Jag har varit hemma från jobbet och varit sjuk. Fast att jag inte riktigt är sjuk. Men jag kan inte prata. Varför blir det så? Att man tappar bort sin röst? Fast att man inte skrikit för högt eller sjungit sig hes. Jag har inte ens varit sjuk. Den bara försvann ändå. Jag är trött på det nu. Men jag fick gå på IKEA. Med Rickard och hans syster. Det var hemskt trevligt. Så satt vi i alla soffor och åt lunch på Max. Sen åkte vi hem och tittade på alla nya fina saker. Sen lagade vi Tacos och jag åt tills jag fick ont i magen. Dumt. Så har jag lovat att ringa. Men det kan jag inte. För slutet har just börjat mellan dig och mig. Jag hoppas att vi ses igen, nångång. Jag vill ha allting. Ingen har allting. Nu ska vi mysa tills klockan blivit fem, för då ska vi gympa med småbarn och sen ska vi brassa hem och fika. Så kanske vi ska plåga oss lite till. För det blir så fint.

Om jag föll i tusen bitar.

Inatt såg jag en film. Den var så fin. Den hette My Blueberry Nights och handlade om att ha ont i hjärtat. Om sorg och mörka nätter bakom blåbärspaj med glass och lysande neonskyltar i olika färger. Lite om kyssar, tårar och så om att våga lita på människor. Människor man känner, och människor man inte känner. Och hur det inte går att leva utan den man älskar. För vissa kan inte det. Leva utan den personen som deras hjärta älskar. Jag beundrar det. Att bara låta sig själv tycka om en människa så mycket att man skulle gå sönder om den personen försvann. Det är så vackert. Jag vet. Jag vet hur det är. Men är det värt det. Flera gånger? Kan man känna så flera gånger? Jag vågar inte det. Kan man vara kär. Men bara så kär att det inte skulle göra ont om det försvann. Svar ja.

Jag kunde vara någon annan.

Igår var en himla härligt kväll och ganska vacker natt. Jag var full av vin och yr av skratt, snus och så fint sällskap. Jag fick en drink i mitt hår, tappade bort min röst och hade ingen aning om vad klockan egentligen var. Så hittade jag en cykel och cyklade hem på. Tappade min kamera så att den gick sönder och visste inte vart mina glasögon hade tagit vägen. Och jag var så hemskt ledsen när klockan nästan var morgon och jag skulle sova. Så ringde jag till Mia och pratade som jag rökt cigaretter utan filter och druckit whiskey hela mitt liv, och så kändes det så mycket bättre. Och när jag vaknade var det lite misär, för det luktade öl och låg flaskor överallt. Då kom hon hit och hjälpte mig att städa och och göra mig fin och pratade så att det inte var så tyst, fast att jag inte kunde svara. Och hon är en av de finaste människor jag känner och jag skulle inte klara mig så långt utan henne. Jag tänker inte säga vart vi var och dansade för det spelar ingen roll. Jag ska aldrig gå dit igen. Men det var den härligaste kvällen på länge.

På Tv:n säger dom att kärlek finns runt omkring oss. Och austronauterna kan känna de långt bort. Varför är vi inte fler? Det är så tragiskt. Löven blir ju bara mos när det regnar. Men det gör ingenting, för de som är kvar på träden. Lyser fortfarande i solen. Det var faktiskt inte en så fin helg. Jag kunde inte göra någonting alls. Knappt äta middag. Men alla helger kan inte bli fina. Imorgon är en ny. En där jag kunde få bada i alla pengar jag har slitit ihop. Tänkte jag. Men nej, för jag är redan bankrutt innan jag fått min lön. För alla saker som jag ska betala ligger på hög. Och jag känner bittert jävla hat mot den högen. Jag vill elda upp Bredbandsbolagets huvudkontor. Jag vill krascha min dyra bil. Kasta min dumma telefon i huvudet på någon och hoppas att den går sönder. För jag är så less på att allt kostar så mycket pengar. Jag blir ledsen. Det bryter mot min image. Imorgon är det fredag och då ska jag ringa och gråta en skvätt för att jag är grundlurad. Så ska jag kanske bada bubbelpool mitt i natten. Inte sova någotning alls. Jag tycker inte om att sova. På lördag ska jag dricka mig så full att jag inte vet vad jag heter. Så kanske jag inte hittar hem igen. Så slipper jag alla räkningar. Sen är det söndag, och då är det ju rätt så skönt om man hittade hem på natten och då ska jag baka tårtor, stora som på bilden och sakna att inte Imsa finns mer. Sakna allt som var fint. För nu är allt rätt så gay. Snart kommer snön, så blir det svårt att andas. Den här natten kommer döda mig.

Skit.

Jag har inga pengar. För fan. Jag ska fan sitta hemma och äta allt som finns i mitt kylskåp ikväll. Inklusive smöret. Jag är arg. Rätt arg. Frugan kommer fan aldrig hem. Mutta. Så råkade jag tappa min macka med leverpastej upp och ner på min dator. Kul liv. Not. Det var längesen jag hade en dag när jag var arg, utan att riktigt veta varför, eller när jag bara blir helt av och skapar dålig stämning med flit. För att jag tycker det är kul. Eller för att jag vill få en reaktion. Men det blir liksom aldrig som man vill ha det. Men gölle Staffan kom och åt scones med mig i alla fall. Mys.

Jag vet att det bara är fantasier. Men det struntar jag i. För vi dansar och du har så mjuka läppar. Du kan inte fånga mig. Det är inte klokt. Jag jobbar nästan tjugo dagar på raken. Det känns, sådär. Men det gör ingenting, för i fredags bakade jag en blåbärspaj som jag bjöd Rickard, Mia och Dennis på. Det var fint. Och på lördagen råkade jag ut för lite dramatik efter jobbet. Jag har alltid så fruktansvärt mycket att bära på. Påsar och väskor. Så när jag skulle köpa några svampar till middagen råkade jag tappade min lilla, lilla bilnyckel. Som är så liten att den blir svår att hitta. Det var ju typiskt. För då kunde jag inte åka i min bil hem. Så räddaren i nöden, göllebert Johannes kom till min undsättning och jag fick åka bak på hans fräsiga moppe, med en hjälm utan visir, för att hämta min reservnyckel. Som jag såklart inte riktigt visste vart jag hade lagt någonstans. Jag vet inte så noga vart jag har mina saker. Men så hittade jag den och vi brassade vidare. Precis efter att Johannes hade råkat köra över mina svampar. Tack för kaffet. Men så kom jag äntligen hem ordentligt och min kära arbetskamrat ringer och talar om att en snäll kund precis hittat min nyckel liggandes bland vindruvorna. Men så blev det tillslut en hemskt fin kväll, jag bjöd Staffan på Spagetti och Köttfärssås. Och vi drack kvarglömt rosévin till hög musik. Så kom Mia och Fariba och några till. Så flamsade vi till Fabben och försökte dansa till schlager. Men det går inte. För det låter så hemskt illa. Så fick jag åka hem och kramas och dricka pucko istället. Så idag är det söndag, jag har fikat och myspysat med Mia hela förmiddagen innan jobbet. Nu passar jag på att nattstäda och hoppas att ingen vaknar av min musik. För imorgon ska vi baka egna pizzor och vi får ha precis vad vi vill på. Nu när sommaren är slut.  

Så kom så dansar vi lite till.
Vi kunde ha den bästa tiden i våra liv,
men jag tror inte vi lever så länge till.

Det gör inget om jag dör. För nu jag vet vad mina läppar är till för. En rymdval. Så där många stjärnor finns det inte på himlen om natten när man tittar upp från Upplands Väsby. Jag ska berätta en sak. Jag önskar jag fick en blomma. En liten skulle räcka. Om jag var en pojke, skulle jag gett blommor till flickor varenda dag. Jag lovar. För vi får se. Helgen var fin. Vi badade i Hannahs utebubbelpool på natten. Det är på natten man kan göra alla vackra saker. Det är på natten man ska leva. Så hade jag mitt födelsedagskalas. Så vi gick ut och dansade tills klockan var tre. Och jag behöver en smäll på kjäften för att komma i rätt balans. Jag fick hjälpa min fyllbult till granne in genom dörren, för hon var för full att hitta rätt nyckel. Det måste varit natten som gud glömde. Ska vi låta det explodera i skyn?

Puss.