Nu sitter jag och har precis lyssnat på Lasses nya album med en kopp nyponte och geisha. Det smakade bra, alltihop. Tårbra, o jag längtar tills november, som tusan. Tias hatar, men jag ser att han nynnar med i melodin. Hjärta. Nu har mitt liv blivit ett liv igen, jag vet vart jag bor och jag har någon form av rutin. I min tillvaro. Det känns bra, det är ändå samma sak. Jag har bara inte mina kläder på något ställe än. Så jag har slutat köpa kläder. Jag blir ju ändå en kyrkråtta snart, som alla säger. Det är fortfarande roligt, och jag längtar alltid hem tills jag får skriva av mig allt, eller pröva. Jag var vid ett vägskäl, då slutar allt att fungera. Imorgon fyller jag år. 20 stycken. Jag längtar efter det också. Det blir bra. Det finns inga moln kvar.

Jag känner mig fri nu. Det kanske är lite överdrivet att säga att jag känner mig så lättad, och lycklig för att jag äntligen vågade göra något annat. Att jobba på kontor är inte rikigt jag. Det var som ett fängelse, för hjärnan. Man gör det man ska hela dagen och blir helt torr. All fantasi och glädje försvinner. Även fast jag fortfarande inte har några böcker eller vet exakt vad man ska göra så känns det roligt att göra alla uppgifter när man tycker att ämnet är så intressant. Det trodde jag aldrig att jag skulle tycka. Men jag längtar tills jag får börja jobba med alla saker som jag får lära mig. Men det är jobbigt att vara så kluven, att inte veta vart man bor. Jag har mina saker på två ställen. Så jag måste bestämma mig. Jag vill flytta dit, men det är läskigt att flytta helt, bort från sitt eget rum. Som någon annan kommer ta på en gång. Jag vill alltid känna att hemma är hemma, om det inte funkar nå bra och jag inte trivs. Nu ska jag snart jobba på Ica. Det ska bli kul. Göra något man kan och tjäna pengar. Den här helgen har varit hur rolig som helst. För Staffan kom och hälsade på med massa skratt.

Peace.

Mitt liv är upp och ner nu. Jag kan göra som jag vill. Och lite till. I fredags sa jag upp mig från mitt jobb. Sa upp mig. Det låter så konstigt. I helgen har jag haft panik. Ångest. Idag började jag på Stockholms Lärarhögskola. Jag erkänner. Jag ska bli förskollärare. Och det ska bli jättekul. Jag hoppas bara att jag klarar allt, som man måste. Just nu känns det som att jag körd. Alla har redan börjat, vet vad man ska göra, är stressade och har hundra böcker och papper som är superviktiga. Jag har ingenting. Jag kom med Schemat och ett tomt block. Jag har inte en enda bok, och man ska ha läst två stycken. Imorgon ska jag träffa hon som är ansvarig för kursen. Jag hoppas hon kan hjälpa mig med några av alla hundra frågetecken. Imorgon måste jag också fixa all kurslitteratur på ett eller annat sätt. Det är mycket snack och liten verkstad hos mina kära päron. Ibland. Ofta. Nog om det, nu är jag hemma, vet inte vad jag ska läsa eller göra så jag antar att jag får vara glad för det. Igår hade vi inventering på Ica, jag och Hannah fick ta Schampoohyllan. Stopp.