Taggar.
Allt är inte svart. Eller vitt. Som jag förutspådde igår blev det varken träning, eller prommis. Men en sväng till minisörab med kartonger, frigolit och kastruller. Kartongen var det enda man fick slänga där. Larvigt. Det var lite ansträngande. Men sen köpte jag och frugan kakor. Singoalla. Men vad gör väl det om hundra år? Ikväll kommer jag dock inte undan. Då ska jag på yogan med min lilla gullkusin. Sen ska jag sola. För jag blir snart genomskinlig. Det vill jag inte. I helgen måste jag handla lite, känner jag. Jag läste precis i tidningen hur vanligt det har blivit med shoppingberoende. Är jag i riskzonen? Haha, kanske. Nej. Herre gud. Vernisage på lördag klockan ett, på slussen. Utan mobiler, så jag kan bli borttappad. Men det gör ingenting. Jag är skengravid tror jag. Besvärligt. Jag ska köpa en kamera i helgen. För att jag vill ha det. Det finns så mycket jag vill ta kort på. Jag vet vilken. Det är bra. Jag behöver inget jävla amatörproffs till hjälp. Larvpotta.
Fråga dig ibland
på fullaste allvar
om de människor du umgås med
lyfter dig eller drar ner dig.
Richard Jahnke
Ja, jag borde fundera på det. Vad gällande en person. Andra drar jag mig bort från. Det förvånar mig. Varför känns det knäppt? Nördigt att det blir så ibland.
Svart.
Du har tappat bort mig,
i ditt hjärta.
Du är så dålig,
på att leta.
♥
Positivt tänkande.
Det är bra musik på radion. Min apelsin var jättegod. Min mat var också jättegod. Det är lugnt och "skönt" idag. (Lite långtråkigt.) Men det är ingen stress, och det är jag glad för. När jag kommer hem kan jag bara slänga mig i sängen och ta det lugnt. Jag ska inte sätta på datorn! Kom ihåg det. Jo, kanske. Men bara för att lyssna på musik i sånna fall. Jag ska gå en promenad, eller gå ner och träna! Det var faktiskt mitt nyårslöfte. Jag är fan pinsam ibland. Men det är aldrig för sent att börja. Rom byggdes inte på en dag. Sluta hetsa mig. För fan. Det är bättre att ta tag i träning, innan man slänger sig i sängen. Sen kanske jag kan köpa något gott på Ica innan jag går hem. Snart kommer Susannes bebbe. Jag tycker det är spännande. Om det blir en pojke, eller flicka. Ska och ska. Det är ingen idé att säga att man ska göra saker. Jag kan berätta när jag gjort dom istället. Får vi se vad jag har att komma med då.
Det spelar ingen roll hur sakta du går, så länge du inte stannar. Confucius
Man behöver verkligen inte ändra hela sitt liv på en endaste gång, man kan göra lite i taget. Man måste bara försöka att inte ge upp. Ja, man behöver inte hetsa. Samma sak, när man ska sluta med något. Det är bästa att trappa ner. (Det sista är det ingen som har sagt, och förmodligen kommer ingen att säga det, för det stämmer oftast inte. Alls.) Inte ens med rökning. Man ska bara lägga av. Att förstöra.
Visserligen.
Det blev ingen träning igår. Jag är så hemskt lat. Det har jag aldrig varit förut. Dumt. Men nu är tydligen mitt kort klart, så nu är det bara att sätta igång. Jag kollade på deras schema. Imorgon är det ett Yogapass, det ska jag gå på. Igår kom Hannahs Kines, tydligen. Jag ska nog hälsa på dem ikväll. Och titta på Greys. Det är iskallt ute. Min jacka är lite för tunn, tror jag. Mitt rum är en enda röra. Med för mycket möbler. En måste bort. Vilken? Ingen aning. Jag ska måla om, den lilla. Vad mycket folk klagar på varandras bloggar. Om man tycker det som någon skriver är dumt, dåligt eller fel. Kan man ju tänka det för sig själv, och läsa en annan blogg, eller ingen alls. Nu är det ganska många som läser min. Det är läskigt. Det är som terapi för mig, jag tänker aldrig att det är någon som läser. Men vad gör det om hundra år. Det är ändå ingen som förstår. Eller vet. Någonting.
Adjö.
Se dig om.
Ni skulle höra melodierna. Ni missar det bästa.
Lite av sin fägring. Lite av sin glans.
Ta dig samman kära du.
Världen väntar på din hand.
När det vi hade hoppats på föll ihop, och gick i kras.
Var det nästan, som om glädjen inte fanns.
Nu säger du, att det inte finns någon mening.
Att det ända du vill ha, är lugn och ro.
Men vi kommer aldrig vidare. Om vi lutar oss tillbaka.
Så kom hem till mig så gör vi något ihop.
Du säger, att vi nått en punkt i livet.
När man blir tvingad att förstå. Jag önskar.
När släpper man en dröm?
Jag vet vart jag ska.
Men jag vet inte hur.
Jag har inga goda råd.
Jag ber till gudarna om nåd.
Det kan vara jag som står på tur.
Det här är självbedrägeri.
Ingen annan gör mig fri.
Vi som sa, sida vid sida ska vi gå.
Så lovar jag att vi aldrig möts, för världen är stor!
Det vore mot naturens lagar.
"Ändra dina tankar och du ändrar på hela din värld." Norman Vincent Peale
Det är fasligt svårt att ändra på sina tankar. Mina är i alla fall väldigt bångstyriga. De skiter fullständigt i mig. Men jag rättar mig alltid efter dem. Jävla översittare. Nu är det jag som bestämmer. Jag kan inte bestämma allt. Men åtminstånde ibland, kan jag väl få välja att inte tänka, precis vad mina tankar vill tänka. Om jag ibland låter dem tänka fritt. Ja, jämt och bra. Jämnställt. Jag träffar på så många som glömmer tänka på att det är vi själva som skapar våran värld. Inte allting runt omkring oss. Ingenting annat än vi själva, kan styra hur vi mår eller känner oss, eller hur lyckliga vi är. Ungefär, så illa är det. Jag tycker själv att det är tråkigt att tänka positivt jämt, blä. Men det blir mycket roligare att leva då. Om man inte tycker om att vara bitter. Det får man ju tycka. Bara man trivs, med sig själv. Jag ska sluta leka amatörpsykolog nu. Det var ett tappert försök till att vara en allmän Lifecoach.
Solen skiner. Om jag fick välja, skulle jag vilja gå en lång, lång promenad. Med en trevlig hund. Hundar gillar oftast att gå ut och gå. Än att sitta här och få en daformerad rumpa, musarm och gråstarr. Jag ska träna idag, det kanske få min kropp i balans.
Plantera ett frö.
Säg som det är.
Kärlek lovar stort, men håller tunt.
Du är ett mysterium.
Jag förmodligen, aldrig kommer att lösa.
Det får jag baka in, i en fläta.
Och svälja med hull och hår.
Vi pratar om vart vi ska, just i natt, men jag antar att vi menar hela livet. Du vill falla fritt. Jag behöver inget mer. Jag önskar inget annat. Får jag vara nära dig. Har mina drömmar, besannats. Man får inte, inte lyssna på Lisa Ekdahl när man är skadad. Inte i huvudet, utan i bröstkorgen. Mina korgar är redan fulla av saker. Jag hittade en garderob att köpa. Och kuddar, med träd. Utan blad och fåglar. Om jag vore en retro bloggare, skulle jag naturligtvis lagt upp bilder. På alla inköp jag gör. Min livsnödväniga prylar jag hamstrar. Älvorna har bjudit mig till vals. Jag måste gå. Den är under vatten. Så ingen får följa med.
Trasig värld. Men det glimtar skratt. Du vet hur munnar ler.
Från din vagga, till din grav, är du den vilsna världens slav.
Du är en tår i svarta hav.
Ingen vill simma där.
Varulvstjut.
Dosering enligt föreskrift.
Hannahs kalas var trevligt. God mat, fast jag redan hade en saftig middag i mag, säcken. Men det märks. Tydligt. Mina senor knarrar. Godmorgon. Jag har aldrig hängt så mycket med min familj. Den är jävligt rolig. Nu är ni avundsjuka. Stackars er. Som har en sjuka, som inte går att bota. Min sjukdom, går inte heller att bota. Så ni behöver inte känna er ensamma. Snart ska jag på innebandymatch, sedan Ikea igen. Fast med takräck. Sen blir det pulka, och en snöängel. Jag saknar mina kaninisar. Dom var så bra på att bota, sjukor som inte går att bota. På att bara sitta och bli kramade, de är så kramdjur. Ulliga, bulliga och gulliga. Med fåniga små blickar. Bra många gånger har de blängt på mig och undrat vad det är för fel på mig egentligen. När blöter ner dem med tårar. Nu skulle jag haft P här. Eftersom din kram har blitt en spark.
Idiot!
Hjärter Dam.
Du. Ditt skratt, är bara tårar. Din skönhet, är en lyckans miljonär. Men du ser nog aldrig, vart och vem du sårar. För ingen anar sorgen som du bär. Du. Din sorg har alla delat. Dina tårar, är allmän egendom. Jag vill dig väl, och det har alla velat. Så när ska du, spräcka sorgens jungfrudom. Du. Dina tårar, vill bara trösta.
Så när faller du i gråt.
När faller du isär.
När faller du för vinden,
som har burit allt det där.
När faller du tillbaka,
till den du faktiskt är.
Du. Ditt skratt är allas lycka. Ditt ansikte, den vackraste fasad. En glädjens blåa ögon, kan man tycka. Men din sorg, har spridit vemod i vår stad. Du. Kom, jag famnar om dig. Och jag ger dig sen, en dos av ensamhet. Du, låt ensamheten ta dig. Tills du gråtit ut din hemlighet. Din sorg är så angelägen om att få komma ut och där för bli.
Min med.
Jag är på gränsen till en annan människa. Men lugn. Jag är fortfarande jag.
När jag kom på, att jag överhuvudtaget inte var född än.
Men jag får agera så naturlig, som jag kan. Ändå.
Helg.
En sak ska ni ha klart för er. Den sista halvtimmen på fredagar är inte att leka med. Den är hemsk, förfärligt hemsk. Men det hör inte hit. Jag ska till Ikea snart. Det ska bli kul. Undrar vad jag ska äta till middag. Något lätt, eftersom det ligger en Pizza i min mage, men det syns inte. Det blev Blå Laguna, istället för Kina, vårat stammishak. Kanske Sushi? Föresten är alla sista halvtimmar, hela veckan hemska. Men nu vill jag hem och ha helg, och sova hur länge som helst imorrn.
Jag har fastnat lite för kända citat. Jag drar ett till.
Lycka är,
när vad du tänker,
vad du säger
och vad du gör
är i harmoni.
Mahatma Gandhi.
Boel har namnsdag.
Nu ska jag sluta skriva som en hysterisk kvinna. Det är jag inte. "Ingenting varar för evigt. Inte ens dina problem." Arnold H. Glasgow. Där ser man, det verkar ju stämma. Jag blir lycklig av det vita. Det är så vackert. Speciellt när solen är framme. Jag funderar att gå och få lite konstgjord sol på mig, det vore roligt att få lite färg. Eftersom jag är innomhus, alla timmat på dygnet när den sällsynta solen visar sig. Ännu hellre vill jag ju åka utomlands, min snälla kusin har hjälpt mig att översätta de krångliga flygplatserna. Men då måste man spara, och jag är slösa. Igår handlade jag, tre små presenter till Hannah, eftersom att hon fyller år imorgon. Glöm inte det, någon, som känner sig träffad. En present till mig också, eftersom jag har fått lön. Tack så mycket, Jessica. Du är så snäll. Idag ska vi äta på Kinarestaurange. Gott.
Jag är så glad. Men jag har aldrig stött på någon som heter Boel. Dessvärre.
Några armar och ben.
Du har satt eld på min själ. Så nu brinner jag. Men det är så kallt. Jag förstår inte. Du förstår inte, att ingenting är som du tror. Det finns inte plats för några tårar. Här bland alla stela tysta dårar. Som går och svär och bits och slåss. Mitt hjärta blev kvar i frosten. Ändå brinner det, sig varmt. Till aska. Jag saknar det, att det gör ont. Kom ge mig orden vi lever av. Fast dom finns inte mer. Dom är bortglömda. I den evigt viskande vinden. Jag kan höra dom i alla fall.
Min älskling har ett hjärta av snö.
Så skört och vasst som skaren.
Eller.
Min älskling har ett hjärta av snö.
Som nysnön yr, när det blåser.
Eller.
Min älskling har ett hjärta av snö.
Så vitt som renaste, lenaste puder.
Välj vilket hjärta, du vill. Jag har ingen älskling.
Jag vill ha dig här på riktigt i natt,
och suga liv ur din halspuls åder!
Jävla bedragare.
En svår och jobbig grej.
Du har så lätt att stampa sönder,
när du väl fått in en fot.
Det är så lätt att kasta kärlek, där den vackert tas emot.
Men det är inte lika lätt att vara såld, på nån som inte går att nå.
Du har ett sätt att bara glömma,
när problemen tränger på.
Ett sätt att gömma mig för stormen, när du vill, och när du kan.
Ett sätt att glömma mig i regnet, som om lilla jag försvann.
Du har så svårt att säga om jag ens betyder något för dig.
Jag räcker inte fram.
Jag kan känna mig bekväm i dina ögon, när du ler.
Men du kan säga något så beskt, att allt blir kaos, och upp och ner.
Du får ofelbart något underligt i din blick.
Det är så lätt att genomskåda dina spel och dina trick.
Som att vinka åt en blind och som att skrika åt en döv.
Jag har så svårt att veta om jag ens betyder nåt för dig.
Du spelar nåt slags spel, och det kan så lätt bli mitt fel.
Det är så lätt att haka på, det är som lockande mystik.
Jag har så svårt att balansera, mellan trygghet och panik.
Det går ett hjärligt litet tag, sen tillhör jag ett slag försig.
Ett slag till intet dömt.
Och snart är allt i tystnad bortglömt.
Och en dag försvinner jag ur dina ögon, som en svår och jobbig grej.
Jag känner mig så träffad.
Gissa vem?
Lars.
Över den vilda bäcken.
Med en nattfjäril som besättning.
Tråkmåns.
Nu får det vara nog. Med trams. Jag kan meddela att jag inte vill flytta in i den där lägenheten. Det kändes jätteläskigt. Att bara vara där, och tänka att jag skulle bo där. Nej, det går inte. Inte ensam. Men man måste lära sig, någon gång. Det är minst sagt tramsigt av mig. Men då kan jag väl i alla fall börja med att bo själv i en student-korridor. Ja, det räcker. Sen när man blir trött på det. Då kanske man kan, prova. Men det var roligt också, att tänka om jag skulle bo där. (Om man förstränger tanken på att bo själv). Hur fint man skulle kunna göra det, hur roligt man skulle kunna ha. Hur mycket man skulle slippa skrika på Andreas och Johannes. Eller bli skriken på av mamma och pappa. Vi är en så lugn och harmonisk familj. Haha. Jag älskar den. Men mörkret väger över, jag tror det skulle varit bättre om jag tittade när det var mitt på dagen. Dessutom är det bättre att spara min köplats tills jag har rest klart och pluggat och allt. Men vill man bo i Väsby då? Förmodligen inte. Men har man så mycket val. Perhaps not. Men vad vet väl jag? Nu är jag i alla fall jättesugen på att resa. Jag har till och med fått ett erbjudande av Dhl att få åka till BKK, HKT, KBV, CEI, CNX, HDY, KKC, PHS, UBP, URT, UTH för endast 2.300-2.700 kr. Så om någon känner med sig att man vet vad dessa förkortningar betyder, dela gärna med er. BKK är Bangkok i alla fall. Den klassiska rundan. Kan man börja där. Ärligt talat. Vad spelar det för roll? Vi kan lika bra slå våra okloka armar om varandra nu, än aldrig mer. Det är värt några extra tårar. Jag vet att Hannah fyller år på lördag. Den 27/1, jag har stenkoll på det. Har jag alltid haft och kommer alltid att ha. På fredag är det kalas-time.) Får man tårta? Snittar får man i alla fall.
Ensamheten är ett trevligt ställe att besöka,
men ett dåligt ställe att stanna på.
Josh Billings.
Jag skulle vilja påstå att det är ett hemskt otäckt ställe att stanna på.
En trasig, pacemaker.
Stjärnor glittrar vackert.
Det vimlar av passioner, kan det tyckas.
Men inga stjärnor, inga himlar.
Över dom som inte lyckas.
Det blir fel.
Det känns så konstigt, att försvinna.
Det känns så dumt att stanna kvar.
Så befängt att leta svar.
Men tankar blev för stora, och sprack.
Finns ingen eld, som orkar brinna.
Som en skymt i varandra blickar. Innan allting faller loss.
Som ett konstgjort litet bloss.
Som en pacemaker som tickar, för oss.
Bönor.
Vi glömmer det. Det är inte hela världen. Det gör ingenting. Det går över, snart. Idag ska jag titta på en lägenhet. En tvåa. Jag undrar hur den ser ut. Ärligt talat. Spännande. Jag har fått öppnat massa paket idag. Men det är inte lika roligt när det bara är samma sak i allihopa. Kretskort. Skitfula med vassa pluppar på. Jag har fått äran att skrota 400 kartonger. Tack. Tacka inte mig. Jag saknar. Jättemycket. Fast jag förstår inte, hur man ska klara sig utan kramar. Nej, det gör jag inte.
Inget.
Härta <3
Livet är en dans på rosor, men det är en dans med svåra steg.
Lars Winnerbäck.
Jag skulle tacka, ja.
Om du bad mig gifta mig med dig.
Om du spelade och sjöng för mig,
Varje gång vi skulle sova.
Larvigt.
Men, jag skulle aldrig önska mig någon annan stans.
Jag måste bara
understryka hur bra, jag tycker att Ett herrans livs danspaus är.
Hoppa och dansa.
Det blir man glad av.
Leverpastäj.
Nej, för fan. Inte biggan. Mister Kräm. Så klart. Herr omogen. Visst kan man bli arg på frugan, men thats it. Det är det. Jag skulle så gärna vilja. Även fast man inte får. Vad bra att tarmfloran gör framsteg. Imorrn ska jag visa vad riktig Chili con Carne går för. Bönorna kanske inte är maträtten. Men definitivt huvudingridiensen. Något man bör undvika är kanelbullar med rågmjöl i. Det känns som att det finns vitsigare saker att ha fibrer i, än fikabröd. Kom till sak. Jag har ingen sak. Inget att säga i alla fall. Jag undrar när mitt träningskort blir klart. Jag är laddad nu. Men jag får lite panik. Det har redan gått ett år sedan jag tog studenten, och vad gör jag? Jobbar på DHL. Och sitter och ritar på post-it lappar. Tar ett snack med frugan om middagen. Suktar efter fika. Tur att jag är så dålig på att surfa, annars är det ett perfekt jobb för det. Allvarligt talat. Jag tjänar pengar och slösar dom. Men det är ju lärorikt det med. Framförallt roligt. Man ska ha roligt. Snart börjar allvaret. Snart, ska jag söka till Uppsala, pedagogik. Och Konstfack. Nu ska jag börja spara. Pengar. Men jag vill ut och resa också. Ska man göra det före eller efter man pluggar. Förmodligen aldrig. Det kommer alltid finnas något man inte vill lämna. Eller vara borta ifrån. Men man måste ju inte resa så fasligt länge. Två veckor kanske. Tre. Eller fyra. Inte mer. Afrika och Kina. Kanske Australien. Bara för att det verkar så bra där. Äh. Jag tänker inte göra så stor grej av det. Jag har hela livet på mig. Men i Juni är det slut med DHL. Och tjurbossen. Jag är inte stressad. Jag vill ändå inte jobba med FN eller Sida. Vänd sida, det ända dom gör är att skickar brev och berättar hur arga de är. Orelse what? Pengar förstör. Politik förstör. Gudar förstör. Det leder till svält, döda människor och Aids. Fan, vad jag hyser agg. Mot planering. Men jag älskar planering av det jag tycker om. Dubbelmoral. Men mina moralkakor är goda. Varsågod.
Du kan väl smaka i alla fall.
Barnsligt.
Det känns lite konstigt. Att jag är glad för att helgen är slut. Men den har varit på tok för lång. Äntligen kommer tiden gå lite fortare igen. Min "så kallade" helg. Fredag, jobb. Och hälsa på Mia och lilla Kevin. Som springer runt nu. Det var roligt. Men B är skadad i huvudet. Lördagen, var vi på sofias fotbollsmatch, och jag måste erkänna att jag faktiskt tyckte att den var spännande. God macka i alla fall. Sen kom min lilla älskling och hjälpte mig med min rehab. Jag hatar att vara på rehab. Jag vann i schack.) Kalas. Söndagen var jag tvungen att tröstshoppa lite. Men inte så mycket. Jag har äntligen träffat den mystiske mannen som är Hannahs bängel. Fast jag egentligen redan visste. Snart åker Sofia, jag har inte förstått det förens nu. Jag trodde inte att det var allvar. Allvar Bergsäker. Men det var det. Fast jaha, okej. Detta ska inte upprepas. Men det var skönt att prata, även fast man blir ledsen. Men jag är mest arg. Gris! Jag fick för mig att göra om i mitt rum också. Så det gjorde jag. Och det blev värre än innan, mycket värre. Dom bygger om, i Antes rum. Det gör ont i öronen. Man ska inte slåss. Jävla barnungar.
Ner i hålet.
Igår var det Ica. Det gick smärtfritt. Förutom att tonfisksalladen var den äckligaste jag ätit på länge. Plus att jag missade min lilla kusin, Bellas kalas. Det var synd. Inte bara för tårtan och alla kakor och bullar. Fyra år, det har gått jäkligt fort. Hjälp, och jag som sa att fyra år, det är hur länge som helst. Det beror på kanske. Ikväll är jag ledig hela kvällen. Det ska bli så skönt. Jag ska om, jag inte har någonting annat att hitta på, ta ett varmt bad, och mysa hela kvällen och baka chokladbollar, som aldrig blir av. Se klart på Nicke Nyfiken. Men nu har jag bestämt mig för att ta en promenad med. Det är nyttigt. Men jag är fortfarande lite sjuk. Det känns som att jag har vunnit på lotto idag. För att alla som jobbar på Ica får ett Sats-kort. Inklusiva jag! Nu har jag sagt till att jag vill ha det, så det kommer hänga på lagerdörren när det är klart. Kanske lagom tills min elaka förkylning har gett sig. Så ska jag träna minst 3 gånger i veckan. Kanske två i början, när man är så klen. Så jag blir fit inför badsäsongen. Bra.
Men ändå, vart är vintern. Det gör mig ritkigt sorgsen att den inte kom. Nu kan den fara åt helvete. Det blir nog inga skidor för mig heller. Jag längtar efter solen, och värmen nu. Men det är inte så långt kvar. Så jag behöver inte vara orolig. Om inte sommarn gör samma sak som vintern. Struntar i att komma. Jävla svikare. Alla börjar bli sånna jäkla svikare. I alla fall alla karlar. Det är inte värt det, jag vill att du ska säga det till mig nu. Att du haft en tumör i hjärnan, tills nu, som gjort att du inte fattat hur mycket du ville vara med mig. Du fattar ingenting. Och du ska veta att det frestar, att be dig stiga ner, från dina höga häster. Du är så ful. Så ful. Innuti. Men så vacker, så vacker utanpå. Och det verkar vara det ända jag kan se. Med mina förbannade ögon.
Glass.
Det hjälpte mycket. Jag vill tro på det. Jag gör det. Tror gör man i kyrkan. Men jag går aldrig i kyrkan. Jag tror inte, jag vet. Jag vill också ha ett hjärta av sten. Katos mamma var en sten, det kan du slå dig i backen på. Jag har inte slagit i backen på länge, om inte det här räknas som det. Jag ska jobba till klockan kvart över tio idag. Det känns jobbigt, men förhoppningsvis går tiden fort, eftersom jag jobbar med Hannah, till klockan åtta. Jag missar OC, men vad gör väl det. Är det verkligen så jobbigt? Hur mycket jag än vill kan jag inte låta bli att tänka på allt bra. Jag har lärt mig att förtränga allt det dumma. Som egentligen väger över det goda. Bägaren har tippat över, och jag är sugen på en Banana Split.
Nyfikenhet.
Jag skulle så gärna vilja fråga en sak. Som jag egentligen inte vill veta. Men jag vill veta allt. Jag hatar att vara olyckligt ovetande. Det skulle vara så enkelt, om jag fick en liten anledning, att hata dig. Då skulle jag inte vilja ha en kram. Hela tiden. Jag skulle så gärna vilja fråga, om det var värt det. Men det kan man inte fråga än. Varför ska jag fråga det ens. Det är ju helt onödigt. Eller självklart, att det är värt det. Annars skulle man ju inte göra det. Men man måste vänta. Säga upp kontakten. Det är som att dra ut kontakten. Ur mig. Ochj ag är ledsen att min instabila humör går ut över andra. Lite. Idag ska jag vara glad i alla fall. Tårarna tar alltid slut någongång. Ja.
Älskade du.
Nu är det slut på riktiga hjärtan och rosor som är lotsas-röda. För jag spelar ett spelar ett spel, där domaren fuskar. Jag spelar med en bedragare. Jag spelar om alldeles för höga insatser. Nu går jag tomhänt därifrån. Med ingenting i potten. Det borde vara så att det ligger tusen hjärtan i potten, eftersom det var så länge sen någon vann. Mitt hjärta. Men Det är tomt. Det känns som minus. Grader. Du vet ingenting. Du bara svamlar och trampar sönder. Med dina klumpiga fula, fötter. Jag är glad för att jag slipper dig. Jag önskar det vore så. Jag vill ha en kram.
Jag vill skrika jättehögt. Något som får dig att gråta. Bara för att se, att jag faktiskt betyder mer än ett ruttet ägg. Som luktar illa. Men det hjälper inte. Det är bara tid, som eventuellt kan få dig att inse att det kanske betyder något. Tid är äcklig. Tid går för långsamt. Tid faller hårt. Jag är bara en svår och jobbig grej.
Blä.
Inget jävla hjärta.
Nu känns det dumt. Att jag inte kan skriva som jag känner för. Visst kan jag det. Men jag vill inte vara elak. Och eftersom man publicerar detta för allmänheten måste man ta lite hänsyn. Till skillnad från andra, som bara gör som de känner för. Väldigt känsliga människor. Det känns dumt. För jag är faktiskt visst arg. Usch. Det kanske inte var hela världen. Jag visste redan innan, att det skulle bli så. Slöseri med tid, känns det ändå som. När man tror på en lögn. Om man har fixat, och planerat, och stressat, och tänkt, och velat ,och laddat, och taggat för det. Så är det dålig stil. Egocentriskt. Om man har planer tillsammans kan man inte vara så känslig, då får man bita i det sura äpplet, eller om man inte är sugen på äpple får man bara bita ihop tänderna och ställa upp för sina gäster, som har ställt upp för dig! Okej, nu räcker det, kanske. Vi fick en tråkig sömn. Och jag, en tankeställare. Även fast tanken inte tänker som man vill när man huttar från en fickplunta. Det är så mycket som jag skulle vilja säga. Så nu, när jag kanske redan skaffat mig en fiende för resten av mitt liv, spelar det kanske inte så stor roll. Det var väl jävligt onödigt sagt!? Skulle jag vilja skrika. Eftersom det har pajjat. Allt. Av det lilla, eller stora som fanns. Av en trevlig stämning. Smart att kläcka ur sig ett så korkat påstående, helt i önödan. Varför. Varför kommer man på att ta mod till sig att säga en så dum sak, om man inte har för avsikt att göra något åt saken? Det är jävligt okänsligt. Fy fan. Men skit it då. I. Skit. Inte ens en ko-mage att säga förlåt. Bara hoppas att besvikelsen inte är för stor. Förstoppad. Ha-ha. Så klart att den är, förlöst. Jag får lust att slåss igen, din Bedragare. Så gör man inte, inte om man alltid annars hörs och frågar hur man mår. Då får man, även fast man inte vill. HÖRA AV SIG. Nu ska jag gå och vara lite gladare, för att någon i alla fall, har blivit tvungen att tänka på sina onda gärningar. Som kanske är helt acceptabla i en annan, värld. Inte här. Men ännu mera, ledsen för att jag blir så arg. Och för att jag alltid gråter då. Men det kan lika gärna vara så att du skiter i allt. Är det då värt att fälla tårar för? NEJ. Stick och brinn.
(Jag borde påminna eventuella läsare att inte söndertolka vissa utageranden jag har gjort. Eftersom allt inte är riktat mot en och samma person.)
Snö.
Det snöar. Eller det har snöat lite idag. Nu är det slut. På flingor. Men det är fint på marken, och på träden. Lite vitt. Det kommer lite för sent bara. Mitt hopp är redan om en riktig vinter, en pulkavinter borta. Nu längtar jag till våren. Jag tänkte säga, för att man kan ha alla fina vårkläder, men jag har iprincip haft mina hela "vintern" eftersom det inte har varit så kallt. Det har varit mest blött. Jag har inte sett en enda snögubbe i år. Förutom en uppblåsbar. Det räknas inte. Det räknades inte igår heller. Det var bra. Jag tjänade in lite extratid igår. En normal konveration, eller snarare ett normalt svar. Det uppskattar jag. Tack ska du ha. Undrar vad det blir för mat idag. Vad är det för en dag idag? Det är ingen vanlig dag. Det är fredag. Imorgon får man sova hur länge man vill. Och ikväll ska jag ha myskväll. Med te, för jag är lite förkyld. Godis och bullar och kakor och massa mat. Och film. Nej, kanske inte så mycket snask. Vi har ju faktiskt haft fredagsfika idag, med gifflar och chokladkakor. Det räcker. Men jag åt en fettfattig lunch, fiskgratäng. Alltså är det jämt. Och imorgon ska jag promenera inne i stan, och vandra med mina förtvinade ben som aldrig får röra på sig. Dom är lite arga, men det gör ingenitng.
Klumpen.
Det är idioti. Sa min pappa till mig i morse. Det är galenskap. Att jag ska gråta, för något som inte borde vara ett problem i mitt liv. Jag ska vara glad och lycklig, hela tiden. Jag är det. Kan man ens vara lycklig jämt? Kanske, jag är lycklig väldigt ofta i alla fall. Jag vill inte. Och ju mer jag tänker på saken, desto tydligare tycks det mig att livet helt enkelt är till för att levas. Goethe. Vilken tur. Mig tycks det, att livet är för enkelt att levas, men att jag, med omedveten vilja, eller ovilja sätter upp hinder som tycks vara allt för stora för mig att komma över. Egentligen borde man sluta larva sig, men det är en bugg i hjärnan. Ett virus. I alla fall i min. Jag har ju valt det själv. Alltså får jag inte bli ledsen, eftersom jag bara ska göra saker som gör mig glad. Bra. Då behöver vi inte prata om det mer. Igår, hälsade jag på Kräm. Trevligt, trevlig mat, skit på Tvn. Men det gjorde ingenting. Snart är det lördag igen. Det är på tiden. Även fast det är då som klumpen gör som ondast. När jag får växtvärk i min tumör. Som Rocky.
Han ser inte alls ut så.
Så jäkla larvigt. Jag tänker strunta i hur det blir. Det gör ingenting. Det är i alla fall inte mitt fel, för en gångs skull. Å andra sidan vet vi redan det. Att det inte finns något hopp. Alls. Bit i det söta äpplet nu. Det är gott, men inte lika gott som nybakat bröd. Igår var min glada dag. Därför, är inget svar. Tre tröjor och äppelörhängen, fyndade jag och Hannah på Kista. Basta, gjorde vi. Men inte vi. Det gillar jag skarpt. Då kändes allt bortom allt förnuft. Som det alltid gör. Men det hänger aldrig i luften, som det gjorde då. Man ska inte fråga. Man ska inte svara. Om så banala ting. Men det finns alltid, pyttelite hopp kvar. Efteråt. Och vi frågar oss frågor, som egentligen inte borde talas högt om, därför är vi tysta. Och du glor. Blänger, som ett fån. Eftersom du inte kan stoppa, stormen. Rosor och bin, sticks. Om man ska ta och landa. Kan jag klättra upp för det berget, jag vet inte. Jag blir bara mindre och mindre. Tills jag försvinner. Men inte än, ska vi lyssna på domedagsprofeter. Dom är översittare, som bara blandar ut sina liv, med lite te. Synd att man inte kan dricka te här. Det får bli imorgon istället.
Tupplur.
Helgen är förbi, över och borta. Men det gör ingenting. För en sak ska ni ha klart för er. Det går för snabbt, jag minns inte ens. Jo, jag hade myskväll med min älskling i fredags, vi såg en rätt larvig film, som hette Temptation Island. Och sen en bra gympafilm. Så att jag fick ångest, jag vill vara så duktig. Så kan man ofta tänka, men det är mycket jobbigare när man vet att man kunde blivit så duktig, nästan. Men i alla fall. Jag slutade. Jag kastade bort det. Jävla skit. Snart blir jag ett fläskberg istället. Läckert. Jag är så arg, så arg. Det känns som jag jämt är det, men det är då som man har störst anlening att skriva av sig det arga. Annars, när allt är frid och fröjd. Finns det inte. Jag är arg på mitt jobb, för det är dumt. På en dum människa, och på andra saker som har med det att göra. Mycket som hör dit. Det går inte, jag är dödsdömd där. För att jag inte finns, som jag ska. Men det är ingen som bryr sig om det, och tur är väl det. Tur. Kan man ändra på allt? Bli lika mycket värd. Svar, nej. Men det finns så många andra, saker. Där man kan vara värd lika mycket. Och inte vara rädd, och orolig, för att göra fel. Eller passa in. Man ska ju vara sig själv. Hela tiden. Jag ska jobba på att bli gladare, och strunta i allt dumt.
Jag höll på att spåra ur, från den röda tråden jag hade. I lördags, för att sumera mera av min helg, var det Anna och Börjes bröllop. Det var roligt, jag hade höga förväntninger, eftersom jag aldrig har varit på bröllop. Förut, förutom mamma och pappas, när jag var 1 år. Det räknas inte. Men det var inte som jag hade tänkt, vigseln tog två minuter. I rådhuset. Och festen var stel, och köttet blodigt. Men jag dansade vals i alla fall, det är ingen lugn dans. Jäkligt hetsig faktiskt. Jaja, det var kul i alla fall. Sedan utgång, nykter. Och söndags film, som jag grät till. Massor. Man borde inte få göra en så hemsk film. Jag kunde inte sluta gråta. Cold Mountain.
Mal. Nattfjärilar.
Just nu, skulle jag göra vad som helst för att få ha mina nya tofflor jag fick av mormor i julklapp, på mig. Och mina myskläder. Om jag vore hemma nu, istället för här. Då skulle jag äta massa goda saker, även fast det är mitt löfte detta år, att inte tröstäta. Får man det när det verkligen behövs. Och om man bara är hemma och myser blir det mycket bättre om man har något att äta på. Och te, kan man ju dricka så mycket man vill av. Det är inte vätskedrivande. Det är det fånigaste jag hört. Åh, ja, jag vill vara hemma nu, om jag så bara skulle sitta och blänga på frugan, skulle jag vara nöjd. Jag måste göra massa ärenden när jag kommer hem. Äta middag och vara trevlig, och säkert baka massa tårtor och kakor till bröllopet. Innan jag får lägga mig och dö, som en slaktad ko. Men den som längtar efter något gott, väntar aldrig för länge. Vad menar folk med det egentligen. Att man inte glömmer bort det, och råkar vänta för länge efter något man verkligen vill. Förmodligen. Jag ska inte idiotförklara mig. Man får ta hänsyn till att på fredagar är hjärnan trög. I alla fall min. Efter, som i en dåligt dubbad film. Jag får snart gå hem. Jag är glad, vi fick bullar idag. För det är sista dagen för Nikolas. Synd, att han ska sluta. Men bullarna var goda. Tack och bok.
Simpa.
Predikan.
Jag skulle vilja göra om min blogg. Så att den blir fin. Precis som jag vill ha det. Men jag har ingen aning om hur man gör. Dessutom är datorer efterblivna och förstår ingenting. Fredagar är alltid likadana. Det känns helt meningslöst att vara här. Ofta känns det så. Det är inte bra. Men tänk vad mycket roligt man kunde göra om man slapp sitta här och inte göra ett piss. Vänta på att det kanske kommer en rush, dvs. två, tre samtal. Så får man inte göra något annat, jag bryter mot lagen som bloggar. Jag kan inte ringa. Jag ska sluta vara så neggig. Ursäkta mig. Igår fick jag jättegoda pankisar. Och glass till efterrätt. Man tackar. Fast när vi skulle dricka te till den läskiga filmen, spillde jag jättevarmt te över hela mig, aj. Den hette Lady in the Water. Det var en otäck film. Och lite larvig. Nu har jag läst en del dravel, och en del väldigt viktiga saker. Som mina små gullkusiner har skrivit. Så nu ska jag vara en klok storkusin, lite bara. För ni är perfekta. Ni är inte fläskberg, ni är nästan underviktiga, som mig. Men lite ölkagge ska man ha, det är sexigt. Ni är inte handikappade, eller förståndshandikappade eller ens efterblivna. Ingen av er har ens nån äcklig vårta i ansiktet eller något annat, som för vissa kan vara ett stötande utseende. Ni fattar vad jag menar. Det går inte att bestämma själv, att nu ska jag vara lycklig för att jag är frisk och fin. Eller säga till någon att den ska vara det. Men man kan träna, för att ni kommer bli dubbelt så attraktiva och vackra om ni tycker det själva. Det spelar ingen roll hur man ser ut, eller är. Om man tycker om sig själv, så gör alla andra det också. Ja, för så är det faktiskt, det vet jag. Haha, nej, men allvarligt talat. Söta små troll, vi är så underbara. Vi är himlavackra. Ni är så neggiga och klagiga på er själva. Det gillar jag oskarpt. Det är bara så larvigt att läsa om att ni ska bli smala, speciellt smala, och snygga. Men, man får ju inte säga vad som är larvigt med andra i bloggen. Jag vill bara skriva vilka perfekta kusiner jag har, det enda dom har, är fel på ögonen. Puss på er. Knasiga sötnosar.
Hjärtat har sina själ som förståndet aldrig kan fatta.
Blaise Pascal
Så sant, så sant. I alla fall för mig. Mitt hjärta har all makt. Mitt förstånd har inte en chans. Man kanske borde göra det lite mer jämnställt. Om man kan. Klart man kan. Men jag tror att det är svårare att ta hjärtats motgångar än förståndets. Men igår tog jag rätt beslut. En banal sak, men ändå viktig, för mig. Jag har aldrig halkat på ett bananskal. Den klassiska vurpan som alltid tycks hända de klumpiga, är kanske inte lika vanlig som man först tror.
Idag blir nog en tråkig dag.
Metkrok.
Det är svårt. När man tänker att det måste bli bra. Man kan inte bli bäst på en gång. Man måste träna. Jag har den sämsta självdiciplinen man kan tänka sig. Så illa att jag är pinsam. Men vi vet bäst. Vi vet hur det är. Vi kan pratar allting bra igen. Och jag bestämmer själv. Vad jag ska göra. Om jag lovar att inte bli ledsen för det. Får jag göra som jag vill. Bra. Då säger vi så. Igår var det räkfrossa, till Se7en. Otäckt. Men gott. Den är dock inte lämplig att se till maten. VIssa scener är mycket stötande. Andra mycket tilldragande. Akta så du inte fastnar. Du har redan fastnat. Alldeles för hårt, i mig. Tack för maten. Den var god. Jag ska dela med mig av mina mål, detta år.
Musik och kärlek ♥, och ta massa kort. En kamera behöver jag då. Så att jag minns mig. Sluta äta jättemycket skräpmat. Lite får man äta. När det kniper. Det ska vara gott o leva. Sen ska jag börja träna igen. För det är pinsamt att få mjölksyra av att gå upp i sprialtrappan. Och gå minst en promenad i veckan. Jag ska börja idag. När jag ska hem till mormor och äta middag. Men vad vet väl jag? Sen ska jag tänka före jag talar. Och vara allmänt klokare. Ja. Jag vill inte fastna på kroken. Inte slösa så mycket pengar.
Stopp, på belägg. Jag vill inte ha för mycket att beskylla mig för sen. När jag inte har lyckats. Men jag vet redan att jag kommer lyckas. Tack ska du ha. Det gjorde du bra. Hannah, Hannah. Hannah! Hurra.
2007
Det skulle ju bli en bra början. Inte ett dåligt slut. Jag minns inte vad som gick fel. Det var så mycket, lite. Som blev stort. Men lite nyårskänsla fick vi i alla fall. Hemma hos Hannah.) Brucchetta eller hur det stavas till förrätt. Kyckling fylld med gnisselost inrullade i bacon och klyftpotatis till varmrätt och apelsinsorbet till efterätt. Utsökt. Trots lite stress. Två flaskor vin och två flaskor skumpa, till oss. Som är så små. Det kunde inte slutat annorlunda.Taxigubben var tjock. Men snäll. Skål så att hela taket blev dränkt i öl. Och alla kastade ölburkar och isbitar omkring sig. Och sängen gick sönder när man hoppade i den. Jag hade jätteroligt. Tills det blev fel. Och jag slogs. Sen åkte jag hem. Det blev inga nyårslöften, och inga kyssar. Med mina röda läppar. Jag vill inte höra mer, om hur jag måste sluta. Jag vet. Nu är det klart. Alla kan. Klara det. Inte gråta mer. Och nej, man kan verkligen inte märka det. Att du tycker så. Jag skulle aldrig gjort det, om du inte sagt något. Man kan inte märka det nu heller. Men vad gör det om hundra år. Nu ska man vara glad. Puss. Puss. Puss. Puss. Kramar är bättre. Det mår man bra av.