Jag har varit lite väl negativ den sista tiden. Ingen, speciellt jag, får inte börja tro att jag vadar genom ett mörker och är bitter större delen av mitt 21 åriga lite. För man är bara 21 år i ett år. Ett år går väldigt fort. Sommarn speciellt. Det märkte jag på min semester. Den var visserligen bara två veckor. Men två veckor är ingenting. Man hinner verkligen ingenting. Så när jag började jobba igen, förra veckan, var det som att hela världen gick i tusen bitar. Jag började iatt ifrågasätta varför alla kunder egentligen ska in och störa på Ica för. Varför i hela friden ska de köpa så fasligt mycket saker på Internet och hämta en miljard paket? Kan inte alla bara stanna hemma. Ja, inte högt så klart. Men tyst. I mitt huvud. Men så kan man ju inte tänka när man jobbar i en affär. Dit ska ju människor komma, helst hela tiden. Så jag behöver komma därifrån. Nu har jag jobbat i två veckor och det känns som att det är lite nedförsbacke igen. Så är jag ledig hela helgen. Gud, du ska ha tack för det. Stort tack! Jag kanske behöver laddas upp lite. Som hon i boken. Det är en väldigt fin bok jag läser. Hon säger att om man är ledsen, eller arg eller trött, eller inte kan tänka, gå eller stå. Så har man ingen kraft kvar. Men då kan man få lite kraft av någon annan. Om man kramas och håller om varandra. Så laddar man upp varandra. Det vore ju himla fint om det var sant. Så jag tror att det är sant. Jag vet inte vad jag ska göra i höst heller. Jag vet inte mycket alls. Det är lite jobbigt . Men annars är allting fint. Vi var och tittade på Hoffmaestro på Mosebacke häromdagen och det var nog bland det finaste jag sett.

Puss, puss, puss.

Jag är inte riktigt klok. Jag är typ skitbra på att måla fan på väggen. Kanske bäst. I hela världen. Jag ska skärpa mig nu. För om jag skriver allt jag tänker på här. Så kanske det inte blir lika jättemycket att ha i huvudet. Som blir fett tungt. Så det är sämst. Det blev det på bussen på väg hem. Bara en dag efter att jag bestämt mig. För att typ säga upp mitt eget liv. Gay. Finns det någon i hela världen som kan få mig att inte vara så som jag är. Eller som kan få mig att tycka om hur jag är. För jag är på jäkligt många olika sätt. Typ bara förstå mig. Bättre än jag själv. Det finns så många som verkar ha hittat någon sån. Jag har det inte. Jag vill veta om det finns ens. Det kanske inte finns en sån åt alla. En som försöker kanske är nog? Jag hade det. Men jag har det definitivt inte längre. Lätt inte. När ska man lämna nån? För det. Eller är det bara normalt att man inte orkar anstränga sig lite mycket längre. Fan. Fan. Jag har semester. Det regnar. Vi har inte gjort någonting alls. Eller jag har inte gjort någonting alls som jag tycker är kul. Jag litar liksom på att andra, eller rättare sagt R, ska xa allt sånt. Ge mig den perfekta semstern. Men nej. Han kan inte styra över väder. Han gör som han vill. Löka. Jag vill inte löka. Det går bara ut över mig själv. Så jag har bestämt mig för att åka på en charter och supa ner mig. Dansa, sola, dricka drinkar, dansa och äta god mat. Bli brun och bara vara borta från den här världen i en vecka. Ja. Jag vet varför jag är så här och tycker att det enda rätta vore att börja ett nytt liv någon helt annanstans. Men det är hemligt och egentligen inte alls någon ursäkt. Men för mig själv. Bajs. Ska jag eller ska jag inte? Jag ska. Men inte imorrn. Imorrn ska jag träna. Tills jag inte orkar röra mig mer. Jag måste fokusera på något annat. Ha en hobby typ. Träna. Det gör ju bara gott. Ja. Jag börjar imorrn. Så kanske det slutar vara sämst.

Ingen kärlek alls.