Jag blev aldrig lurad på första april, och tur är väl det. För där var hon. Lika vacker som för trettio år sen. Igår låg Nokia-Inventeringen tungt på mina axlar. För att lätta upp denna börda hade vi dagen till ära köpt glassar från MC Donald´s. Som de, hur som helst, har höjt priset med två kronor på. Skandal. Men ack, så goda. Jag fasar. Rent utsagt. För att jag inte vill plugga. Men det är väl det jag är ämnad att göra. Annars blir det ingenting av mig. Det måste bli någonting av mig. Så är det bara. Det är kört, jag har kört i diket. Inte på riktigt bara för sent, att söka in på Konstfack. Blä. Vad annars. Dagen till ära har det inte hänt någonting. Vi gormade på varandra i morse, jag och mina kära päron. För att jag skulle vara tapper att ropa på sopgubbarna att ta våran soptunna, som de självklart sket i, tack vare att en av alla cyklar stod i vägen. Men jag kom inte långt, för vid matbordet satt de kära päronen och ropade kritik, synpunkter eller hejarop. Det var svårt att avgöra. Jag struntade att gå till sopgubben, och ville höra vad de ville säga. Ingenting. Hur feg och dum jag var som intevågade det. Ja, tänka sig. Vad arg man kan bli.