Förlåt mig, jag glömde nämna vissa detaljer, som verkligen inte är detaljer. Det förgyllde min dag. Min kära vän och gullgranne ringde och överraskade mig. Jag fick tårar i ögonen. Jag blev glad, jätteglad, och vill åka hem. Hem till Rosenhillsvägen. Jag vill hem så jag kan handla på Ica Format. Där Hannah jobbar, i kassan, jag är såå stolt. Idag har jag börjat på mitt nya jobb. Klockan 08.26 befann jag mig på plats och parkerade min cykel i cykelstället. Jag tror den är trasig, den är hur trög som helst att cykla på. Men men, det gör mig bara starkare. Fram till klockan tio fick jag sitta som passiv rökare och lyssna på skvaller om resten av personalen. Mina kollegor heter Simona och Melany. Klockan tio tömde vi buffén, dammsög, diskade osv. Gick prima. Sedan skulle vi städa alla rummen. Tre våningar, och ingen hiss. Vi bar med oss allt material, alla hinkar med vatten, tunga dammsugaren och läsk. Som vi skulle dricka efter som vi skulle svettas så mycket. Jag fick i uppgift att bädda om alla täcken, torka damm och vattna alla blommor ute på balkongerna. Här har alla nämligen fullt med blommor längst alla balkonger, och det finns balkonger på varje hus i hela Zell am See, säkert hela Österrike. Undra om det är en plikt eller om alla har det frivilligt. Sen fick jag åka hem tidigare, klockan 13.32. Då snodde jag ett äpple för att äta till lunch. Sen solade jag hela dagen, och simmade jättlångt. Jag åt en glass med, med en vanilj och en chokladkula. Jag var hungrig, till middag fick jag en toast. Men mättande! Inte! Jag gick till Mc Donalds. Bajs på allt, jag längtar tills min ÄlsklingsKusin kommer.

Det rev upp så mycket som känns hemma i mig. Jag vill inte vara här mer. Jag trivs kanske inte att vara hemifrån helt enkelt. Att vara på resande fot är kanske inte min grej. Jag är bara till besvär här, hur duktig och perfekt jag än försöker vara. Jag försöker verkligen störa så lite som möjligt, och försvinna när dom säger att jag har ledigt, för det är inte populärt att vara här och söka sällskap då. Men jag måste ju faktiskt äta, jag kan inte äta ute varje dag, med den minimala lön jag får här. Hade jag ett eget kök, lovar jag att jag hade lagat mat själv. Billigt. Det är inte så roligt att göra saker själv längre. Speciellt inte nu, när Mattias höll mig sällskap, då blev allt så roligt. När jag berättar att det är ganska långtråkigt att ligga själv på en strand i 12 timmar, varje dag, tycker Sandra att jag är knäpp och berättar att hon gillar att vara ensam.  Jaja, vem bryr sig, och vill man ha en spritzer får man ju säga det. Jag kan ju inte gissa att hon vill ha en spritzer om hon säger att hon vill ha vitt vin, sött. Mupp. Imorgon ska jag börja jobba på det andra hotellet, hoppas det blir roligt, det ser jag fram emot. Jag är hungrig. Det ligger en död fågel utanför min port. Jag ska väl gå och tigga lite mat om det finns någon över.

Dagarna på resande fot. Vi färdades med tåg. Det var varmt, kvavt, hett, jobbigt och ganska tråkigt. Vi åt goda muffinsar och äckliga frallor, som förmodligen gått ut i datum för länge sedan. Farfar Frankie hämtade oss i Bruck am Mur och berättade sin släkthistoria för mig med extremt långsam och övertydlig tyska. Omtänksamt men enerverande. Jag fick höra hur många hektar skog han ägde och hur många berg han bestigit i sin ungdomens vår. Imponerande. Han och sina förfäder samt sin försfödda sån är döpta till Frankie, det går i släkten. Fantasilöst. Gott Dank Peter som slapp. Farmor bjöd på hemlagad körsbärspaj med katthår från den svarta katten Willy med svår övervikt. Alla ville bli fotade bredvid mig och jag var en sådan leibes Mädschen. Vi spelade Menchen ärger dich nicht, Fia med knuff, med schmisepflikt, knuffplikt. Till middag serverades Leberkäse och ärtris. Ris med sönderkokta ärtor i. Mycket gott faktiskt. Jag sov i en liten säng där Jesus på korset ängde prydligt med en avbild av Maria vid sin sida. Jag gillar inte att sova under religiösa symboler, det är obehagligt. Farmor kunde heller inte sova för att det var fullmåne. Varför hon inte gillade det förstod jag inte riktigt men jag tror inte det var p.g.a varulvskräck, eller liknande. Till frukost fick jag äppelte med apelsinjuise i, giffel med socker på och som pålägg, marmelad. Sött och sliskligt. Heller inte speciellt mättande, tur att jag hade hamstrat äpplen. Jag reste vidare, själv, mot Graz. Träffade Birgit och hennes lilla son Tino, eller något i den stilen. Vi åkte linbana upp och drack kaffe på berget. Det kändes som jag klampade på väldigt i hennes vardag. Men men, Tino gillade besök och visade mig alla sina filmer och böcker och pussel. Marcus, Peters morbror visade mig runt resten av dagen i Graz och följde mig som en svans i butikerna jag ville handla i. Dagen efter fördrev jag tid i ett stort köpcentrum och for sedan hem, utan komplikationer för att äntligen få träffa Mattias.

Så avbrottet kan inte hjälpas. Jag mår bra i hela mig, trots att det svider i mina röda ögon för att Mattias var tvungen att åka hem igen. Det gick så fort. Nu känns det så ensamt igen. Jag skulle vilja ha en liten ullig, bullig och väldigt gullig kanin att gosas med. Så kanske det inte känns lika ensamt. Men det var underbart och änu mera underbart att träffas. Det var så länge sen. Vi badade och solade massor, såg fyverkerier och åt på fin restaurange. Åh, jag vill ha mera. Men snart kommer jag hem.

Gargamel.

Jag kan inte andas. För jag kan inte förstå. Jag kan inte tänka, för jag vet inte vad jag ska tänka. Jag vill inte tänka för jag vill inte förstå. Det går inte. Det går verkligen inte. Du kan inte vara borta. Du kan inte bara försvinna så och aldrig komma tillbaka. Inte Ramazan. Inte den Ramazan som alltid skrattade och som alltid log, som alltid skämtade med alla. Han som fick alla att trivas så bra och som alltid gjorde att stämningen var så glad. En människa med liv åt glädje åt alla. En människa med ett så stort hjärta att alla fick plats. Finns inte mer. Varför blir det så? Det känns så tomt, att jag bara sitter och stirrar. För att det är så ofattbart, tragiskt och sorgligt. Men det känns ändå ändå så fullt, av tankar på allt om honom, om allt som har hänt. Som inte kommer tillbaka. Man kommer aldrig mer att få en stor kram av Rama, eller bubbla över av skratt. Du har delat tre underbara år med mig och alla andra, dig kommer jag aldrig att glömma.

Det är tydligen min namnsdag idag, fick jag höra av Camilla, hon håller koll på sånt. Det är bra, undra om de firar namnsdag här nere. Förmodligen. Jag måste ge posten ett litet, mycket litet beröm och mycket mer kritik. Brevet till Mattias som var försvunnet ett tag, kom som tur var tillbaka till mig så att jag kunde sätta dit ett frimärke till. Det innehöll dyrbara saker. Tack, hoppas det kommer fram denna gång. Hannahs brev däremot, har blivit plundrat. Liksom min kamera, men denna gång kom brevet och kuvertet fram men inte resten av innehållet. Snattare är vad de är på posten. Jaha, jag har läst klart massajboken, knäppa människor det finns. Hej, jag stannar i Kenya hos en psykiskt störd människa i en psykiskt störd kultur, som inte ens visar att han tycker om mig, men som är min stora kärlek. Jag måste få 8 barn, bli omskuren få hepatit och malaria, dessutom gifter jag mig så att jag blir fast här, om jag inte vill lämna mitt barn. Vad kul, jag är så lycklig, alla utnyttjar mig och mina pengar, knarkar och dricker upp dem medan jag går runt som ett benrangel med diarré och kräkningar.

Ja, Sommerfest. Varje onsdag från och med nu. Igår var den första, väldigt trevligt. Indianer som spelade, och een levande stol med tillhörande bord man fick prova att sitta på. Jag fick följa med Sandra och hennes två nyfunna vänner från bilverkstaden, som lagat hennes bil. Bilmekaniker Tony, och flintskallig. Jag minns inte hans namn. Hur som helst var de mycket trevliga och framförallt generösa. De bjöd på allting, min dyra glass och hela tiden stod det en ny drink framför mig. Servis. Jag drack lite av varje. Vi dansade en del, folk dansar lite annorlunda här. För första gången har jag också träffat en som tycker om att åka skidor, alla andra här verkar hata det. Varför bor dom då i alperna där mestadels av året består av snö? Han bjöd med mig i helgen, med gratis utrustning och liftkort. Dessutom öl efteråt, det är tydligen ett måste. Det låter lite väl, men jag vill väldigt gärna åka skidor. 

Jag har brännt mig på rumpan, så jag nästan inte kan sitta. Kom och hälsa på mig snart. Det är inte så långt kvar. Medan jag väntar ska jag gå på bio med Peter och se Abdurch die Hecke. Jag vet inte vad den heter på svenska, men den finns säker att se även i Sverige, så känn ingen ångest.

Gute Nacht.

Jag är såå brun, jag har aldrig varit så här solbränd förut. Jag har faktiskt rätt att glädjas åt det för att min hud har en tendens att bara bli röd. Snart blir jag väl ett litet russin. Det är olidligt varmt, och Peter vill inte åka och bada. Hemskt. Inte har dom glass heller. Jag måste ha glass. Fast jag redan har ätit en, en fotbollsglass. 0.80 Euro, vanilj och choklad, med en visselpipa på köpet. Ett riktigt kap. Dessvärre råkade jag tappa den på min tröja, mitt vita skärp och mina jeans, så allt är förstört. Det gick inte bort trots att jag använda Vnisch antioxidation... eller vad det heter. Det som löser smuts hur lätt som helst på reklamen, men en enkel glassfläck klarar den inte. Mitt vita linne slängde jag in i tvättmaskinen, och passade på att tvätta min Bh, ja, den gick så klart sönder. I två delar hittade jag den i maskinen. Men tack. Den enda jag har nästan, den enda användbara. Min kamera är spårlöst försvunnen, borta, snodd. Förbannade helvetes post. Det är inte meningen att jag ska ha nån jävla kamera.

Slut.

Jag har ramlat i min trapp igen. Jävla mongolidtrapp. Den är säkert byggd för mongolida. Grejen är den att man måste gå skitbrett med benen i den, för det går bara att ta varannat steg. Det är svårt att förklara men det gjorde ont i alla fall. Jag har rensat gräs och lyssnat på Swens Ipod. Han förklarade hur den funkade som om jag skulle vara en 85 årig tant som aldrig sett en teknisk apparat förut. Jag visste redan hur den fungerade. Glass. Varför kan du inte komma och krama mig? Jag har i alla fall lärt mig hur scype fungerar, så man kan prata över internet. Gratis! Det var igår, då var jag på otroligt negativt humör. Tack och Lov, att Hannah känner mig så väl. Här får man inte klaga och vara på dåligt humör, inte för att jag skulle kunna det på tyska. Den enda svordomen som finns är schiese. Fantasilöst. Jag fick även en fluga i ögat igår, ett mycket kritiskt ögonblick där jag var tvungen att välja mellan att köra ner i diket och pila ut flugan eller blunda och hoppas på det bästa. Det kom nämligen mötande cyklister, i min snabba bedömning av vägens bredd, smärtan och min styrningsförmåga, valde jag att chansa på det bästa och mycket riktigt, jag kom förbi utan större skador trots att det vinglade något förskräckligt. Jag vill inte påstå att det var en nära-döden-upplevelse men jag hade ingen hjälm, så det kunde slutat illa. Det är hysteriskt mycket flugor, speciellt på cykelvägen. Förstår de inte att det är extremt olyksdrabbat område? TIdigare har jag klarat mig hysat bra, jag har fått några i munnen, några enstaka i öronen och näsan, men det gör ingen större skada. Idag ska jag ha brillor och musik i öronen, det minskar chanserna radikalt för flugorna att hamna på oönskade ställen. Söndag blodiga söndag, vad tråkigt jag har. Allt är stängt.