Jag önskar jag var i närheten lika snygg som hon. Det är mycket man önskar sig. Jag har på senaste tiden tänkt en del tankar. Om varför jag har en blogg. Vad jag ska skriva i den. När jag blivit så hemskt dåligt på det. Vad vill jag bevara av min ungdom? Vill jag läsa om vad jag gjorde varje dag, eller vad jag åt för mat? Nej, jag tror jag vill veta vad jag egentligen tänkte på, vad jag ville, vad jag drömde om och vad jag önskade. Men sånt kanske man inte vill dela med sig av till alla. Kanske. Det känns ju jäkligt gay att skriva dagbok, för hand. Lite 90-tal. Men efter att jag suttit ner och tittat bland alla mina bilder, så tänker jag; nej, detta räcker inte. Vad ska jag tro om mig själv, som en respektabel vuxen och tråkig människa. Jag borde lämna lite mer seriösa spår. Jag är just nu, väldigt tillfreds med mitt liv. Med mig. Med där jag bor. Med mina vänner. Med det mesta. Jag struntar i att jag jobbar på Ica. För jag drömmer om att börja måla fina saker på någon kurs om konst. Jag drömmer om att göra arkitektprovet och söka in på en skola så att jag blir en konstnär av något slag. Eller öppna ett litet café med massa gamla tavlor och udda stolar. Så att jag lär mig baka massa goda kakor. Jag säger det. Jag är kär. Varför vågar man inte säga det? Jag är ju det. Det är fint. Jag dör lite varje gång vi ses. Förtrollningen har släppt, och jag kan inte förstå det. Jag drömmer om att allt får ta sin tid. Jag funderar mycket på hur olika människor är. Säg aldrig för evigt. Ingenting varar för evigt, och det gör ingenting. 

Den är svår att fånga.
Den vill slita och rycka,
som vilken lycka som helst.