Blanktecken.

Här har ni kött och blod min energi och all min kraft. Jag har för mycket att göra nu, det är inte roligt. Kan du känna likadant. Att allt man gör är bara plats och faktiskt föga intressant. Jag ska förklara allt någon gång. Men vägen dit kan vara lång. Full av berg och sten och grus. Men ingen väg kan vara lika svår som lång. Och inget mörker utan ljus. Och jag lovar att om en stund, så kan vi skratta åt det här. För allt man vill är att skratta en sekund. Men så enkelt, så enkelt att bara ett barn klarar av det. Så jävla enkelt. Jag är en av alla dom som kan gå vilse när som helst när jag behagar. Och jag går gärna vilse just i natt.

Jag är en av alla dom som tagit lycka i sinom tid förgivet. Sen jag var barn.
Och jag är en av alla dom som varit barn men sen glömt bort den färdigheten.

Äh, håll kjäft.

För det ända som är bra är min hemlighet.
Jag älskar ju dej med. Mitt skratt är inte bara tårar.

Du har rock´n´roll i dina bröst.
Du har blues i dina lår.
Du har visor i ditt hår.
Och poesi i dina sår.

Men på tal om annat. Det känns så jävla långt bort. Som om jag försvinner. Och det är så länge också. Men det blir kul. Ja, det blir det. Och man tjänar pengar. Och allt det där. Men glöm inte bort mej bara.


Zell am See.

Die Reise.

Nu har jag fixat en jävla bloggjävel.

Klassresa. Destination; Prag, Praha som infödingarna säger, samt Berlin. Färdmedlet var buss och vi hade ständigt en alkoholhalt i kroppen. Ändå skötte vi oss briljant, enligt lärarna. Om man bortser från bråken mellan alla kärlekspar, där resultatet var mycket oväsen, smällar i dörrar, skrik och slagsmål. Ett trasigt element som gjorde att halva hotellets värmesystem brakade samma och tre trasiga duschar som ständigt stod och rann. Prag var en vacker stad med äcklig mat och otrevliga invånare, fula också. Alla ser ut som maffiabossar. Där fanns dock världens största discotek med fem våningar. Där var vi trogna besökare. På kvällarna stod det skumma gubbar i alla hörn som viskade "Hasch. Sex. Marijuana." Vi knarkade som tur var ingenting. Men vad vet väl jag? Vi beökte Tereisinstadt, ett judiskt koncentrationsläger under förintelsen. Mycket hemskt. Can you imagine? Våran guide använde det uttrycket vid samtliga ställen. Lets continue our tour. Berlin var stort, och mycket finare. Godare mat och vad jag märkte inga otrevliga tyskar. Där bodde vi lika illa, men hade inte sönder något av större betydelse. Under hela resan hade den som somnade först risken att bli ollad. Eller straffknullad. Jag klarade mej. Griiiiiiiis, är ett roligt trick. Kanske för att förödmjuka varandra. Spindelmannen också. Men vad gör det om hundra år.
  
Det räcker nu fan.