Sommarn blev till höst. En gång till. Jag har varit med om när sommarn blir till höst många gånger. Snart 22 gånger. Hösten är lika spottad på som två begagnade bröst. Eller vacker, iskall och färgsprakande. Vilket fint ord. Vad väntar jag på egentligen, ingenting. Att någon ska visa vad som är bra. Vad man ska göra. Och så. Jag satt och läste vad jag skrivit i tiden för ett, två, tre år sedan. Roligt. Tråkigt. Fint. Sorgligt. Men jag känner ju inge mer. Jag glömde. Jag tycker. Lite. Men jag känner inte längre. Sak samma. Förra året var jag förvirrad, kär, tom och drack alldeles för mycket vin om nätterna. För två år sedan, började jag utbildningen på Lärarhögskolan, trodde jag visste precis hur mitt liv skulle se ut. Så blev det inte. Allt gick sönder och jag lagade det. Det känns som att varje år vid den här tiden händer det något. Det förändras och jag måste börja om, gör om. För tre år sedan hade jag säkert ont i hjärtat och satt och lyssnade på Lisa och Lars tills jag hatade och bestämde mig en gång till för att aldrig i hela mitt liv tycka om någon igen. Kommer vi någonsin glömma varandra? Jag kände det häromdagen, att du bara är vilken som helst. Vem som helst. Ingen alls. Det här året har jag precis börjat plugga konst och kultur. Är det jag? På eller av? Vad vet jag. Vad som helst kan hända. Jag bor här, jag pussar på dig. Men jag har ingen aning vart jag är nästa år. Jag tror inte på någotning. Jag kan inte och jag vågar inte föreställa mig något i det som kallas framtid. Jag trivs att vara här, jag hoppas jag pussar på dig nästa år igen. Hoppas gjorde jag nog inget år. Jag prövar det.

Puss.

På det här datumet har det hänt saker som inte borde hänt.
(Hello Saferide. The quiz.)