Jag glömde några dagar. Mitt mål är att vara typ återställd dag 13. Tretton är ett nummer som det verkar hända saker på. Jag vill vara helt bekymmersfri då. Haha. HAHA. Jag skrattar bara nu. Allt är så fel. Konstigt. Absurt. Jag är hemma hos mamma och pappa. Som är hemma hos mig nu. Det kan man skratta ännu mer åt. Jag känner mig fett gammal. Men igår sov jag hemma hos "oss". Det är fan inte hemma hos oss. Inte ett jävla skit. Orka. Mitt liv kommer bara bli galet av det här. Men skit samma. Jag har jobbat min helg, som är hemskt jobbigt varje gång. Igår var jag på ferre med Bella. Hos hennes pluggkompisar. Vi åt himla god middag och gick till Fashing. Jag hade ingen bra kväll. Det var inte min kväll. Det var kul! Lätt. Men jag fick rövin och öl på mig. Flera gånger. Och en armbåge rakt i ansiktet av en alltför seriös dansade person. Inte najs. Det är så jävla kallt här. Jag har stickad kofta, halsduk och mammas morgonrock på det! Och tofflor. Jag fryser typ ändå. Jag orkar inte packa upp mina kläder nu. Jag ska ta ett bad istället. Sen titta på en film med Johannes och dricka en kopp te. Mys! Jag har inte badat på jättelänge.

Puss.

De svåraste. Har jag gjort idag. Nästan helt själv. Med hjälp från finaste människor som finns. Tack! Till att börja med lyckades jag gå upp. Titta i väggen. Bestämma mig för att gå hem till Mia och på vägen äta en banan. Det gick nästan smärtfritt. Det regnade och var jättekallt. Jag hade inga vantar och det var allmänt hemskt. Sen hängde vi upp gardiner. Julgardiner såklart. Julstjärnor och ljusstakar. Mer eller mindre utan komplikationer. Efter det bakade vi pepparkakor. Allting var bara enkelt och jättefint för ett litet tag. Tack för det med. Elliot kan göra vem som helst glad. För att han är så himla söt. Jag fattar inte hur man kan vara så söt. Så liten. Så mysig. Jag vill också vara så. Han vet ingenting om världen. Ingenting. Sen köpte jag kartonger, bubbelplats och silkespapper och packade ner hela mitt liv. I några lådor. Nu sitter jag här. Och tittar på högen. Med mina saker. Mitt liv. Jag hatar den. Jag förstår inte hur det kunde bli såhär. Jag skiter fullständigt i att man måste må bra. Jag mår inte ett dugg bra. Jag struntar i vilka som vet om det. Nästan. Vilka som läser här. För jag är så arg att det måste ut. Nån annanstans en inne i mig. Det är som en klump ända upp till halsen som gör att jag inte kan andas. Jag packade. Samtidigt som jag tittade på Greys Anatomy. För om man tittar på det så kan man tänka att man kan klara nästan vad som helst. För det gör andra. Dom. Det gick långsamt. Men nu är allt utom köket nerpackat. För det var tänkt att vi skulle vara vuxna, snälla och glada. Att jag kanske inte skulle bli "utslängd". Milt uttryckt. Men nej, det är så viktigt att jag tar mit liv, mig själv och allt som har med mig att göra och försvinner så fort som det bara är möjligt. Det är helt galet. Eller vänta. Föresten. Det är "lugnt". Att jag stannar. Det är "väl" okej. Men inte det bästa. Ehhh. Öhhhhh. Jag är typ rätt upprörd. Hoppas att jag inte kastar mina fina muggar och sånt i väggen när jag packar ner dom. Bajs.

Det bra idag var pepparkakorna.
Godnatt.

Jag börjar om. För just nu är jag så ledsen man kan bli. Mest ledsen i hela världen känns det som. Men det är säkert inte sant. Världen är himla hemsk. Jag har det rätt bra om man tänker lite större. Men om man tänker litet. Väldigt hemskt jag med. I alla fall. Botten is nådd. Så här känns det. Ungefär. Inget kan bli värre. Ingenting. Så för att inte glömma bort att jag faktiskt kan skratta så ska jag skriva här. Det funkade skitbra, när jag var inne i min "period". Idag till exempel. Jag kan ju börja med idag. Jag har vaknat, själv. Vilket är tommare än man kan ana. Tvättat alla mina smutsiga kläder från Thailand. Duschat. Ätit ett ägg. Jag har himla svårt att äta när jag är ledsen. Sen kom mamma och hämtade mig och vi fikade. Sen åkte vi och tränade innan jag slutligen började jobba. Att jobba gick helt okej. På jobbet tänker jag inte så mycket. På jobbet känns det bra. Men jag fick reda på att jag inte fick lägeneheten och det var BAJSIGT. Så var jag tvungen att försöka lösa min situation på något sätt så jag ringde. Prat. Sen blev jag så här ledsen som jag är nu. För du är den sämsta. I hela världen. Sämst. Skit i allt. Skit. Skit.

Jag har i alla fall skrattat.
Jag har i alla fall gjort massa bra saker.
Det var det jag skulle säga med det här.
Nu ska jag kolla på Greys och dricka te innan jag somnar. Själv.

Jag kanske borde presentera mig själv. Allt annat vore ju ganska oartigt. Jag har varit i Thailand i två veckor. Jag förstår inte varför jag kom hem. Jag hade inget att komma hem till.  Då menar jag verkligen ingenting. Jag hade lätt kunnat stanna i värmen, och slösat bort min dagar i solen, det varma vattnet, fest hela nätterna och dansa på stranden med alla fina människor. Som är så glada. Att man glömmer bort alla sina bekymmer. Men det går inte. Verkligheten ser inte ut så. Min verklighet var fett fin. Nu har jag bara ont i hjärtat. Eller nej, det gick över när jag var i Thailand. Nu känns det jobbigt samtidigt som det känns bra. Bara jag kommer igång så kommer allt gå skitbra. Men allt emellan. Att sitta här, och stoppa ner mina saker som har blivit våra i fula lådor. Och bo hos folk fram och tillbaka tills allt fixat sig. Känns som ett mörker som kväver mig. Jaja. Mitt liv gick sönder. IGEN. Jag ska aldrig göra samma misstag igen. Aldrig. Faktiskt. Men nu är det som det är. Botten is nådd. Men då kan man klättra upp igen. Jag kan. Så jag ska berätta några fina saker.

När jag kom hem, så fick jag så fina pussar och ord att jag dog litegrann. Det var hemskt fina dagar och nätter. Dom sista. Jag vet inte varför vi gjorde så. Jag ville inte. I alla fall. I Thailand har jag typ laddad upp mig. Åk till Thailand. Det är så varmt. Så fint, sol eller regn. Vattnet. Det är himla vackert. Maten är så god. Vi har åkt till öar. Paradisöar. Vi har klättrat, på riktiga berg. Klättrat ner till en lagun. Festat på en båt. Festat hela nätter. Jag vet inte. Massa fint. Sett Fibes Oh Fibes med Bella och träffat världens sötaste gosbebis. Som man inte kan titta sig mätt på. Man kan inte vara så söt. Nu har veckan börjat. Alla ska fortsätta med sina liv. Jag orkar inte gå till skolan. Jag orkar ingenting. Jag ska försöka orka tvätta. Se om jag kan hitta en kartong. Att packa i. Försöka att inte gråta. Yeeey! Sen ska jag verkligen försöka komma iväg och träna innan jag börjar jobba ikväll.

Säg nåt.
Bra.
Puss.

Ibland känns det som att allt går fel. Nu till exempel. Min världens finaste, blev världens elakaste. Jag måste göra om. Hela mitt liv. Jag fick en BÖTER och jag var en sekund från att köpa kurslitteratur för mer än TUSEN kronor till en kurs jag inte ens ska gå på. För att jag är EFTER och har nu missat två föreläsningar på den kursen jag egentligen skulle gå på. Vilket innebär jag har sumpat alla chanser jag hade på att kanske klara den här kursen trots min impulsiva semester. Dock en semster som uppenbarligen är väldigt behövlig. Jag ska glömma allt och börja om när jag kommer hem. Bara att jag ska vara brun när jag börjar om. Fett brun. Men jag är hemskt nervös. Inför att resa. Resfeber. Jag vet inte. Men tänk om jag glömmer nåt, tänk om jag inte hittar alla när jag kommer ner, eller inte ens hittar till rätt hotell. Och tänk om jag blir kvar tre dagar själv, för att alla åker iväg. Hjälp. Imorgon åker jag. När jag kommer hem så har Mia kanske en skruttbebis! Det är det enda jag ska längta hem till.

Det är slut på räknandet. Det är slut på många saker. Jag är trött på att allt tar slut. Inget fint finns för alltid. Alla som säger för alltid är knäppa. Eller så ska man vara glad att man kan tro på det. För evigt. Det är lite roligt att på den trettonde dagen så tog allt slut. För det är den dagen som är den. Ni vet. Strunt samma. Allt är så knäppt att jag inte ens tror på det. Inte ens vill tänka på det. Så jag ska åka bort istället. Jag är ledsen på att ha en klump i magen. En knut i hjärnan. I två veckor. Sen när jag kommer hem. Så vet jag inte mera. Men till råga på allt är jag orolig och nervös för att åka bort. Resfeber. Typ. Jag åker på onsdag kväll. Men det ska bli det finaste som finns. Hälsa på Anna och Sofia. Finaste kusinerna som finns. Så ska jag sola, bada och festa bort allt i mitt huvud. Och klumpen i min mage med. Jag får väl kanske börja om att räkna när jag kommer hem. En dag i taget. Det är bra. Man tror inte det. Men det är det. För då kommer man ihåg de bra sakerna på de dåliga dagarna. Som idag har jag varit och tittat på Bellas gymnastik. Jätteduktiga. Igår festade jag med Klas, som jag träffar en gång var tionde år känns det som.

Puss.