Jag har fyllt år nu. Det gick ganska bra. Jag hade ett kalas. Det var fint. Vi har varit på en teater och sett de tre muskitörerna fast som rockstars. Det var minst lika fint. Jag har massa blommor här hemma nu. Dom är också fina. Något som jag inte tycker är lika fint är mina kläder. Det verkar inte gå över. Den där känslan att jag inte har någonting alls att ta på mig. Vad har jag egentligen för kläder. Hur i hela friden har jag tänkt när jag handlade dem? De går ju inte att ha på sig. Inte ens för pengar. Så tänkte jag, vilket utmärkt tillfälle att önska sig lite presentkort att handla fina kläder för. Så det fick jag. Tack så hemskt mycket. Men det finns inga fina kläder alls. Inte någonstans. Eller så är det jag. Som har tappat smaken. Allt är bara blä. Åtminstonde på mig. Korv. Jag köpte i alla fall nya skor, för mina faller sönder. De var stiliga. Men jag kan inte gå i stan själv. Har jag kommit på. Det går inte. Jag får nå fel i huvudet. Så vill jag bara åka hem. Hem till vadå? Det spelar ingen roll. Du spelar ingen roll längre.

Jag blir så trött på mig själv. Att jag glömmer hela tiden. Glömmer bort att inte bry mig och skita i saker. Jag tänker på dom tills de går sönder. Det blir knutar i huvudet. Trassel och så får jag ont i magen. En klump i magen. För en liten sak. En liten sak kan bli hur stor som helst. Om man inte skärper sig. Jag ska skärpa mig nu. Jag råkade bara glömma bort mig. Jag behöver ett tecken från ovan. Från dig. Nu ska jag fixa håret. Måla naglarna. Borsta tänderna. Klä på mig. Baka kakor. Skriva en sida till. En hel. Innan jag somnar. Jag skulle vilja gå ut i solen. Men jag sitter i fängelse, när man måste plugga varje dag. Tills man dör. Annars hinner man inte klart. Kul liv. Bajs. Klockan är halv fyra.

Jag har inga kläder. Alls. Ingenting jag har är fint. Ingenting är fint överhuvudtaget. Så känner jag på morgonen, mitt på dagen och på kvällen. Beroende på när jag ska klä på mig. Oftast på morgonen. Jag vet inte varför. Det är mer än bara trött på mina kläder just nu känslan. Ingenting är fint bara. Kläder alltså. Andra saker är fina. Jag har kommit på en sak jag vill göra. Och jag längtar och tänker på det hela tiden. Det är fint med drömmar. Jag vill hälsa på Sofie i Östersund också. Idag har jag varit på sudiebesök hos kulturförvaltningen i Stockholm. Ganska tråkigt. Sen drack vi öl. Sen handlade jag en jacka, en halsduk och fyra glas. Precis vad jag hade önskad mig häromdagen. Så nu längtar jag nästan till i morgonbitti, det får vara hur kallt det vill. Så åt vi Tapas i Gamla stan igen. För det är så himla gott. Med Mia och Nea. Mys.

Gnatt.

När det är kallt på morgonen vill jag ha en stor halsduk jag kan gömma mig i. En jättestor. Göra en koja av på tåget och sitta i. För att jag är så trött. Att mina ögon ramlar ner, hela tiden. För att åka tåg är inte så kul. Inte så långt. Blä. När jag har en föreläsning som är två timmar blir min dag i skolan automatiskt fyra timmar lång. Förjävligt. Igår så hade jag och min käraste varit tillsammans i 1 år. Det är ganska fint och vi myste tills klockan blev kväll. Då åkte vi och badade helt själva. När bara poolen lyser och är varm. Fina blommor fick jag också. Röda. Blommor är nog en av de finaste man kan få. Sköldpaddan bor hos oss nu. Han var oönskad hos mina päron. Här får han kanske stanna. Beroende på hur snäll han är. Vi vet inte vad den ska heta än. Han hade så fult namn innan att han borde få ett finare. Inte för att han bryr sig så fasligt mycket men i alla fall. The Boat that Rocked. Är en ganska bra film. Hemskt fint att dansa till förbjuden rockmusik och ha fina frisyrer och blommiga klänningar. Se. Jag vill se Ponyo. Väldigt gärna. Så saknar jag min kusin himla mycket. Hon är alldeles för långt bort.

Kärlek.
Bild: Flickr.com

Sommarn blev till höst. En gång till. Jag har varit med om när sommarn blir till höst många gånger. Snart 22 gånger. Hösten är lika spottad på som två begagnade bröst. Eller vacker, iskall och färgsprakande. Vilket fint ord. Vad väntar jag på egentligen, ingenting. Att någon ska visa vad som är bra. Vad man ska göra. Och så. Jag satt och läste vad jag skrivit i tiden för ett, två, tre år sedan. Roligt. Tråkigt. Fint. Sorgligt. Men jag känner ju inge mer. Jag glömde. Jag tycker. Lite. Men jag känner inte längre. Sak samma. Förra året var jag förvirrad, kär, tom och drack alldeles för mycket vin om nätterna. För två år sedan, började jag utbildningen på Lärarhögskolan, trodde jag visste precis hur mitt liv skulle se ut. Så blev det inte. Allt gick sönder och jag lagade det. Det känns som att varje år vid den här tiden händer det något. Det förändras och jag måste börja om, gör om. För tre år sedan hade jag säkert ont i hjärtat och satt och lyssnade på Lisa och Lars tills jag hatade och bestämde mig en gång till för att aldrig i hela mitt liv tycka om någon igen. Kommer vi någonsin glömma varandra? Jag kände det häromdagen, att du bara är vilken som helst. Vem som helst. Ingen alls. Det här året har jag precis börjat plugga konst och kultur. Är det jag? På eller av? Vad vet jag. Vad som helst kan hända. Jag bor här, jag pussar på dig. Men jag har ingen aning vart jag är nästa år. Jag tror inte på någotning. Jag kan inte och jag vågar inte föreställa mig något i det som kallas framtid. Jag trivs att vara här, jag hoppas jag pussar på dig nästa år igen. Hoppas gjorde jag nog inget år. Jag prövar det.

Puss.

På det här datumet har det hänt saker som inte borde hänt.
(Hello Saferide. The quiz.)

Jag vill springa bort. Jag vill aldrig jobba. Jag vill aldrig gå upp på morgonen. Jag vill aldrig ha saker som jag måste göra. Jag vill aldrig ha för lite pengar. Jag vill aldrig somna på kvällen. Jag vill ingenting. Ingenting är kul längre. Ingenting. Ibland känns det så i alla fall. Jag tror inte på kärlek. Jag tror på lycka. Men inte nu. Jag vill åka bort och aldrig komma tillbaka. Jag trodde du var den bästa som fanns i hela världen. Jag trodde att det var. Hur fint som helst. Det har inte varit ett dugg fint. Allt som vi sagt. Det bara förvinner. Jag glömmer allt. Kan inte komma ihåg någotning längre. För jag var helt ensam. Ingenting var sant. Jag kan laga det. Nej, det kan jag inte. Det finns ingenting att laga. Det har aldrig funnits någonting. Det är precis som vem som helst. Ingen alls.

Det där skrev jag för ett tag sen. Jag vet inte när. Undra varför. Om jag fick välja en förmåga i hela världen så vet jag vad jag skulle önska. Jag skulle önska att jag aldrig kände någonting. Att jag var helt tom. Tom på allt. Inte kände någonting, som ilska, värme, glädje, lycka, kärlek, irritation, hopplöshet, oro. Alla saker man känner dagarna i ända. Jag känner för mycket. Jämt. Jag har kännt tillräckligt för hela mitt liv. Jag vill sluta bry mig. Sluta prata. Sluta engagera mig. Sluta känna. Min gammelfarmor dog igår. Hon bara dog. Man kan inte bara dö. Jag vet att alla dör. Människor där varje dag. Men dö ha blivit ett så ytligt begrepp. Det är som att bli förkyld. Alla blir fökylda. Men det går över. Det märks inte. I det stora hela. Man kan inte reflektera och tänka på alla eller några som dör i hela världen. Det blir för mycket. Det är bara något som händer. Sen tittar man på nästa sida. Men om någon man har träffat många gånger dör. Som man vet vem det är. Som man känner. Då blir det annorlunda. Den människan bara försvinner och kommer inte tillbaka mer. Det är så sorgligt. Och jag har inte träffat henne på jättelänge, jag känner knappt henne. Men ändå blev jag ledsen, och världen känns helt fucked up. Mitt liv är fucked up. Upp och ner. Det finns ingenting som finns kvar. Alltid. Allting kan bara försvinna. Precis när som helst. Det är inget som jag bara vill nu. Jag vill sluta känna. Alla saker. I hela världen. För då gör det ingenting att allt sitter löst. Då struntar man i det. Då är man som man är. Man kanske skrattar och ler. Blir ledsen eller nere. Men man känner inget. Det finns ingen klump i halsen eller magen, eller i bröstet. Inget som puttar ner en på marken hela tiden fast att man försöker stå upp. Då skulle allt vara fint. Där jag bor, den jag är med. Det finns där. Men det sitter så löst. Man kan inte hänga i det. Då släpper det. Jag skulle behöva hänga i det. Ibland. Men man får inte. Då är man jobbig. Folk som känner och tänker är jobbiga och fula.

Aj.