Men jag visste från den stunden. Att det skulle bli så här. Det var nästan hur fint som helst. Men ändå kan jag inte sova. Inte ens blunda. Det känns som att jag måste titta. Trots att man inte ser något mitt i natten. Idag har det varit hemskt dimmit ute. Man ser inte så bra då heller. Men vad vet väl jag. Det kanske är skit. Det kanske är på riktigt. Jag förväntar mig att det ska gå sönder. Att skeppet ska sjunka. Men det gör det inte. Det flyter så fint. Så att jag får ont i hjärtat. Det går inte. Allt är så fint. Ingen storm. Min storm är borta. Med någon annan. Det är förbi. Det är så konstigt. Jag kan skratta åt livet. Att det blir som det blir. Att vi gör som vi gör. Alla ute i världen som sårar varanda. Kärlek och kanske allting annat som vi känner och gör. Vad är det för vits. Är man fri då, vill man vara fri? Jag ska göra en lista någon gång. Pår hur mitt liv ser ut. Som jag kan skratta åt om mitt liv ser annorlunda ut en dag. Eller gråta för om jag inte kommit någonstans. Bara stannat. Men då kommer jag ha ett falskt leende och säga att jag är nöjd. Jag har det bra. För det har jag ju. Oj, så bra. Torka tårarna min vän. Jag tror jag vet ungefär hur det känns. Man tuggar i sig hela svansen. Alla bara pratar. Om det bara fanns någonting att säga.