina jeans, så allt är förstört. Det gick inte bort trots att jag använda Vnisch antioxidation... eller vad det heter. Det som löser smuts hur lätt som helst på reklamen, men en enkel glassfläck klarar den inte. Mitt vita linne slängde jag in i tvättmaskinen, och passade på att tvätta min Bh, ja, den gick så klart sönder. I två delar hittade jag den i maskinen. Men tack. Den enda jag har nästan, den enda användbara. Min kamera är spårlöst försvunnen, borta, snodd. Förbannade helvetes post. Det är inte meningen att jag ska ha nån jävla kamera.

Slut.

Jag har ramlat i min trapp igen. Jävla mongolidtrapp. Den är säkert byggd för mongolida. Grejen är den att man måste gå skitbrett med benen i den, för det går bara att ta varannat steg. Det är svårt att förklara men det gjorde ont i alla fall. Jag har rensat gräs och lyssnat på Swens Ipod. Han förklarade hur den funkade som om jag skulle vara en 85 årig tant som aldrig sett en teknisk apparat förut. Jag visste redan hur den fungerade. Glass. Varför kan du inte komma och krama mig? Jag har i alla fall lärt mig hur scype fungerar, så man kan prata över internet. Gratis! Det var igår, då var jag på otroligt negativt humör. Tack och Lov, att Hannah känner mig så väl. Här får man inte klaga och vara på dåligt humör, inte för att jag skulle kunna det på tyska. Den enda svordomen som finns är schiese. Fantasilöst. Jag fick även en fluga i ögat igår, ett mycket kritiskt ögonblick där jag var tvungen att välja mellan att köra ner i diket och pila ut flugan eller blunda och hoppas på det bästa. Det kom nämligen mötande cyklister, i min snabba bedömning av vägens bredd, smärtan och min styrningsförmåga, valde jag att chansa på det bästa och mycket riktigt, jag kom förbi utan större skador trots att det vinglade något förskräckligt. Jag vill inte påstå att det var en nära-döden-upplevelse men jag hade ingen hjälm, så det kunde slutat illa. Det är hysteriskt mycket flugor, speciellt på cykelvägen. Förstår de inte att det är extremt olyksdrabbat område? TIdigare har jag klarat mig hysat bra, jag har fått några i munnen, några enstaka i öronen och näsan, men det gör ingen större skada. Idag ska jag ha brillor och musik i öronen, det minskar chanserna radikalt för flugorna att hamna på oönskade ställen. Söndag blodiga söndag, vad tråkigt jag har. Allt är stängt.

Idag har jag vikt ungefär 30 servetter till vackra skepp. Sen har jag inte gjort något mer av större intresse, ätit "Leberkäse" som varken innehåller leber eller käse, alltså ost eller lever. Det är typ korv, av något slag. Min bit var ungefär 2 centimeter tjock, det var inte speciellt gott. Men god sallad. Här har de ringklockor utanför varje rum. Jag vet inte varför, kanske för att slippa knacka. Skumt, jag vet inte hur de låter, jag har inte vågat prova trycka på någon än. Men jag planerar att göra det. Jag känner mig stressad att komma hem snart, så att ingenting försvinner. Förgäves. Det är inte så förbannat långt kvar tills det har gått en månad. Det har gått en evighet för mig, det räcker för mig nu. Jag vet hur det är här, tack det är bra. Jag vill åka hem. En månad är länge när man är i ett främmande land hos främmande människor. Men jag sviker om jag åker hem. Men vem bryr sig, man ska inte göra något man inte vill. Så är det bra med det.

Min första partykväll har passerat. Det börjar arta sig här. Jag och Sandra skulle ut och ta en "cocktail" säger man här. Jag började med en "Pussy Foot" på B17, inte speciellt god. Lite för sur. Sandra ringde kocken Peter men han hade Kopfsmärtzen. Vi gick vidare till "Craisy Daisy" ägd av en svensk. Men inga svenskar där vad jag hörde. Där åt vi varsin Banana Splitt. Trevligt ställe. Efter någon timme eller så ville Sandra visa mig deras lilla hak i byn. Som vårat fabben tänkte jag. Det stället var typ lite större än en toalett, inredning från medeltiden och bilder på Conan Babaren tjejer. Med skinn och fjädrar och muskler. Det var vi två, bartendern Alfons och efter våran andra drink kom en man som var proffs på att dansa tydligen, han var väldigt mån om att dansa med oss. Han tog til och med av sig skorna och la dom uppe på baren för att vi skulle dansa, han bad bartendern byta till all möjlig sorters musik bara för våran skull. Fast att vi sa klart och tydligt nej tack. Där drack jag en cola och en malibu med apelsinjuice, för att det var Sandras favorit. Den var inte specielt god, den smakade som den hade skurit sig. Men Sandra verkar gilla såndant för på B17 drack hon en med ananas, citrusfrukter och grädde. Jag upprepar; grädde. Snuskigt. När vi väl var på hemfärd och jag längtade efter en säng som jag aldrig gjort förut går bilhelvetet sönder. Den mullrade och luktade illa. Vi stannade vid mjökfabriken, för övrigt den enda fabrik som finns här. Vi gick genom kolsvart mörker flera mil kändes det som, till hennes pojkvän, men han måste ha tagit alldeles för många sömntabletter för vi såg att han låg och sov i sin säng, men hur högt vi än knackade på fönstret och hur många gånger vi ringde på ringklockan vaknade han inte. Typiskt, till slut fick i alla fall sandra tag på en vän som skjussade hem mig så jag äntligen fick sova. Tack och lov.

Ja, och nu har jag i alla fall ätit på Mc Donalds och lyssnat på två människor som pratade om Sverige. Den ena skröt om att han varit i Sverige och kunde prata svenska jättebra. Jag ville säga, hoho, jag är faktiskt svensk. Men det gjorde jag inte. Jag satt där för mig själv, och luktade på blommorna. Idag är jag ledig fram till klockan fem. Jag ska sitta och titta på regnet och läsa min "lite annorlunda" bok om den psykiskt störde Ernst som är våldtäcksman, samlar på skelett och biter av folks bröstvårtor. Jag cyklade förbi en begravning häromdagen och männen bar gröna Robin Hood mössor med fjädrar i. Jag tyckte det var värt att nämna.

En olycka har inträffat. En jävligt pinsam olycka. Jag har spillt vin över en gäst i restaurangen. Tack gode gud att det var vitt vin. Det var hemskt, jag ville gräva ner mig. Jag sa förlåt tusen gånger och dom sa två tusen gånger att det var helt okej. Dom var jättesnälla. Imorse gömde jag mig för att undvika att träffa dom vid frukosten, men dom hittade mig och vinkade glatt. Jag antar att det är sådant man måste lära sig att skratta åt om man jobbar i restaurange. Alla mina kollegor ville vara snälla och berättade saker som de råkat ut för som minst sagt var mycket värre. Hur kan man vilja fortsätta jobba som servitris fattar inte jag. Idag hittade jag yttligare ett tjugotal döda flugor på golvet som måste dammsugas upp. Jag undrar om de är självdöda av värmeslag eller för hög ålder, men troligtvis är de mördade. De ser nämligen lite tillmosade ut. Jag vet inte hur gamla flugor blir. Jag har köpt dyra flipfloppare idag. Röda, med frukter på. Igår var jag och Sandra tvugna att hålla en fullgubbe sällskap i baren som ville dricka en öl, trots att han redan var full. Han var inte extrem fullgubbe, han var 44 år och sotare. Bara med alkoholproblem. Tack vare det har han förlorat 6 fruar. Inga barn och älskar Sverige. Han skrattade hela tiden åt mig, för att jag råkade säga att jag ville ha en dammsugare istället för ett sugrör till mitt läskglas. De orden är lätta att blanda ihop, för mig. Deras dammsugare i restaurangen är den sämsta jag någonsin träffat på, den har sin "motor" och allt på själva dammsugarskaftet och den lostnar från handtaget rätt ner på tårna, hela tiden! Hur fan kan man ha en så kass dammsugare. Den är kaputt! Jag åt en glass på Mc Donalds idag, med chokladmuffins i botten, vanlijglass ovanpå med choklad och jordgubbssås. Ingen höjdare. Nej, jag saknar för mycket.

Jag vill bara poängtera till alla som tror att jag kommer lära mig prata tyska när jag är här nere. Det kan ni glömma. Jag hatar tyska, om möjligt, ännu mera nu än jag gjorde i skolan, jag kommer aldrig lära mig prata tyska hur länge jag än är här nere. Tyvärr, men så är det. När jag köpte mina röda flippfloppare var det en svensk som jobbade, som trodde jag var värsta modemänniskan som handlande converseflippflopp, hon försökte lura på mig ett par sandaler i plats och lite läder för 90 Euro. Från fornanina, de känner jag väl till. Ja, men jag äger inte ett plagg från dem. Skitsamma. Roligt att prata svenska. Om jag blir arg här nere så säger jag bara någonting på svenska så känns det bättre, det är ingen som förstår så alla tittar nyfiket på mig. Nu ska jag äta en riskaka.

Igår såg jag Swen naken. Hemskt. Han trodde tydligen inte att jag var hemma, men det tvivlar jag på eftersom min väska och mina saker låg utspridda väl synligt på övervåningen. Jag var i källaren och tvättade när han plötsligt kommer ner helt spritt språngande naken och säger hej. Sen säger han entschuldigung, och har en liten bok redo att skymma sig bakom. Fett pinsamt, mest för honom tycker jag, men det verkade inte han tycka. Jag har även varit och handlat med Sandra och hälsat på hennes häst, Roger Rabbit. Konstigt namn på en häst. Han fick en morot av mig. Äntligen får jag skriva upp timmarna jag arbeter, och få pengar för det. Det är slitsamt att jobba gratis.

Igår var det barnkalas. Det var jag och 20 tysktalande barn. Det var fint väder, 20 påsar chips och en hoppborg. Som jag provad en gång, men gick genast ut eftersom den läckte luft från golvet och jag hade kjol på mig. Barn pratar slarvigt, fort och med extremt mycket dialekt, jag förstod inte ens vad de sa när de ville ha vatten. Det är ganska ansträngande att ha ansvar för 20 barn som har vattenkrig och skriker när de inte förstår vad jag säger, och jag inte förstår vad de säger. Men otroligt nog bra, Silvia kom över ett tag och hjälpte mig att skära upp tårta till alla och sjunga födelsedagssången. Jag misstänkte att det var alkohol i tårtan, den smakade punch. Äcklig. Peter fick massor av presenter, och ännu mera Kinderegg prylar. Och flera hundra fotbollskort. Nu har han hela svenska laget fullt. På tal om annat har jag bevis på att jag befinner mig på landet. Flugorna är som myggor här. Hur många som helst. Dom kan bitas också. Idag har jag cyklat massor, sammanlagt ungefär en timme. Det är bra, jag satsar på att bli trimad som min duktiga kusin. Det var trykande hett och mitt på en väg utan skugga hoppar självklart kedjan av. Jag fick ställa mig och mecka. I den stunden önskade jag att mattias var med mig, jag blev helt oljig om händerna, gråtfärdig och svettig. Men jag lyckades, och då kände jag mig väldigt stolt, tur det, mitt ute på landet, de ända levande varelserna inom synhåll var de illaluktande korna. De kunde jag inte be om hjälp av. Sedan fick jag frenetiskt skrubba mina händer byta kläder och äta pannkakssoppa. Vad är det? Hur kan man komma på något vidrigare? Usch. Prova inte på det. Bland annat har jag bättrat på min solbränna, läst ut ännu en bok och lärt mig ta beställning. Som tur var, var det bara två rätter att välja mellan. Men det var tillräckligt eftersom alla gäster som jag tar beställning av skakrongla till det, fråga vad rätten innehåller, ha med eller utan kött osv. Men jag klarade det mer eller mindre galant.

Godnatt.

Jävla förbannade helvetes skitbloggsida. Jag hade skrivit ett utmärkt inlägg. Så försvinner hela skiten. Tack så väldigt mycket. Precis vad jag behövde. Inte. Jag har haft tillräckligt med problem idag. Dagen började med att jag begick ett stort misstag. Ett jobbigt misstag. Jag skulle åka buss själv för första gå Zell am See. Jaha, okej. Ja, det började bra, jag klev på rätt buss och visste på ett ungefär vart jag skulle kliva av. Men jag plingade för tidigt. Som jag alltid lyckas göra. Även i Sverige. Här plingade jag dock flera mil för tidigt, och detta märkte jag först när jag klivit av bussen. Jaha, tänkte jag. Typiskt. Så började jag min vandring. Genom 34 graders fuktig hetta. I jeans som redan var klibbiga efter solkräm. Allt var klibbigt redan efter fem minuter. Det var mer kvavt än soligt. Efter 30 minuter var jag framme i en liten bebyggelse i alla fall. Jag hittade Peters skola, pustade ut och satte mig i skuggan, vägrade att röra mig mer. Jag kunde lika gärna sitta här och vänta på Peter så kunde vi klippa hans hår och sedan gå hem efter lite vila. Jag väntade till klockan var halv ett men inga barn kom ut från skolan. Jag kom på att de hade sportfest. Friluftsdag, ungefär. Jag ringde Eva och började vandra vidare mot sportplatsen efter diverse vägbeskrivningar. Men väl framme ringer Eva igen och säger att Peter redan är hemma, och att jag kan gå hem igen. Men tack Gud. Tack så  hemskt mycket. Jag gick upp till busshållsplatsen, en kvart, och försökte frebilt hitta vilken buss jag skulle åka med och om den möjligvis gick snart. Det gjorde den. Tack. Men då kom jag på, självklart hade jag glömt min kofta vid Peters skola. Det var inte mycket att göra. Jag gick kvarten tillbaka. Skrattade högt för mig själv och haltade vidare. Vid skolan hängde min kofta kvar, tack och lov. Det är min favoritkofta, den kunde jag inte lämna. Påskolgården satt några barn kvar och skrek något till mig, när jag ignorerade dom, skrek de ännu mer. Fan att jag inte tog mod till mig och skrek något jättelakt på svenska. Men tyvärr vågade jag inte.Det kunde inte bli värre i den stunden. Jag visste att jag skulle missa bussen så jag gick den helvetiskt långa vägen hem från Peters skola. Med ännu mera skavsår och ännu mera svett. En gammalgubbe satt och halvsov men vaknade till när jag gick förbi honom, han dreglade skrattade och pekade på mig. Jag sa ingenting till honom heller.

Väl hemma lär jag mej bügla. Stryka. Med ånga. Jag brände mig en gång. Jag drack en actimel, en som ska lugna magar. Det var nog bra för mig. För innan den lugnande actimelen och strykningen hade jag bråkat med en idiot. En dåre. Och ikväll när jag går och lägger mig har jag en mindre. Finns en mindre kvar. Man kanske kan se det som en börda mindre att bära. Ett problem mindre. Eller också en saknad mer, tom plats kvar som inte kan fyllas. En längtan mer som måste grävas ner. Allt har bara varit hykleri från andra sidan. Ord och ingenting mer. Det borde jag vetat när jag hade mitt hjärta inblandat. Men vad vet väl jag? Förgäves. Bort, försvinn. Hejdå. Brinn någonstans och kom aldrig mer igen. Hoppas allt det onda försvinner när jag duschar av mig allt det intorkade från mitt värdelösa äventyr.

Jag glömde nämna vissa detaljet, ganska viktiga detaljer. Folk joddlar här. Jag skojar inte. Jag trodde det var en gammal, gammal tradition, typ från stenåldern.  Aldrig i livet trodde jag man gjorde det fortfarande. Men det var ganska fint. Kanske man skulle prova att lära sig.

Här dricker man vitt vin blandat med ramlösa.
För att det lättare ska gå ner sa de.
De gillar inte Sverige för att vi dricker så starka saker.

Till och med Brad Pitt pratar tyska här. Det är väl en förolämpning? Idag fick jag paket i alla fall. Ett paket av mamma med fem böcker i, en tidning, en korsordstidning och ett block, en penna och ett kort. Det var roligt. Så fick jag två brev, ett av Hannah pch ett av mormor, i Hannahs brev låg det fyra chokladbitar. Tackar. Tack för allt. Det var mycket trevligt. Nu slipper jag läsa i min kokbok. Jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Dessutom spökar det i mitt rum.

Tro det eller ej. Men idag har varit en jättebra dag. Vi gjorde något. Inte vad som helst heller. Vi cyklade till Seehof, det var den vackraste cykelväg jag någonsin sett. Över ängar, brediv hagar med kossor, alléer och en bit genom ett lyxigt villaområde. Husen här är helt stört stora och trädgårdarna fulla av blommor. Nog. Det var fint. Vi hämtade mina badkläder och gick ner till strandbadet. Där fanns pool också, skönt för det är bara 16 grader i vattnet i sjön. Och självklart, för att jag inte orkade tänka ut en bra mening och formulera den så att folk förstår, brände jag mig på ryggen. Jag kommer sova gott i natt i alla fall. Det var långt att cykla. Ikväll ska vi inte åka till hotellet och äta, ville inte Peter. Så jag ska laga makaroner och pastasås. (Färdig) Ingen utmaning direkt såvida inte såsen kräver talang. Jag har aldrig lagat färdig pastasås, eftersom jag är uppväxt med bara hemmalagade saker. Men det är väl bara att värma. Nu ska jag ner och se Mussepigg, Långben och Kalle Anka prata tyska.

Jag längtar så mycket. Så att det gör ont.♥

Jag har inget annat för mig, så jag kan lika bra lätta på mitt hjärta och berätta för er vad som tynger mig. Men först vad jag gjort idag. Jag behövde inte vattna, för det regnar lite lätt här. En syssla mindre tyvärr. Jag och Swen var och handlade. Det gick  bra. Jag fick stoppa vad jag ville i vagnen, jag tog två yoghurtar av okänt ursprung och en handtvål, som jag glömt hemma i Sverige. Swen är kock, det är inte ofta man får äta mat av en äkta kock. Det får minsann jag. Igår sa jag att jag gärna skulle vilja något, vad som helst, med mycket sallad (till maten). Etwas mit viel Sallat. Jag fick en sallad, med kött i. Det har vi inte i Sverige, jag menar riktigt fläsk. Köttiga köttbitar. Allt vad utsökt utom köttet. Hur som helst var det en upplevelse att handla med Swen, han kastade vagnen full med saker. Tyskar, eller ja, i detta fall Öseterrikare, är inte rädda för socker. Peter, som jag ansvarar för under dagarna (just nu vet jag inte vad han håller hus) äter bara Kinderegg till exempel. Alla former av Kinderegg. Men allt med choklad så klart. Han har en hel hylla i kylen full med Kindereggprylar. Chokladpuddingar, chokladyoghurtar, chokladostar, muffins, kakor osv. Hur mycket som helst. Och hela familjen har bara vitt bröd hemma, det är det ända som finns. En dröm för mig, Vi har det aldrig hemma. Det finns bara chokladflingor. Miljarder mjukostar, och olika salamikorvar, stora feta korvar, alla sorters korvar. Bratwurst. Och säkert tio olika sortsers ostar. Jag gillar de där smV ostarna som ligger i röda förpackningar. Det finns i Sverige också. Här äter de Wasa knäckebröd. Ett pluspoäng för Sverige. Lätta, smöret Lätta, har de också, men det kanske inte är Svenskt. Jag fick tre pizzor också. Det glömde jag. Jag fick plocka upp all denna röra när jag kom hem. Det fick inte plats. Sen matade jag marsvinen med lite av det vi köpt, så nu gillar de mig bättre. När jag var klar med denna tunga möda gick jag ner i källaren där jag aldrig varit för att plocka ut lite tvätt ur torktumlaren. I ett mörkt litet rum till vänster stod en manlig skyltdocka som höll på att ta kol på mig. Jag har aldrig blivit så rädd känns det som, och mitt hjärta är fortfarande på högvarv. Jag vet inte om jag berättat det men på kvällarna låser de in sig med stål persiener. Sånna som affärer har när de stänger, fast heltäckande. Hur tryggt känns de? Vad stänger de ute egentligen? Och väggarna är en meter tjocka, och hela huset är byggt av betong. Som en bunker. Det gör mig lite halvt misstänksam. Såvida det inte är för att huset ska hålla mot de snömassor som faller här under vintern.  Kossorna här går på bergen, jag läste i nyheterna att de är farliga för bergsklättrare. De kan anfalla. Jag skulle vilja prova gå, inte klättra, upp för något av de beeg som finns här. Alla är inte spetsiga och farliga, med snö på, vissa ser riktigt mysiga ut, runda med massa granar på.