Du.
Hela tiden du.
Du är bäst när du är naken, när inget skyler det jag vill se.
Du är bäst när du är naken, när ingen vet vad jag får se.
Din hjärna och din färg, dina rynkor, till och med din märg.
Dina tankar och ditt sätt att va, är några saker hos dig som jag vill ha.
Du är bäst. När ingen vet någonting.

Jag älskar dig. Ord är knappa och klumpiga
men någon väg förmedlas åt dig min ömhets tidvatten
och längst några kanaler når mig den värme
med vilken du smeker hela mitt medvetande.

Bodil Lindfors

Jag kan vara stark, jag kan få allt.
Jag kan sprida färg, jag kan regera.

Mitt liv.

Slå dig ner en stund, tills brådskan har gått över.
Jag med. Bara du och jag, och ingen annan.

Jag springer för att hinna, hinna ifrån min rygg.
Jag springer för att jag varit stygg.
Om jag rör mej riktigt snabbt, hinner ingen ikapp.
Det bästa var att smita. I guds utvalda stad.
Där en är ledsen, nån är mördad och nån är bara glad.

Men jag får inte lyssna på det där. För det påminner. Dig.
Igår var årets första studentskiva. Med sofia, på Umbra.
Roligt. Men man kände inte så många.

I ditt bröst finns en kuslig maskin.
Den har en röst och slukar dyrbar bensin.
Den producerar hopp, och kastrerar drömmar ibland.
Små späda barn med hjärtan som elefanter.
Gud uppfinns något nytt, som gör det lätt att hålla ut,
för dom som väntar, dom som orkar vänta.

I en formel av ord.

Min mimik syns rakt igenom.
För jag är tom, tom på töntiga ord.
Jag vill inte prata. Inte med dej i alla fall.
Som ett svidande, kliande skavsår, är den tomhet som kvarstår.

En klump i magen och ett konstigt humör.
Jag längtar bort, som en fågel i bur.
Stick och brinn, äckliga fågel.

Jag kan skratta åt livet.
Med ett vilset skratt.
I ett virr varr av chanser och val.
Nu är det slut på lov, på allt som betyder något.
För skola. Lära sig saker. Är faktiskt ingeting för mej.
Jag blir oinspirerad och ledsen, av kraven och stressen.

Jag behagar att vara med dej.
För du är min. Mitt hjärta.
Och ingenting stämmer.
För allt är som det är.
Men det vet bara vi.
Vi och ingen annan.
Jag ljuger för mej och alla andra.
Jag ljuger för att alla ska må bra.

Mask, och snigel.

Säg till om jag stör,
sa han när han klev in genom dörren,
så går jag med en gång.
Du inte bara stör,
svarade jag,
du rubbar hela min existens.
Välkommen.

Och jag är envis kan man tycka, 
men jag ska fina all min lycka,
om så döden ska bli den som tar mej dit.

Innehållet i detta inlägg är stängerligen kontrollerat av mej,
Jessica och jag anser att det följer samtliga lagar och förordningar.
Så var inte orolig kära vän.

Mina fördjupade tankar om livet.

Finns här någon som hittat en själ?
Var då så vänlig och behandla den väl.
Behandla den som den var gjord av porslin.
Var god ta det vackert, för det kan vara min.

Det finns ett ord för vad jag lider av men jag har glömt det nu.
Vi flåsar efter luft. Bland nässlor, mossa och plantage, går vi sakta mot slitage.
Sliten är vad jag är. Hostar gör jag. Ont gör det.

Och där från ingenstans lyser månen på vår kärleksdans,
och det finns en smärre chans att vi förenas i din blomsterkrans,
och jag ska aldrig önska mej någon annan stans.
Vi skulle klara vad som helst. Vi skulle aldrig säga nej.
Jag vet vart jag ska. Men du visste inte hur.

Jag fryser om dina händer.
Hjärnbalk och vätskefyllda hålrum.