Vattenpöl.
I min Sinnesförvirring hann jag aldrig skriva om min helg. Som var så trevlig så. Speciellt fredagen. Jättegod middag: Scampi-Pastasås och MarängSvisch hemma hos det före detta FödelsedagsBarnet. Gott. Till det försökte vi dricka, snudd på odrickbart Bläbärsvin, trampat av ingen mindre än Sörab. Vi höll oss till dunken och hamnade på Lehome där vi snubblade på mållinjen med några minuter och fick betala dyra inträdespengar. Mest tack vare den idiotiska inträdesvärden. Mina fötter tog stor skada och sista stunden satt vi och tittade på en B-kändis samtidigt som jag blev terroriserad av en mycket mystisk människa, som påstod sig vara en 21årig administrativ, högt uppsatt person på något flaschigt företag. Som såklart dels pluggade på Handels. Jo, men Tjena. Resterande på denna nattklubb var i de begynnande tonåren. Han predikade väldigt högt om att man ska leva i nuet och hur människor är, hur de beter sig, hur de tänker och tycker. Och så klart, vilka fel de alltid gör. Hur små och obetydliga alla utom han är. Jag bad honom sluta spotta på mig. Det gjorde han inte. Urk. Lördagen ägnade jag åt att göda mitt hat. En liten stund, sedan hade jag massa roligt för mig. Bland annat fika, bio, MysPys och annat trevligt sällskap. Det har gått mycket bra för mig. Man kan räkna mina spillda på en hand och du kan fara åt helvete på din fula Pidestal. Kato.
Mord.
Detta är inte till för allmänhetens ögon.
Men det är ju inte upp till mig att avgöra.
Eftersom min blogg är öppen för allmänhetens åkning.
Vi är inte i en ishall, riktigt. Men nästan.
Det är inget att hålla käft om. Som jag alltid gör. Förtränger för framtiden. Jag ska skriva som det är. Så att det kan förbli ett avslutat kapitel. Jag saknar min musik, som ligger i helvetet. Som så ofta kan beskriva det jag inte vill säga. Jag har så lätt att tro, så lätt att bara följa med, och vara lycklig. För ingenting. Ingenting kan göra mig lycklig, bara du är med. Så ska det inte vara. För här, är här, där man inte är. Jag minns inte ens. Fast det bara var några timmar sedan. Skyll dig själv. Jag ska förvandla mina tårar till ilska. Slå sönder alla känslor. För nu märker vi hur otäckt gapet är, igen. Och om jag ska vara ärlig. Så är det inte värt det. Jag kan själv. Vi är ett hopplöst uttryck. För vi, finns inte. Bara jag, har funnits. Och du, har varit ett kylskåp som jag kan få sitta i, som bara är varmt när du är hemma. Du är aldrig hemma. Fanskap hör inte hemma, hos varmblodiga. Du är en Reptil. Utan reptilhjärna. Kallblodig, med ett hjärta av sten. Det kan du slå dig i backen på. Och jag undrar, varför jag vill, förfrysa mina fingrar. Så att de inte går att använda. Eller springa in i elden, som jag redan vet att jag bränner mig på. Därför, ska jag ändra min sorg till kraft att göra mig blind. För dina äckliga lögnar-ögon. Utan botten, där du bara låter folk (Läs: mig) trilla i så att de inte kan komma upp. Jag vet ju inte hur många som ligger och skvalpar. Det hör inte till saken. Bedrägeri, som borde straffa Gud med samma. Nu byter vi bok, att läsa i. Vänder blad och tittar på vägen som man faktiskt kan gå. Jag har ju egna ben, som fungerar utmärkt. Mitt hjärta kan tycka vad det vill, det skiter jag i. Det får inte hypnotisera mig igen, så att jag pausar mitt liv. Man kan sammanfatta att mitt humör idag är: Ostadigt. Med en lutning åt upprörd. Med uppehåll och skurar av panik, oförståelse, insikt och saknad.
Jag har överlevt ännu ett mord, där mordvapnet inte går att identifiera.
Ledtråd: Idiot.
Men det är ju inte upp till mig att avgöra.
Eftersom min blogg är öppen för allmänhetens åkning.
Vi är inte i en ishall, riktigt. Men nästan.
Det är inget att hålla käft om. Som jag alltid gör. Förtränger för framtiden. Jag ska skriva som det är. Så att det kan förbli ett avslutat kapitel. Jag saknar min musik, som ligger i helvetet. Som så ofta kan beskriva det jag inte vill säga. Jag har så lätt att tro, så lätt att bara följa med, och vara lycklig. För ingenting. Ingenting kan göra mig lycklig, bara du är med. Så ska det inte vara. För här, är här, där man inte är. Jag minns inte ens. Fast det bara var några timmar sedan. Skyll dig själv. Jag ska förvandla mina tårar till ilska. Slå sönder alla känslor. För nu märker vi hur otäckt gapet är, igen. Och om jag ska vara ärlig. Så är det inte värt det. Jag kan själv. Vi är ett hopplöst uttryck. För vi, finns inte. Bara jag, har funnits. Och du, har varit ett kylskåp som jag kan få sitta i, som bara är varmt när du är hemma. Du är aldrig hemma. Fanskap hör inte hemma, hos varmblodiga. Du är en Reptil. Utan reptilhjärna. Kallblodig, med ett hjärta av sten. Det kan du slå dig i backen på. Och jag undrar, varför jag vill, förfrysa mina fingrar. Så att de inte går att använda. Eller springa in i elden, som jag redan vet att jag bränner mig på. Därför, ska jag ändra min sorg till kraft att göra mig blind. För dina äckliga lögnar-ögon. Utan botten, där du bara låter folk (Läs: mig) trilla i så att de inte kan komma upp. Jag vet ju inte hur många som ligger och skvalpar. Det hör inte till saken. Bedrägeri, som borde straffa Gud med samma. Nu byter vi bok, att läsa i. Vänder blad och tittar på vägen som man faktiskt kan gå. Jag har ju egna ben, som fungerar utmärkt. Mitt hjärta kan tycka vad det vill, det skiter jag i. Det får inte hypnotisera mig igen, så att jag pausar mitt liv. Man kan sammanfatta att mitt humör idag är: Ostadigt. Med en lutning åt upprörd. Med uppehåll och skurar av panik, oförståelse, insikt och saknad.
Jag har överlevt ännu ett mord, där mordvapnet inte går att identifiera.
Ledtråd: Idiot.
Försvinna.
Det var värre än jag trodde. Det är otäckt och hemskt och sorgligt. Jag blir så arg på livet ibland. Man kan inte göra någonting åt det, alls. Man kan bara åka med. I båten, och hålla sig fast bäst man kan. Men jag som står, varken innanför eller utanför dörren. Jag vet inte. Någonting. Så jag finns där bara, och hjälper till att bära det som är tungt. När det behövs. Det var skönt att få veta, vara ledsen och prata om det. Bakom hörnet står döden på lur. Jag vill skrika Stick och Brinn åt den. Men den lyssnar inte på människor. Ikväll ska jag ha roligt i alla fall. Inte tänka på någonting alls. Bara vara i härligt sällskap och äta god mat, spela Kubb, dricka vin och skratta. Dansa hela natten och sova bort alla stenar. Men ta det varsamt just ikväll. Snälla du.
Adjö.
Saknad.
Jag börjar med allt det positiva. För min känsla just för tillfället är: Glad. Tack och Lov. För igår kändes det som jag hade haft sju svåra år. På nacken. Men vädret idag kan väl pigga upp vem som helst. Då skulle väl dessa plagg passa sig. In i bilden. Om man har råd. Allt kostar ju mer eller mindre skjortan på TopShop. Eller om man har tid, som jag aldrig har. På vanliga dagar. Vi ska ju jobba, jämt. Blä. Efter jobbet däremot har jag massa tid, till dig. Som inte du har, och jag vet inte hur jag ska klara det. Kan man klara det, om man inte har en aning om hur man ska göra? Jag förstår inte, hur allt kan rasa samman, när man som mest trodde att allt är som det ska. Det finns ingen grund. Bara ett gap. Nu kom de dåliga nyheterna fram i alla fall. Som vanligt. Vi ska i alla fall äta goda Pastasallader idag.
För det ända som är bra,
är min Hemlighet.
För det ända som är bra,
är min Hemlighet.
Smarrigt.
Så gulligt. Men, om fågeln vore levande skulle buren inte vara tillräckligt stor, det ser lite trångt ut. Men det är ju bara på låtsas. Jatack. Finns på TopShop. Passar bra som minne till Undulaten som gick bort igår. Den var vit, men det är väl inte så noga. Jag har väl inte direkt något att uppdatera världen med. Jag är inte speciellt hungrig. För att jag har en hel låda med ChokladBollar! Det är inte fel. För 50 Riksdaler. Igår var jag och hälsade på Mia och lilla Kevin, som också är ett litet Charmtroll. Mycket begåvad dansare. Efter det gjorde jag en god gärning, och fikade med Te och MiniMagnum. Smarrigt.
Tack och Hej.
Tack och Hej.
Vänligen vänta.
Indianblommor. Mycket söta. Kan man hitta på ett linne Härifrån. Jag tror att jag ska ta tag i mitt påbörjade projekt, och måla på mina tröjor idag. Hemma hos mormor, så att jag kan få hjälp att sy. Det var ett bra tag sen, jag gjorde det. Förhoppningsvis ska jag slå slag, i en sak. Men det ska jag inte berätta om förens det är gjort. Annars blir det inte av. Igår var vi duktigta. Gullkusinen, Hannah och jag. Vi spann till Schlager, vilket inte är min typ av musik. Nästa vecka är det Rock, då ska vi bannemej gå. De kan gott ställa upp. Jag är hemskt hungrig nu.
Ps. Kocko den IVX, Vila i Frid. Frugans kära undulat.
Ps. Kocko den IVX, Vila i Frid. Frugans kära undulat.
Älska mer.
Jag börjar med helgen, så blir det inte lika invecklat. Fredagen var smärtsam men en god middag hemma hos Hannah tinade upp våra hjärtan. Fiskfärs i Fisk. Verkligen att rekomendera. Ett kilo LösGodis och Plopp till efterätt framför den sämsta filmen, på väldigt länge. Night at the Museum, eller något i den stilen. Varning: Barnslig, Förutsägbar, Jobbig, Irriterande och allmänt Amerikansk. Men godiset var gott, och Sällskapet så klart mycket harmoniskt. Lördagen började dåligt. Jag tror inte att det berodde på att jag vaknade på fel sida. Det handlar om att jag är förutsägbar. Det är inte rätt av mig att hacka på en simpel film. När det är en väldigt skadlig egenskap hos mig själv, som jag inte trivs med det minsta. Jag inte kan stänga någonting inne. Jag kräks ut alla mina känslor och ska prata sönder allting som inte är bra. Får jag inte tillräckligt med kärlek så suger jag ut det som en Blodigel. Jag kan förstå att jag blir jobbig. Att allt blir jobbigt. Men så är jag. Jag tränar på det. Just nu är ett ypperligt tillfälle för det. När allt försvinner lite grann. Jag gör inte reklam för MiljöPartiet nu, observera det. Jag bara undrar. Ibland tror jag också att, jag är mera kär i Kärleken i sig, än i dig, förlåt. Som Okänd är i sången av Lars. Det är svårt att veta. Knölval. Vilket neggigt inlägg det här blev. Det var ju inte meningen. Jag som skulle brakstarta veckan. Men det kan inte hjälpas. Jag hatar det ordet. Hatar.
Jag spårade in på fel röd tråd. Det var helgen jag skulle ploga bort. Lördagen fortsatte med ett konstaterande jag inte ska offentligöra. Kana ner för massa trappsteg och färden kunde börja mot St. Görans Sjukhus, där vi hälsade på Stig-Erik. Det var en chock, för mig. Från frisk och stark och glad och allt. Till ingenting. Lite kvar, lite glimtar. Men jag tror det går. Allt annat vore otänkbart. Söndagen firade vi Frugans 20-årsdag. Mycket trevligt. Hugo är ett charmtroll, med skumma blickar.
Bängel.
Övervakning.
Det blev ju ett väldigt långrandig inlägg tidigare idag. För att uttrycka min förvåning. Sånt händer ju bara inte. Nu ska jag lätta upp stämningen lite. Jag har varit lite disträ, i min egen värld idag, förmodligen tack vare sömnbrist. Men dagen har varit ovanligt bra. Våran "kära" Teamleader var nämligen hemma och vabbade. För er som inte kan Kontors-Termer betyder det Vård Av sjukt Barn. Men hon verkade inte ägna sig åt sin lilla son. Nej, hon var inloggad hemma och tittar hur det går för oss. Håller koll på hur många Ordrar det kommer in, att vi skriver ut alla Lagerpåfyllnader och ringer om alla Backorders. Det påminner hon mig tydligt om, och betonar att hon vill att vi ringer direkt om det blir problem, så att hon kan ringa hem sin man och komma på studs. Jag och alla andra har tydligen blivit inkompetenta för våra arbetsuppgifter sedan vi fick en Teamleader. Typiskt. Hoppas att ingen tar skada av detta, jag vill ju bara framhäva hur lyckligt lottade vi är. Stopp. Lunchen spenderade vi vid våra skrivbord, mycket hemtrevligt. Till fika, till minne av Dan som slutar och försvinner, fick vi Vaniljlängd och Toffeé. Najs. Nu är det kväller snart och jag ska hem till Frugan på middag, sedan får vi se hur länge jag orkar hålla ögonen öppna. Imorgon ska jag supa mig. Det är dags för det.
Fred.
Fred.
Handikapp.
Allt är lite upp och ner, ut och in. Just nu. Jag måste bara berätta om det, så att jag minns. Jag har ju så dåligt minne. Allt var som vanligt. Jag skulle bara åka och hämta mitt i natten, efter konserten. Tiger Army, ett ännu okänt band för mig. Lagom efter att jag har roat mig med RoomService, Grey´s Anatomy och Fråga Olle. Gjort en MiniPickNick med godsaker. (Ja, jag är en sån exemplarisk flickvän. Haha.) Så skickar jag i alla fall ett Sms och påminner om när tunnebanorna går. Då får jag ett svar, inte vilket som helst.
"Jag ligger på akuten och kan inte gå, men jag ringer dig sen puss. Jag är inte död."
Vad bra att du lever i alla fall. Då behöver ju inte jag oroa mig. Hell No! Panik. "Jag är inte död." Det tolkade jag som Nästan död, inte långt ifrån. Ingen förbaskad mottagning, ingen aning om någonting. Det blev ett hemkst Vankande fram och tillbaka. Tillslut fick jag i alla fall veta att båda fötterna vad brutna, vid hälbenen. Båda. Av ett hopp från en ByggBarack. Smart. Jag Rejsar, försiktigt såklart, och hittar på en gång. Trots att de bygger om, och det är väldigt förvirrande terräng. Jag hinner vara ett Moraliskt stöd under Förlossningen (Läs: Gipsningen) Trots att jag är väldigt Hysterisk, och nästan i Upplösningstillstånd av all oro och väntan.
Vi tillbringar alltså större delen av natten på Karolinska, utan smärtstillande, vilket var otäckt. Att se någon ha så ont. När alla Doktorer och Sjuksystrar är klara med allt, har vi två alternativ: Antingen åker vi hem på något vänster, och jag försöker Släpa/Bära upp 3 våningar utan hiss. Eller det betydligt enklare alternativet: (Som Doktorn varmt rekomenderade.) Stannar natten på sjukhuset, får en ortos dagen efter och åker hem när han kan börja gå på kryckor. Vi väljer det första alternativet, under doktorns mystiska blick. Men han kan i alla fall ordna en transport, med tre timmars väntetid. Perfekt. Halv fem var vi hemma, när de starka Ambulansmännen hade konkat upp det trasiga. Jag och en numera rullstolsburen person, försöker anpassa en etta för en Handikappad. Det är inte lätt. Men det är faktiskt ganska roligt, att ta hand om en mer eller mindre Hjälp-Lösing. Jag kanske ska bli en sjuksyster jag med? Skämt åtsido. Mycket Olyckligt var det hela. Tack och Lov att det inte var värre och han hade fastnat med sitt Liv i rullstolen. Jag repar mig efter chocken och snart är det lunch.
Tack och Hej.
Leverpastäj.
♥
Ingenting.
Ingenting faller mig i smaken helt och hållet just för tillfället. Men frukt är ju aldrig fel. Dock kanske inte med Mask i. Idag har vi för ovanlighetens skull, haft lite att pyssla med, på jobbet. Därför har jag tagit en avstånd härifrån. Jag vill inte att kärleken ska sina av slitage. Ett problem hade dykt upp, som jag fick ta hand om. Jag lade ner stor möda och mycket energi på detta problem. Våra "depåer" är hopplösa, när det gäller att hålla koll på våra artiklar. De försvinner titt som tätt och ploppar upp från tomma intet ibland. Mycket underligt. När jag sedan frågar våran master Steven vad vi ska göra med allt. Ja, då ska vi strunta i det. Skrota det, det var ändå så länge sedan. Hrm, okej. Nog om jobb. Jag hade en mycket trevlig och ganska god lunch med mina kära grannar. Klas och Hannah. Skivornas era har dragit igång, att säga att de var likbleka är väl att ta i. Men smått slitna var de i allafall. Min lilla gullkusin hade andra planer än att träna med mig, så jag gjorde lite vardagsträning. Handlade, tunga grejor, pantade massa burkar och slängde skräp. Och åt en deffarmiddag. Tonfisksallad med bönor. Eller snarare en bönsallad med smak av lite tonfisk. Det blir inget vettigt, men det är väl bra att ha. Antar jag. Ikväll ska jag hämta karln inne i stan efter en konstert. Då ska jag ha Glasskalas när jag väntar. Jaha, och nu har jag städat badrummet och fasiken vad jag är flitig idag då.
Peace ♥
Peace ♥
Smörfluga.
Idag funkar det inge bra. Jag väntar mig något mer än det här. Av allt det vackra i Misär. Kanske. Men det får väl duga. En dag som denna. Gårdagen ägnade jag åt att spatsera en långprommis, med Nova, Söthund. Vi sprang och lekte, kastade pinnar och bollar. Hela vägen. Hon är så hysteriskt glad. Det är väl forhoppningsvis hundar i allmänhet, som är i sina bästa år. Jag förstår ändå inte hur man kan ha så mycket överskottsenergi. Det skulle ta kol på mig. Jag somnade väldigt gott som jag gjorde. Efter grillad kyckling och potatissallad. En favorit, dock inte i repris. Det var hur länge sedan som helst, sist. Men nu börjar det. PickNick-mat. Hannah bjöd på glass. Tack.
Ikväll ska jag träna. Hoppas med någon rolig. Jag har goda äpplen här, så jag behöver inte svälta. Det blir lunch på ett utehak idag. Undra vad? Outsiders var mycket otäckt igår. Det finns så många hemska sjukdomar. Jag tror jag ska skona er från den faktan. De kalladas för Fjärilsbarn, för deras hud var så känslig att den fick blåsor och ramlade av. Aj.
Over and out.
Partiklar.
Mycket retro. Stig Lindberg design.
Vill jag också ha i min framtida självkomponerade servis.
Om det blir någon sådan. Det vet man ju aldrig.
Puss.
Vill jag också ha i min framtida självkomponerade servis.
Om det blir någon sådan. Det vet man ju aldrig.
Puss.
Glass.
Jag kan börja med de goda nyheterna. Eller jag ska försöka komma på några. Det är lätt som en plätt. Helgen till exempel har varit mycket trevligt. Fredagen var lugn, minns inte ens var det var på Tv. Förmodligen något dåligt. Lördagen: Vandring i staden med frugan. Men min lilla Gullkusin kom aldrig. Så inga vidare planer för Kina-resan. Vi letade desperat efter en uteservering att äta lunch på, men det var fullt överallt. Typiskt. Vi hittade en klassisk grill, i skuggan. Men det mesta duger när man är så hungrig. Det är jag nu med om jag tänker efter. Men vi får gå och äta snart. Inget speciellt har jag inhandlat. En klänning som definitivt åker tillbaka där den kom ifrån, så går det när man är desperat. Det är ett väldigt groft ord. Men jag kommer inte på någonting annat. Kvällen spenderade vi hemma hos Sofies syster på stora Essingen. Vi firade tydligen 14 April. Varför man nu gör det, vet jag inte. Söndagen var det solväder och till det krävdes det glass.
Glass i stora Lass.
Glass i stora Lass.
Ögonsten.
Idag har varit en lätt omtumlande dag. Jag hade raggat upp en RejserBil och skulle luncha med Frugan och Hugge-Bebis i Centrum. Men så blev inte fallet. Storbilen är väl i trotsåldern och ville inte fungera och (min) bil fick bli en nödbil, och lunchen fick bli nödinställd. I god tid. Men jag hade med mig mat, lagad av the "Mästerkock". Mig. Så det var ingen Smärre fara. Jag ska hälsa på ikväll och vinna den förlorade tiden. Hoppas att det blir en MysPys-kväll bara. Speciellt vid middagen, då jag ska möta en av mina Största konkurrenter i ProjektBostad. Men vi ska inte disskutera jobb, det hör inte hit. Jag vill inte. Mina ögon kunde inte ens se slutet av den "otroligt intressanta" dokumentären om Staden-som-inte-finns, i Ryssland. Tänk att bo i en helt övergiven stad, där det inte finns en kotte. Ingenting. Trist minst sagt. Men det gjorde de i alla fall, och de verkade inte överlyckliga över det precis. Otäckt land, tycker jag. Men jag har å andra sidan ingen annan uppfattning än gråa bilder, dokumentären på ettan igår och filmen Lilja 4-ever. Den gav inte ett speciellt positivt intryck, vad jag minns. Sak samma. Jag behöver förhoppningsvis inte åka dit om jag inte vill. En knasig (läs; dum) sak som jag inte tänker grubbla mer över, inträffade strax före lunch. Jag har ingen kommentar om det.
Adjö.
Mögel.
Jag har en förkärlek för regnbågar, moln, solar och andra roliga saker. Svampar och frukter. Livets goda ting. Med andra ord. Jag måste få beklaga mig. Idag är det tråkigaste dagen på väldigt länge. Jag sitter helt ensam här. Ingen levande varelse så långt ögat kan nå. Förutom Holger som kommer in lite då och då, för att svära och klaga på hur tråkigt det är. Maria är hemma och kurerar sig. Hoppas, hoppas att hon kan komma imorgon. Annars blir det ohållbart när ingen ringer, förmodligen har alla tekniker påsklov nu. Man vet aldrig. En Selektamaskin har de snälla små liven ställt upp i Matsalen. Med massa gott i, chokladkakor, godispåsar, små bakverk och drickor. Så funkar den inte!
Tortyr.
Tortyr.
Mossa.
Igår var jag på ett väldigt konstigt humör. Allting blev bara fel. Hemma känns inte som hemma längre. Det är alltid hemma, så klart. Men mitt rum är så främmande. Det finns ingenting att göra där. Det är kallt och kalt, stökigt och alldeles för rent och opersonligt. Jag bara gick fram och tillbaka, hit och dit. Sitter och stirrar i väggen och läser i min dåliga bok. Jag vill inte ens veta vad som kommer hända i den. Den är för jobbig, alla bara slåss och är elaka. Ingen förstår någonting. Skitbok. Men det somnade bra i alla fall. Men det betydde att min plan föll i Kras. Jag hade planerat att gå till jobbet, eller gå till stationen, för att ta tåget till jobbet. 50 minuter ska det ta. Men man får nog räkna med lite till, för den informationen är tagen från min optimistiska mamma. Det ska tydligen vara bra att gå ut och gå på morgonen. Så varför inte. Jag ska träna idag, så det är inget att deppa över. Det får bli en annan dag. Ugglan som ni förhoppningsvis kan se, kommer från Forever21.
Tack och hej.
Leverpastej.
Tack och hej.
Leverpastej.
Vattentank.
Jag känner mig som en Guldfisk idag. Bara simma runt, runt och inte gör någonting vettigt alls. Sen har jag ju lika dåligt minne som en fisk också, men det är inget nytt. Däremot finns det saker jag aldrig glömmer. Som Herr Osmart ofta glömmer. Det gör mig så irriterad. Men jag kan inte sitta här, med människor en meter i från mig, och frusta ut min aggrission. Det kan lika bra falla samman nu, när man insett att det är så rätt. När man inte känner någon som helst oro för framtiden. Trygghet vs. Panik. Vem vinner detta slag. Det är fritt fram att slå vad.
Harmoni.
Sötsaker.
Igår fick vi tårta på jobbet. Smaskigt. En princesstårta och en med blåbär. Men det gör ingenting. Jag var ju med sällsynta Hannah och tränade. Sprang och sprang, så att jag har ont i benen idag. Men det är säkert nyttigt. Den här tårtbiten ser också ganska god ut. Tro mig, jag kan tårtor. Inklusive Smörgåstårtor. Det är dock ingen riktig tårtbit, ett tränat öga kan se att den har en litet fingertag för en nyckelkedja. Så att det är en liten sak, som man kan ha saker i. Från Fredflare. Det är så mig, jag vill ha allt där. Men att beställa saker från hemsidor är ju tydligen inte min grej. Synd.
Mera Godsaker. Fast detta är Suddigummin. Kan man inte tro. När jag var liten samlade jag på sudd, då hade dessa varit himlarikerts samlarobjekt. Jag hade nog runt en tvåhundra stycken. Bara fina, osuddade sudd. Bräck det om ni kan. Jag börjar bli jäkligt hungrig nu. Av alla bakelseimitationer. Apelsinen hjälpte föga. Men vi ska äta lunch ute idag. Det hjälper.
Gott.
Ha-begär.
Äntligen! Den kom i vitt, som jag önskade. Men jag kan inte annat än drömma. Den skulle vara en perfekt sommarjacka. Den skulle passa till allt. Jag lovar. Så är det väl för typiskt, att den inte ska gå att beställa från Topshops hemsida. Varför inte? Jag vet inte. För att jag är inget snille på hemsidors labyriner. Vad är det för fel på mitt postnummer? Jag tvivlar väldigt starkt på att den finns i svenska butiker. Typiskt, helt enkelt.
Frihet.
Hur ska jag sammanfatta mitt försvinnande under påsken. Med myspys, godis och kalasande. Det finns inget skönare än att vara ledig länge. Kärlek vinner. Landet har varit ett resmål tillsammans med frugan. Tillsammans med samlad släktstyrka åt vi oss mätta av ägg, sill och annan klassisk påskmat. Hade en spännande skattjakt på ett bamsepåskägg. Vilken himla tur att vi hade Bella med oss, så att vi klarade det. Söto. Landet är lite underskattat i mina ögon. Det var skönt att vara där, och spela Cluedo, Alfapet och Krocket och Badminton i friska luften. Vi brassade med Fyrhjulingen en sväng också. Det var länge sen. Hemma bastade vi och somnade framför filmen. Så jag bör vara utvilad nu. Allt annat vore otänkbart. Som två andra saker som är för tidigt att utlåta sig om. Exlusive anmälan jag just skickade in till en Högskola. Det går säkert inte.
Tröjor: Topshop.
Näbbgädda.
En liten kyckling, så här till påsk får vara med mig att önska Glad Påsk. Jag vill inte göra det själv. Bortse från det arga ansiktsuttrycket på honom/henne. Det är svårt att avgöra. Har kycklingar ett ansikte ens? Jag har ingen aning om vad jag ska hitta på. Äta sånt som hör påsken till förmodligen, på landet. Är jag rädd för. En liten anekdot bara, jag var och tränade igår. Helt själv på eget bevåg. Det ska vi minnas till lämpligt tillfälle. Annars är mitt liv just för tillfället väldigt händelsefattigt. Jag har gjort en enorm insats till mina framtida studier. Ringt KTH för att få lite info. Bara namnet är avskräckande. Men det var ingen som hade tid, med mig. Men jag ska nog inte ta det personligt. Det är säkert underbemannade så här på Skärtorsdagen och allt. När alla flyger till Blåkulla. Eller är det på Påskafton. Det är mycket jag inte har så mycket koll på. Om jag ska vara ärligt. Det var ett bra tag sedan jag var en Påskärring. Dan gör en god insats idag och köper hit pizzeriamat. Jag ska väl inte vara oartig och skryta, men vi har faktiskt lite påskgodis här på jobbet. Det ni. Det är najs.
Jag har skrivit ord med Påsk i åtta gånger i det här inlägget. (Inklusiva detta)
Ta det med en nypa luft, så går det säkert bättre.
Peace.
Nej!
Jag vet ju inte. Jag har ingen aning. Idag har jag faktiskt tittat, ganska mycket. Ett framsteg. Det kan nog bli rätt kul. Jag kan lika gärna ge upp tanken på att fly från verkligheten, med ett jobb med fasta tider, månadslön, flextid och ingenting att göra. Mina Sötebrödsdagar är som sagt över. De kan jag blicka tillbaka till senare, kanske sucka lite och tänka på varför jag inte tog det på allvar. Det var bättre förr. Man måste veta så fasligt mycket nu. Jag vill att folk ska välja och tänka åt mig. Jag bryr mig inte så mycket om vad jag gör. Bara jag slipper välja. Det går inte att smita undan. Nej, det löser sig. Jag ska inte vara neggig, trots att jag influeras av den attityden. Blä.
Frågetecken.
Jag vet inte riktigt men jag var på vippen att köpa något av dessa par sandaler. Men jag kunde inte bestämma mig för vilket. Som vanligt. De kommer från Skopunkten, där man kan köpa tre skor och betala för två. Men är det inte lite överdrivet att köpa två likadana skor med olika färg, bara för att man får ett till par gratis. Jo. Jag hittade inga andra skor som var fina för den delen heller. Nej, det gjorde jag inte. Dessutom kostade de 249:- styck. Jag nöjer mig med chokladbollar istället. Igår var ingen bra dag. Då är det bra när man får sitta och nörda helt själv. Ja. Jag lagade till och med mat i min ensamhet. Den varade inte hela natten och i morse var vi ett steg närmare det som en gång varit. Men väldigt få saker kan bli som det en gång varit.
Stopp.
Fnittran.
Differens.
Jag blev aldrig lurad på första april, och tur är väl det. För där var hon. Lika vacker som för trettio år sen. Igår låg Nokia-Inventeringen tungt på mina axlar. För att lätta upp denna börda hade vi dagen till ära köpt glassar från MC Donald´s. Som de, hur som helst, har höjt priset med två kronor på. Skandal. Men ack, så goda. Jag fasar. Rent utsagt. För att jag inte vill plugga. Men det är väl det jag är ämnad att göra. Annars blir det ingenting av mig. Det måste bli någonting av mig. Så är det bara. Det är kört, jag har kört i diket. Inte på riktigt bara för sent, att söka in på Konstfack. Blä. Vad annars. Dagen till ära har det inte hänt någonting. Vi gormade på varandra i morse, jag och mina kära päron. För att jag skulle vara tapper att ropa på sopgubbarna att ta våran soptunna, som de självklart sket i, tack vare att en av alla cyklar stod i vägen. Men jag kom inte långt, för vid matbordet satt de kära päronen och ropade kritik, synpunkter eller hejarop. Det var svårt att avgöra. Jag struntade att gå till sopgubben, och ville höra vad de ville säga. Ingenting. Hur feg och dum jag var som intevågade det. Ja, tänka sig. Vad arg man kan bli.Connecting People.
Jag behöver en vår och sommar jacka, som inte är så varm. Om den där gröna jackan skulle finnas i vitt, vore den tagen. Utan tvekan. Men icke, bara i jättegrön och jätteblå. Typiskt. Linnet fick hänga med som moraliskt stöd. Båda kommer från Topshop. Javisst. Helgen har inte haft katastrofväder, som alla förutspådde. Det har varit fint på många sett och vis. I fredags blev det några saker som fick följa med hem till mig. En klänning, och ett par skor bland annat. Vi bestämde med hjälp av biobiljettfösäljaren att vi skulle se The Number 23. En mycket bra, men otäck film. Det var otroligt nog helt normalt att se Jim Carrie, spela en vanlig, om något psykiskt störd roll. Sedan bar det av till gosisen, och tillsammans med alla andra grillade vi hemma hos Johan på Lidingö hela lördagen. Det var en mycket skaplig kväll, med knasiga hundar och många som var tröttisar. På söndagen beskökte vi IKEA och snälla jag hjälpte till att skrubba ett garage som inte går att få rent. Godmiddag. Godnatt. Nu är det måndag igen. Det blir alltid måndagar, hur man än bär sig åt. En mardröm kom, jag har glömt bort hur otäckt det är. Det händer på sällan. Jag blir helt apatisk i mina hemska drömmar. Usch. Jag tänker inte berätta vad den handlade om, bara att det kommer hända på riktigt. Det är jag helt säker på.
Varulvstjut.