Lilla fågel blå.
Kalorier.
Jag skulle gärna gå klädd som ett bakverk. Verkar det som. Jag har ingen värk. Detta är heller inget ätbart, måste jag medge. Det är en ring, ingen leksak, som ska passa vuxna, fullt utvecklade människor. Vi ska få tårta här på fredag. Som tack för att vi har städat lagret kliniskt rent till den store Dr. Zumwinkel. Som struntade i att komma. Typiskt. Men inget är tydligen gjort förgäves och tårta är ju aldrig fel. Snön verkar inte vilja sluta falla. Jag måste nog acceptera att vintern är här för att stanna ett tag till. Men åter till ämnet. Man ska vara försiktig med sötsaker. I gårdagens nyheter kunde man läsa om en åtta-årig pojke som vägde 96 kilo. Okej, det är två mig ungefär. Utspritt på färre centimeter. Han var så fet att han ska bli omhändertagen av myndigheterna. Smart. Akta er, gott folk, så att ni inte äter ihjäl er. Det kan inte vara en smärtfri död. Om det nu finns någon sådan.Munkar med hål i.
Fy farao vad munkar är gott. Ett sånt här halsband skulle vara smaskigt att ha runt halsen. Observera dock att det inte går att äta. En annan god nyhet är att mina försvunna äppelörhängen nu är återfunna. Av okänd person. Gudarna måste hört mina klagomål om mitt slarvande. Tack. Förmodligen till min kära mamma, som städat fram det, ur någon vrå. Min förkylning kan slänga sig i väggen, den bryter aldrig ut. Jag tänker trotsa den, för en till lugn vecka står jag inte ut med. Ikväll blir det till att lyfta skrot på gymmet. Hoppas då att min kropp protesterar och blir sjuk. Så att jag kan jag få vara hemma. Och beklaga mig. Så att jag kan uppskatta detta lugn, jag befinner mig i dagligen. Varför har inte alla sportlov? Det var i alla fall myskväll igår,som man har på lov. Med min efter längtade kusin och glass. Vanilj med kakdeg och chokladbitar. Till Happy Feet. Glada pingvin fötter. Det var en gullig och hemsk film. Man fick en ovanligt snäll bild av oss människor.Oviktig fakta.
Jag har glömt skriva om min korta helg. Den var kanske tre timmar lång. Vad hinner man på det? Ingenting. Hela fredag kväll satt jag på Ica och var avundsjuk på alla människor, och familjer som bunkrade upp med massa gott inför helgen. En kund köpte kanske femton stycken färdiga (färska) måltider, som koster ungefär 50 kronor styck. Plus diverse snask. Det gick på 1500 svenska rikstaler. Då började jag undra. Varför? Man kan väl inte bjuda sina gäster på färdig mat från Ica, i fula plastförpackningar. Men vad vet väl jag? Att hela familjen skulle festa på dessa måltider var uteslutet, paret var inte mer än 25 år gamla, så många barn kan de omöjligt hunnit skaffat. Man kan heller inte spara de hur länge som helst, för framtida bruk. Nog om det. Jag bestämde mig att jag skulle köpa Ben&Jerrys glass, för det är sådan väldig hysteri kring denna glass. Det tog väldigt lång tid att bestämma mig för vilken. Så när kvällen led mot natt hade jag en kasse full med beställningar hemifrån plus en inkasserad grillad kyckling. Jag ska säga det rakt ut. Jag glömde kassjävlen. Glassen och kycklingen, rakt ner i sjön. Resten klarade sig, men vad hjälpte det mig? Lördagen var jag krasslig, men tog ändå en trevlig runda på stadens torg. God mat med pengarna i behåll. Myskväll. Gosnatt. Söndag var det kalas. Min lilla, lilla bror har blivit stor. Sen var det Parlamentet. Mitt favoritprogram. Slut.
Du har tappat ditt ord.
Du har tappat ditt ord och din papperslapp, du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp och gråter så övergivet.
Vad var det för ord - var det långt eller kort. Var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu - förrn vi föser dej bort, du barfotabarn i livet.
Nils Ferlin, 1898–1961, Sverige. Ur Barfotabarn, 1933.
Nyckelord.
Jag har panik och ångest.
En aningens bara, inte mer.
För några saker. Som så klart är hemliga.
De ligger och gnager. Långt in.
Jag måste plocka fram dem.
Ur byrålådan. Titta på dem.
Tills de försvinner.
Musik.
Pingla.
Skrutt.
Gärna för mig. Äpplen är gott. Jag är lite bitter för att jag tappade
bort mina örhängen, som föreställde
röda äpplen. Ingen hade tuggat på dem.
Det är så typiskt mig att tappa bort saker,
jag verkligen tycker om. Min mössa till
exempel. Nu har jag ett substitut, som
jag inte alls gillar. Eller mina fina
pärlörhängen. Hemma hos
vårtpungen.Listan kan göras
lång. I ett kärnhus, skulle
jag nog inte vilja bo.
Ursäkta mig.
Jag blir skadad av alla modebloggar.
Men den här klänningen blev jag farligt kär i.
800 kronor hos Asos. Som inte ens har någonbutik i Sverige.
(Vad jag vet.) Och jag ska inte börja handla på internet.
Någon måtta får det vara. Jag önskar mig.
Av tomten.
Plus-Minus Noll.
skillnad.
Det ger ro,
i paniken.
Vi ror, i land.
För att överleva.
Utan band.
Varför i hela friden ska vi alltid leka så fasligt kloka?
Njurstenar.
Gosigt.
Laga mig, sa Pulvret.
För en tid som bara går, och aldrig kommer igen.
Spanskland.
En hemlig hälsning till Sofia som är i fjärran land. Det känns så väldigt knasigt att du är borta, även fast
det inte gör så stor skillnad i min vardag. Tyvärr. Hoppas du har himla-roligt,
men stanna inte på tok för länge så att du glömer bort mig.
Bien!
♥
Fettisdagen.
Idag har jag lite ont i halsen. Eller mer sträv, som sandpapper. Det var nog bra att jag inte tränade. Även fast man tar det överdrivet lungt, när man går runt självmant på gymmet. Jävligt synd att förra veckan var en vilovecka, då känns det inte lika bra att ha denna vecka som en kurerarvecka. Men det kan inte hjälpas, när man jobbar med att prata i telefon. Då måste halsen vara fit for fight hela tiden. Istället för att vara hemma och klaga på min hals för min intresseklubb, hälsade jag på lilla gullfamiljen. Mia och busiga Kevin, som lärt sig stänga av datorn. Så söt. Jag längtar, men saknar det gamla. När man hade så larviga problem. Nu är det allvar. Medelåldern för kvinnor att få barn i Sverige är 29 år. Äldre än jag trodde. Men man behöver ju inte känna sig stressad i alla fall. Jag tror min kropp har bestämt sig, att jag inte ska komma upp innan klockan sju på morgonen. Det är exakt så jag hinner, med +-0 marginal. Även om jag ställer klockan på fem. Knasigt. Jag har en apelsin till fika idag. Vi får inga semlor på mitt jobb. Tyvärr. Jag kan ju brilljera lite med mina kunskaper om Semmeldagen, som man också kan kalla den. Jag har helt enkelt googlat, och blivit lite smartare. Det kommer från att man frossar inför, den kristna fastan. Som vi i och för sig inte har längre. Förut var smelor matiga brödbullar, ibland fyllda med fläsk! Blä. Ordet semla kommer från latinets Simila=vetemjöl. Vetemjöl=fest förr i tiden. Semlja=jord, klot. Semi=halv. Där har du. Jag ska nog äta en fettisbulle när jag kommer hem istället. Ja, det var väl det mitt hjärta hade på sig idag. Ingen lösning, på hurvida vi ska göra med min böld. Disskusionen kvarstår. En liten anka; min kära mor har namnsdag på torsdag. Jag ska överraska henne, för ingen har koll på namnsdagar i våran släktfamilj. Men med vad? Det är inte upp till mig att avgöra. Något tips?
Ni kan inte se mig.
Prisa Herren.
Det går inte så bra, när man bara försöker förtränga. Ibland funkar det så bra, att bara sitta här och beklaga. Mig. Men inte nu. Det förstör min positiva anda. När jag inte kommer ihåg alla glada saker. Men jag ska göra ett försök. Det har ju trots allt varit helg, men den har gått så fort att jag inte minns den. I stora drag, var det Alla Hjärtans Dagskalas på Fabben i fredags. Det var mycket trevligt, med kycklingklubbor till middag. Vin och martini för att släcka törsten med. Inte tillsammans dock. Godis, och Leila var DJ. Mycket människor som inte är helt haj på hur man ska bete sig, eller inte bete sig på ett allmänt uteställe. Eller det handlar väl mer om vett och etikett. Man borde väl inte armbåga folk på dansgolvet, eller ramla in i andra. Trampa folk på fötter och skrika i öronen. Preja sig fram och slåss. För så vill man väl inte bli behandlad? Men vad vet väl jag. Men det var hemskt roligt att parta lite med Nr. 15. Det händer en gång på miljonen. Jag sov, och vaknade och köpte en klänning på Kista. Som gick sönder, en knapp ramlade av. Den går inte att sätta dit. Typiskt. Middag hemma hos Familjen Rosenqvist, inrullad kyckling, klyftpotatis och avancerad sås, kvällen till ära. Kyckling kan man äta mycket av. Utan att tröttna. Glass med saker som man kan grilla över elden. Vet inte hur det stavas. Så jag struntar i det, det är inte så viktigt. (Tyvärr) fick jag inte alls någon positiv inställning till Melodifestivalen i år heller. Det borde inte få kalla sig Melodi-festivalen. Ingen där har talang nog att skriva en sång med en trallvänlig melodi i. Man hör inte texten, man hör inte musiken. Man hör oväsen, och ser extremt fula och missanpassade dräkter. Haha. Nu är det kapat. Lördag blev det myspys, mitt i natten och söndagen också. Fast allt kan bli så hemskt. Jag kan bli så glad, och jag kan bli så ledsen. Jag vet inte hur allvarligt det är, i mig. Jag behöver i alla fall inte läggas in på sjukhus. Och tur är väl det. Dumt, är vad det är. Fula fiskar. Finns det gott om.
Varulvstjut.
Böld.
Min tumör. Som bara växer och växer.
Sätter sig hårdare och hårdare, fast.
På att jag måste få den att försvinna.
Man dör ju av tumörer.
På att jag vill ha den kvar.
Men inte som den är.
Utan annorlunda.
Och det går inte.
Det vet alla.
Jag med.
Alla är lika mycket värda.
Jag har ingen lust. Men jag måste. Verkligen. På de goda stunder på jobbet, då jag har lite fritid från min olidliga stess har jag suttit och läst en hemsk blogg. Den handlar om Alfons, som var tre år när läkarna hittade en jättestor tumör i magen på honom. Tänk er en tennisboll, i en liten treåring! Han och hans familj berättar om deras kamp mot cancern. Det är så sorgligt, och läskigt. De är så starka, som klarar det. Trots att sjukdomen tar över hela hans kropp, ibland kan han knappt prata. Jag kan knappt hålla tårarna tillbaka. Vi har det så bra, vi som är friska. Det borde man glädjas åt lite oftare. Jag tror på honom, och hans familj. Att han överlever. Nog beklagat om det. Jag antar att jag måste säga något om Alla hjärtans skitdag. Jävla pissäckeldag det är, egentligen. För att alla människor som vunnit den fåniga lyckan i tvåsamheten, ska gotta sig med varandra och briljera, så att alla blir avundsjuka. Och prylaffärer tjänar kosing på fula saker. Det är så många fler som blir mer ledsna än glada. Känner ångest istället för kärlek. Det är en dag att sprida kärlek på, men bara om man har någon. Bara till de som har en kärlek, får hjärtan. På en skola i stan, har alla barnen studiedag på Alla hjärtans dag. De är lediga, alltså. Bara för att folk ger bort enorma rosbuketter, endast till de omtyckta, så klart. Eller på elakt skoj, till de som är mindre omtyckta. Jag får kväljningar av sånt. På människor, vi kan vara så avskyvärda mot varandra. I mig har Pärla satt sina tydliga spår, alla är lika mycket värda. Jag tycker att alla hjärtnas dag borde vara en dag där man ska sprida kärlek till alla, inte bara några speciella. Till alla, speicellt till den som behöver det mest. För fan. Min hjärtdag var perfekt, måste jag ändå medge. Jag fick vara med mitt hjärta. Men jag fick inte ett piss, och tur är väl det. Jag hade bakat jättegoda muffins, choklad. Med symboliska hjärtan på. Den mest lyckade maträtten jag någonsin lagat. Pannbiffarna kan slänga sig i väggen. Film: Myrmobbaren. Väldigt bra och lärorik för folk som är elaka mot andra. Massa gos och mys. Och jag vill alltid somna så. Dessvärre. Nu får det vara nog, med mitt pladder.
Längtar.
Pant 1 kr.
♥ Måla naglarna.
♥ Klippa håret.
♥ Färga håret, vitt kanske? (Bara min bajsbrun-grå färg försvinner.)
♥ Rensa ur min garderob. (För andra gången, nejdå, jag skjuter inte upp saker.)
♥ Handla strumpbyxor.
♥ Träna Yoga, Spinning och gymma.
♥ Sola.
♥ Äta Sushi eller Pongmat.
♥ Träffa Hannah och min gullkusin, som jag aldrig träffar nu för tiden.
♥ Baka muffins till Alla Hjärtansdag.
Undra hur många poäng jag får?
Det är inte törnet som sticker dig -
det är du som sticker dig på törnet.
Japanskt Ordspråk.
Sagor.
Min helg. Måste arkiveras, dokumenteras. Till eventuella bevis. För framtiden. Fredagen fortsatta, tiden stannar ju aldrig. Som tur är, kanske. Jag hann ta på min kalaskläder innan det bar av till Uppsalas vilda studentkvarter. Ett städat kalas blev det, med hemmagjorda pizzor man fick kombinera själva, med diverse pålägg, bland annat salta fiskar. Godis alltså, jag provade aldrig själv, men av att döma reaktionen var det inge vidare. Folk från Kalmar är alltid lika roliga verkar det som, jag har bara fått smak av det i alla fall. Jag saknar en sådan fläkt på jobbet. Vi tackade för oss, och drog in på Vilda Väsbys värstinghak. Bland gangsters, 40-taggare och allmänna fyllon. Minst sagt lustigt. Trots mitt utbrott, på kylan och en desperat man i sina sämsta år. Jag var rädd ett tag att jag skulle behöva amputera min ben av mina kylskador. Men dom fungerar igen. Punkt. Lördagen vaknade jag och var arg. Jag vet inte varför, förmodligen från gårdagens bravader. Men jag lättade upp stämningen med att handla av mig lite, Hannah blev min följeslagare. Hon slog mig inte. Vi åt god lunch istället. Och hemma, köpte vi vindruvor, godis och hyrde Offside och Hey Baberiba. Det skrattar man av. Innan jag gick och la mig, hämtade jag min lilla bror, som var lite rund om foten, men inte farligt. Jag sov gott, när jag blev väckt av min dröm. Allt som jag vill höra, och lite till. Jag är inte riktigt klok. Jag vet ju att det inte skulle hända för mig. Ingen av dessa två uppställningar. Utnyttjad. Mer eller mindre. Av goda eller onda själ. Välj själv. Jag väljer mindre och goda. För det ända som är bra är ju min hemlighet. Så har det alltid varit. Ska det aldrig ta slut? Inte om man är så lättlurad som jag. Men det är inget att deppa över. Snart sitter jag här och gnäller, vi får ta det då istället. Jag skulle göra om det. Men säg aldrig så igen. Det för ont i mig än. Jag avskyr dom orden. De är så fula, så elaka. Äckliga.
Avklarat.
Jag skulle vilja tillägga, min konstiga dröm. Jag somnade klockan 21.00 igårkväll, och det gjorde jag rätt i. Jag vaknade av mig själv, innan klockan. Helt utvilad. Det är inte ofta. Tacka gudarna för det. I alla fall. Jag skulle gifta mig, och mitt extremt optimiska jag sköt upp allting. Så dagen innan, hade jag varken klänning, någon ide om mitt hår, eller sminkning. Ingen tårta, inga gäster, ingen kyrka. Jag minns inte ens om jag hade en karl ens. Och alla tjatade på mig, att jag skulle fixa. Panik, var det med andra ord. Jag antar att det är en pik, till mig att förbereda mitt riktiga bröllop i god tid. Okejdå.
Lögnhals.
Din mun viskar vackra lögner.
Mot mina läppar.
Mot min hud.
De smakar så illa.
Men det är bara en lek.
För under huden,
håller jag i dina ord.
Betraktar dem,
sparkar på dem.
Skrattar sedan, gällt.
Åt deras livlösa kroppar.
Tyg-tankar.
Jag väver.
Mina känslor.
Sköra trådar,
av hopp och minnen.
Det skyddar mot,
kalla tårar.
Som droppar,
ner från himlen.
Fryser till is,
när de nuddar,
den hårda marken.
Som jag så många gånger,
slagit i.
Blankt.
Pladder.
Sa jag.
Men, det gör ingenting.
Ibland.
Sa du.
Sen försvann vi i natten.
Och hittade aldrig tillbaka.
Jag tycker inte om ibland och kanske. Bara ibland. Snart har det gått hela sex veckor av det nya året. Hur går det med mina nyårslöften, jag så vackert predikade för er. Jag skulle inte vilja påstå att det har gått helt åt skogen. För hård får man faktiskt inte vara mot sig själv.
- Angående mina kostintag: Jag ska börja med att brilljera lite. Inte en endaste måltid på varken Donken eller BK! Det är starkt jobbat. Dock har det blivit en och annan kebab, många sallader och några pizzor. Med dessa kan man med gott samvete räkna på en hand. Finare mat räknas väl inte som hälsoskadligt. Sallader kanske inte heller. Om man tänker efter. På jobbet finns det inte en chans för mig att småäta, tyvärr, och som tur. Min absoluta favoritsysselsättning. Ja, än så länge ligger jag väldigt bra till. Inte för att det märks någon betydande skillnad på min hälsa, men man får ju hoppas att min insida är fräsch. Nu när jag försöker minnas, vad jag stoppat i min mun, under en så lång period. Kan jag inte komma ihåg alls många godisbitar heller. Glass slinker ju ner med jämna mellanrum. Men det är ändå "ganska" nyttigt. Inga chips- och dippkvällar alls. Det har inte varit på tal ens. Vi är mer inne på en lösgodisperiod. Bättre eller sämre? Det är inte upp till oss att avgöra.
- Angående min mortion då? Jo, ett Satskort inkaserat, helt gratis. Det slår ju alla rekord. Än så länge har jag varit nere och tränat minst två gånger i veckan. Det måste hållas. Helst trappas upp. Jag fick sådan ångest, när jag såg en äldre dam, runt 45 kanske. Som sa, att nu, nu smäller det. MInst tre gånger i veckan ska hon ner och träna bort fläsket. Hur mpnga gånger har inte hon och alla andra gropiga människor sagt det? Miljoner. Det får inte hända. Än så länge är mitt fläsk, mer eller mindre osynligt. Vad väljer jag, träna i förebyggande syfte och slippa att det bryter ut. Få in en sund vana och se kondition som en självklarhet. Eller drunka i mitt överflödiga späck om några år. Jag väljer det första.
- Resten av mina löften, har gått mindre bra. Jag är fortfarande bitsk, lättirriterad och arg ganska ofta. Mer ofta än sällan. Jag stör mig något otroligt på vissa personer, och det går ut över mig. När jag går runt och hyser agg. Det ger mig en möglig aura. Som är motbjudande. Man behöver inte tycka om alla. Man får till och med tycka illa. Jag ska inte störa mig, irritera mig och äcklas. Alla människor är olika, och mer eller mindre lärorika och intressanta. Hur vore världen annars? Dålig. Men vad gör man? Man får helt enkelt bara lära sig att sluta bry sig. Se fram emot bättre tider, och förtränga allt man tycker är jobbigt ur nuet. Så att man kan trivas. Jag vet ju hur lycklig jag är när jag är glad. Min inspiration går upp och ner, och mina mål och drömmar skrämmer som såväl lockar mig. Det är svårt att vara jordnära. Säker och trygg, hela tiden. Mitt jobb är en katasrof. Jag sitter och låter min hjärna bli ett litet, litet russin. Det finns inget att göra.
Nemi har en bra livsyn,
i Dagens nyheter,
om någon läst.
Bättre med livsnjutning
än självdiciplin.
Det tycker jag med.
Färd.
Med dina naglar.
Tvinga mina ögon.
Att drunkna i dina.
Det gör så ont.
När din kropp,
tynger mot min.
Och du viskar,
att du vill stiga av.
Videoklipp.
Jag måste få ut lite av min frustration över det hemskt upprörande avsnitten i Grey´s. Hur kan dom göra så? Nej, jag får tuppjuck på det där. Och nu måste man vänta till någon gång i mars, för att få se hur det ska sluta. Typiskt. Gårdagen var inte bara upprörande. Den var god också. Finmiddag på tu man hand med frugan. Jag tog en delikat rätt, Tandori Chicken. Sedan fick vi godis, och glass. Men det åker av idag, på våran hetsiga powerwalk och som avslutning yogan. Jag somnade gott, när jag hört varma ord. Eller sett. Men ändå drömde jag en fruktansvärt irriterande dröm. Där jag bara kan titta på. När du tittar på mig med apati. Det kan tröstas med materiella ting.)
♥ Kamera.
♥ Ipod.
♥ Dator.
♥ Slingor i håret.
♥ Rensa ur garderoben.
♥ Leta efter roliga kurser att söka till.
♥ Måla. Antagningsprover.
(Kursiverad text, är inte livsnödvändigt i mitt liv, men jag vill ha. Lite lyx-partiklar.)
En grej till bara, gott folk.
Dölj inte dina talanger.
De gavs till dig för att användas.
Vad är väl ett solur i skuggan?
Benjamin Franklin
Slåss inte.
Du har bankat i mitt hjärta, hela natten.
Bett om att få komma ut.
Jag hade släppt ut dig,
om jag bara kunnat.
Du är inte välkommen.
En dag av tystnad avklarad. Det var inte så svårt. Mina ben är hemskt möra idag. Av ett hemskt jobbigt spinningpass. Med två branta uppförsbackar. Att jag kan gå idag är otroligt. Det snöar mjöl, idag. Sån snö som vill in överallt. Jag minns bara ännu tydligare vad det är som fattas i mig. Fattas mig. En töntig liten pusselbit, som man måste ha. Alfons katt heter pussel. Jag vill ha en liten kissekatt. Igår åt, vi glass och banan. Till efterrätt, och jag är en aning lugnare inför The Mongoday. Eftersom jag har en dejt.) Yes, och nu är ni nyfikna. Men det kan inte hjälpas. Ikväll är det Dans-step. Och ballerinakex är goda.
Kära lilla vän.
Helvete.
Det gick för fort. Det bubblar i min mage.
Jag tänkte att det kanske skulle vara som att ladda batterierna.
Tanka på lite bensin.
Men icke!
Mycket, vill ha mera.
Jag har en väldigt stark känsla av att motsatsen till kärlek inte är hat - utan apati. Leonardo Buscaglia
Först tyckte jag att det var ett tämligen larvigt citat. Vem bryr sig. Men ärligt talat. Om jag har förstått apati rätt, alltså att man är apatisk. Likgiltig. Så stämmer det väldigt väl.
Återvinning.
Solsken och fågelsång.
Min helg. Måste jag planera in i minsta detalj. För att inte bli besviken. Eller arg. Det håller inte. I längden. Jag måste vänta så förbannat länge. På ingenting. När jag kommer hem, ska jag duscha, eller kanske bada. Tända ljus i mitt rum, för det blir man lugnare av. Klä på mig fina kläder. Äta god middag. Sen semmelparty. Som jag sa. Du lyssnar inte på vad jag säger. Det är så tröttsamt. Blä. Jag orkar inte säga allt hundra gånger. Jag mår illa. Om jag tänker för mycket. På det. Känselapa. Sen, ska jag hem och sova i min säng helt själv. Det ska bli så skönt, jag kan ta upp hur mycket plats jag vill! Eller inte. Lördag: Vernisage på söder. Handla massa fina saker, så att man blir glad. En kamera. Sen ska jag ta massa kort. Men längre än så här kan jag inte tänka. Det får räcka. För sen är det ändå en evighet kvar. Till alla tårar. Och några kramar. Kanske.
Nej, nu får jag fan ta och skräpa till mig. Med mina neggoattityd. Okej. Det är inget att skämta om.
Stabilt Sidoläge.
Adjö. För gott.
Nej.
Det är inge roligt.