Jag vaknade en morgon från en dröm jag hade. Jag drömde att jag kunde sjunga. Men det kan jag inte. Ibland räcker det inte alltid till. Då sitter jag fortfarande bara och stirrar. Så känner jag saker som jag inte känner igen. Så åkte jag, hela vägen bort till ingenstans och drack Jack Daniels och tittade på Iron Maiden spela live på Tv. Sen somnade jag utan att tänka. Med sömnlösa ögon. Bredvid någon annan. Men bara bredvid. För jag trodde att jag kunde känna igen, men det kan jag inte. Vad vet du egentligen om kärlek. Förän du förgäves hatat den? Vad vet du om hur hjärtat kan bränna, för kärlek som inte kan dö, men inte heller leva. Ingenting. Inte ett jäkla skit. Vi blandar en dröm. Det finaste man har.

Jag önskar jag var i närheten lika snygg som hon. Det är mycket man önskar sig. Jag har på senaste tiden tänkt en del tankar. Om varför jag har en blogg. Vad jag ska skriva i den. När jag blivit så hemskt dåligt på det. Vad vill jag bevara av min ungdom? Vill jag läsa om vad jag gjorde varje dag, eller vad jag åt för mat? Nej, jag tror jag vill veta vad jag egentligen tänkte på, vad jag ville, vad jag drömde om och vad jag önskade. Men sånt kanske man inte vill dela med sig av till alla. Kanske. Det känns ju jäkligt gay att skriva dagbok, för hand. Lite 90-tal. Men efter att jag suttit ner och tittat bland alla mina bilder, så tänker jag; nej, detta räcker inte. Vad ska jag tro om mig själv, som en respektabel vuxen och tråkig människa. Jag borde lämna lite mer seriösa spår. Jag är just nu, väldigt tillfreds med mitt liv. Med mig. Med där jag bor. Med mina vänner. Med det mesta. Jag struntar i att jag jobbar på Ica. För jag drömmer om att börja måla fina saker på någon kurs om konst. Jag drömmer om att göra arkitektprovet och söka in på en skola så att jag blir en konstnär av något slag. Eller öppna ett litet café med massa gamla tavlor och udda stolar. Så att jag lär mig baka massa goda kakor. Jag säger det. Jag är kär. Varför vågar man inte säga det? Jag är ju det. Det är fint. Jag dör lite varje gång vi ses. Förtrollningen har släppt, och jag kan inte förstå det. Jag drömmer om att allt får ta sin tid. Jag funderar mycket på hur olika människor är. Säg aldrig för evigt. Ingenting varar för evigt, och det gör ingenting. 

Den är svår att fånga.
Den vill slita och rycka,
som vilken lycka som helst.

Okej. Men vänta ett tag. Han verkar trevlig, verkar omtänksam. Jag tappade mobilen. Någonstans. Jag vet inte vart. Men det var en fin natt. Inatt. Jag önskar att jag minns den bättre. Det är en natt man vill minnas. Jag har liskom väntat på det här i flera veckor. Så kan allting bli så hemskt fel. Så har jag aldrig känt. Jag är typ bra på att prata, förklara, berätta och reda ut saker. Nu går det inte. Jag trasslar in mig. Säger så klumpiga saker. Jag är en helt annan människa än för några månader sen. Eller så är jag en annan människa i någon annans sällskap. Men det gör ingenting. Det är bara jag som tänker att det är hela världen. Hur kan jag vara så dum? Fan ta det namnet. Fabben for life. Jag, Mia, Fariba och Frugan. Icagangbanget spårade. På fredagen var det kräftskiva. Najs. Kallt. Räcker det att säga förlåt? Det är fred. Faaaaan.

Revolver.

Ge mig en kyss att bygga en dröm på. En bro. Egentligen är väl Håkan rätt så bra. Om man tänker efter. Man måste lyssna noga bara. Jag har en lång, lång lista på massa fina sånger som jag skulle vilja ha. Idag är jag ledig. Jag äter lite glass och jag tvättar kläder och dammsuger lite och putsar mina speglar. Klockan fem ska jag åka och gympa lite med små sjuåringar. I helgen hoppade vi på konsert och så trängdes vi hos mig och drack vin och stökade ner innan vi dansade på fabben. Fint. Så kramas vi hela natten. Så har jag bakat scones med mitt lilla hjärta som jag träffar alldeles för sällan. Jag blev bjuden på middag. Det är så gulligt så man dör lite. Jag tror jag gillar det bäst. Att bjuda hem någon på middag. För då måste man visa lite av sig själv. Man måste välja mat. Laga den, servera den. Hemma. Anstränga sig lite. Ja, för jag har typ inte blivit det förut. Så jag får tycka så. Och lite till. Så får man pussar lite mer. Jag skulle till Uppsala idag egentligen, men det får bli nästa vecka. Till Hannah.

Kärlek.

Nu var det hundra år sedan jag skrev här. Alla har nog gett upp hoppet om mig. Men inte jag. Jag ska skriva vad som har hänt. Jag har flyttat. Jag har äntligen fått internet. Hela augusti har gått utan ett ord. Jag har varit på finaste Lars Winnerbäck med Hannah och Sofia. Så fint att man dör lite. Jag har kalasat massor. Haft inflyttningsfest och fortfarande inte hittat på något bra att göra i höst. Så prepare for fight Ica. Tack alla som kom, och för alla fina presenter.

Nej.