Inatt såg jag en film. Den var så fin. Den hette My Blueberry Nights och handlade om att ha ont i hjärtat. Om sorg och mörka nätter bakom blåbärspaj med glass och lysande neonskyltar i olika färger. Lite om kyssar, tårar och så om att våga lita på människor. Människor man känner, och människor man inte känner. Och hur det inte går att leva utan den man älskar. För vissa kan inte det. Leva utan den personen som deras hjärta älskar. Jag beundrar det. Att bara låta sig själv tycka om en människa så mycket att man skulle gå sönder om den personen försvann. Det är så vackert. Jag vet. Jag vet hur det är. Men är det värt det. Flera gånger? Kan man känna så flera gånger? Jag vågar inte det. Kan man vara kär. Men bara så kär att det inte skulle göra ont om det försvann. Svar ja.

Jag kunde vara någon annan.