Det här vet ni inte om. Men jag väntar på er. Jag bidar tiden, och det kommer ta tid. Jag har inte sagt någonting. Men jag väntar. Jag lovar. Idag var en trevlig dag. Förutom att jag är i en grupp som inte lyssnar. Många har de problemet. Att de måste bestämma, kontrollera, prata, diskutera, inte lyssna, höras, låta, köra över. Jag kan fortsätta hur länge som helst. Ingen känsla för att ett samtal mellan  människor blir hundra gånger roligare för alla om alla får prata lika mycket, chans att säga sina åsikter, tankar och funderingar. Jag blir tokig och trött. Jag bryr mig inte om att säga hur onödigt jag tror fallövningen är. Den ska vi göra ändå, falla och blunda. Så vi lär känna varandra. Men jag är så glad att jag äntligen får vara i en grupp där folk vill hitta på roliga saker! Gå på stan, titta runt och fika och prata i timmar. Vi går över dagstänkta berg fallera!

There are moments, when I feel nothing at all.

Puss, Kram & Kärlek

Snön kom, och gick. Som vanligt. Det var mysigt att titta ut på vita tak. Ibland tycker jag synd om träden, ibland inte. Vilsen som en flykting i sitt barndomsland. Jag minns aldrig vad som händer, eller så tycker jag inte att det är tillräckligt viktigt att minnas. Försöker jag dölja mina spår där jag går? Tack för svaren på gåtorna du la i min hand. I ett farligare land. Jag fick bästa betyg på min första kurs, och jag är glad. Men jag tvivlar, ibland undrar jag över mig själv. Vad är jag för en egentligen.

Jag lyssnade på predikan hela dagen, åt en äcklig lunch för åttio kronor, dödade två timmar i stan, köpte en mango för tio kronor på Brommaplan innan jag besökte min VFU-placering. Jag ville därifrån så fort jag klev innanför dörren. Det kräver hela mig, all min kraft att le mitt gladaste leende, komma på fyndiga saker att säga, verka vuxen, smart, nyfiken. Lyssna, titta, prata, le, hälsa medan sekunderna går långsamt som dagar. Jag klarar det galant, folk tycker om mig. Folk jag inte känner. Tycker jag är trevlig och snäll. Är jag det egentligen? Eller är jag elak, spydig, irriterad, less, ilsken, och ego med stunder av ljus mot de som är mina vänner? Mot de jag kan vara mig själv. Ibland vet jag inte. Jag tänker alltid över allt jag gör. Många gånger, om jag faktiskt gör fel och beter mig illa. Ibland kan jag inte avgöra. Ofta kör tiden över de tankarna, även fast jag är noggrannast i världen på att prata sönder alla problem och funderingar jag har om konflikter. Med alla jag känner. Jag är så bra på att älta. Världsbra. Reda ut några saker, inga rätt och inga fel. Det är vapenvila.

Jag har tänkt över vad vänner är och vilka vänner jag har. Vad är vänner. Går bekanta, bästisar, tappade kontakter, kollegor och allt folk man är i närheten av, in i begreppet vänner? Jag har kommit på vad jag är för typ av "vänmänniska". Jag klarar inte av att ha människor i min vänskapskrets som jag inte har något ömsesidigt förhållande med. Jag är ingen sån med en stor vänskapskrets av människor jag aldrig pratar med men som jag känner. Kontakter. Jag har inte, och vill inte ha kontakter hit och dit. Just nu är det så. Alla förändras och utvecklas. Lär jag mig nu. Det känns som andra sidan jorden. Kära vänner i ljus och i mörker, i väster och öster. Ni är alltid mitt hopp. Jag ska inte bli sentimental. Jag har ju trots allt en ananas, en mango och en melon som ska ätas upp i mitt fina fruktfat jag fått av familjen med olika efternamnen. Amanda. På studenten. Det var bra längesen.

Nu är det snart vinter igen.
Inte en dag yngre.

Kärlek.