Jag kanske lät lite väl neggig i min sista, punktlista. Som att jag skulle ha svårt att klara av människor? Absolut inte. Jag tycker om människor, jättemycket. Men jag var ju i den fasen på dagen, då dessa problem dyker upp. När jag sitter i smeten, och tänker. Jag ger alla en öppen och ärlig chans. Jag är aldrig elak mot någon. Jag vet inte hur man gör. Men nu känner jag mig elak. Inte elak. Men jag har så lätt för att visa hur jag känner. Om jag är arg och ledsen, så märks det så tydligt på mig. Om man känner mig, inte annars. Jag som hade hundra punkter att säga om varför, jag hade blivit sur. Allt försvann. För jag vet ju att allt som jag blir irriterad, sur, arg och nere av beror på mig själv. Andra kan påverka mig, men jag väljer själv om jag vill bli påverkad. Och nu verkar min hjärna ha väldigt lätt att bli påverkad. Kanske för att jag har stannat. På min stig, och är elak mot mig själv. Ja, då kan jag faktiskt vara elak. Det är inte bra. Det måste finnas en anledning, till varför jag känner att jag måste vara som jag är. Men hur jag än tänker och vrider på det, kan jag inte komma på det. Det är något som sitter i mig själv, som speglas. Sa mamma. Förmodligen. Idag, gick det för långt. Jag orkar inte sitta med ett mörkt moln, som bara jag kan se, över mig på jobbet längre. Jag ska vara glad. Imorgon får ingenting göra så att jag får en negativ sinnesstämning. Inte ens när man är som packade sillar. Jag får andas ut det. Så fort jag kommer hem, ut ur den där hemska förgiftade kuren, blir jag ju glad, och sprallig och skrattar. Nej, jag förstår inte.