Det är idioti. Sa min pappa till mig i morse. Det är galenskap. Att jag ska gråta, för något som inte borde vara ett problem i mitt liv. Jag ska vara glad och lycklig, hela tiden. Jag är det. Kan man ens vara lycklig jämt? Kanske, jag är lycklig väldigt ofta i alla fall. Jag vill inte. Och ju mer jag tänker på saken, desto tydligare tycks det mig att livet helt enkelt är till för att levas. Goethe. Vilken tur. Mig tycks det, att livet är för enkelt att levas, men att jag, med omedveten vilja, eller ovilja sätter upp hinder som tycks vara allt för stora för mig att komma över. Egentligen borde man sluta larva sig, men det är en bugg i hjärnan. Ett virus. I alla fall i min. Jag har ju valt det själv. Alltså får jag inte bli ledsen, eftersom jag bara ska göra saker som gör mig glad. Bra. Då behöver vi inte prata om det mer. Igår, hälsade jag på Kräm. Trevligt, trevlig mat, skit på Tvn. Men det gjorde ingenting. Snart är det lördag igen. Det är på tiden. Även fast det är då som klumpen gör som ondast. När jag får växtvärk i min tumör. Som Rocky.