Jag kan inte andas. För jag kan inte förstå. Jag kan inte tänka, för jag vet inte vad jag ska tänka. Jag vill inte tänka för jag vill inte förstå. Det går inte. Det går verkligen inte. Du kan inte vara borta. Du kan inte bara försvinna så och aldrig komma tillbaka. Inte Ramazan. Inte den Ramazan som alltid skrattade och som alltid log, som alltid skämtade med alla. Han som fick alla att trivas så bra och som alltid gjorde att stämningen var så glad. En människa med liv åt glädje åt alla. En människa med ett så stort hjärta att alla fick plats. Finns inte mer. Varför blir det så? Det känns så tomt, att jag bara sitter och stirrar. För att det är så ofattbart, tragiskt och sorgligt. Men det känns ändå ändå så fullt, av tankar på allt om honom, om allt som har hänt. Som inte kommer tillbaka. Man kommer aldrig mer att få en stor kram av Rama, eller bubbla över av skratt. Du har delat tre underbara år med mig och alla andra, dig kommer jag aldrig att glömma.