Blunda.
Alla hjärtans dag har varit. Jag har hatat den dagen så att jag nästan har sett rött. Men den här var fin. Jag fick en puss-lapp och en ros. En jättestor. Jag blir förvånad. Nästan hela tiden. Och ändå, kan jag inte lita på att det ska hålla i sig. Jag tänker att precis vad som helst kan hända. För det kan det ju. När som helst. När man minst anar det. Det är fint nu. Men det behöver inte vara det imorgon. Så tänkte jag inte förr i tiden. För jättelänge sen alltså. Innan jag hade sett mörkret. Men det har blivit bättre. Förut kunde jag tänka saker som gör hemskt ont att tänka. När man kramas och borrar sig längst in i nacken på dig. Att det kanske är sista gången vi ses. Jag tänker det inte på ett deprimerande sätt. Som att man kan halka i badkaret och dö sättet. Utan mer på det sättet att man inte kan lita på kärlek. Kärlek är en flyktig känsla. Man kan inte förutspå den eller styra den. Allra minst fånga den och hålla den fångad. Som man kan med människor. Så har jag varit sjuk. Fast inte på riktigt. Men jag vill inte jobba. Inte alls. Jag tycker inte om det. Så jag har gjort andra viktiga saker istället. Och i helgen ska vi på musikal.
Puss.
Som att försöka dansa med en myndighet.
Men jag visste från den stunden. Att det skulle bli så här. Det var nästan hur fint som helst. Men ändå kan jag inte sova. Inte ens blunda. Det känns som att jag måste titta. Trots att man inte ser något mitt i natten. Idag har det varit hemskt dimmit ute. Man ser inte så bra då heller. Men vad vet väl jag. Det kanske är skit. Det kanske är på riktigt. Jag förväntar mig att det ska gå sönder. Att skeppet ska sjunka. Men det gör det inte. Det flyter så fint. Så att jag får ont i hjärtat. Det går inte. Allt är så fint. Ingen storm. Min storm är borta. Med någon annan. Det är förbi. Det är så konstigt. Jag kan skratta åt livet. Att det blir som det blir. Att vi gör som vi gör. Alla ute i världen som sårar varanda. Kärlek och kanske allting annat som vi känner och gör. Vad är det för vits. Är man fri då, vill man vara fri? Jag ska göra en lista någon gång. Pår hur mitt liv ser ut. Som jag kan skratta åt om mitt liv ser annorlunda ut en dag. Eller gråta för om jag inte kommit någonstans. Bara stannat. Men då kommer jag ha ett falskt leende och säga att jag är nöjd. Jag har det bra. För det har jag ju. Oj, så bra. Torka tårarna min vän. Jag tror jag vet ungefär hur det känns. Man tuggar i sig hela svansen. Alla bara pratar. Om det bara fanns någonting att säga.