Det rev upp så mycket som känns hemma i mig. Jag vill inte vara här mer. Jag trivs kanske inte att vara hemifrån helt enkelt. Att vara på resande fot är kanske inte min grej. Jag är bara till besvär här, hur duktig och perfekt jag än försöker vara. Jag försöker verkligen störa så lite som möjligt, och försvinna när dom säger att jag har ledigt, för det är inte populärt att vara här och söka sällskap då. Men jag måste ju faktiskt äta, jag kan inte äta ute varje dag, med den minimala lön jag får här. Hade jag ett eget kök, lovar jag att jag hade lagat mat själv. Billigt. Det är inte så roligt att göra saker själv längre. Speciellt inte nu, när Mattias höll mig sällskap, då blev allt så roligt. När jag berättar att det är ganska långtråkigt att ligga själv på en strand i 12 timmar, varje dag, tycker Sandra att jag är knäpp och berättar att hon gillar att vara ensam.  Jaja, vem bryr sig, och vill man ha en spritzer får man ju säga det. Jag kan ju inte gissa att hon vill ha en spritzer om hon säger att hon vill ha vitt vin, sött. Mupp. Imorgon ska jag börja jobba på det andra hotellet, hoppas det blir roligt, det ser jag fram emot. Jag är hungrig. Det ligger en död fågel utanför min port. Jag ska väl gå och tigga lite mat om det finns någon över.