Det är slut på räknandet. Det är slut på många saker. Jag är trött på att allt tar slut. Inget fint finns för alltid. Alla som säger för alltid är knäppa. Eller så ska man vara glad att man kan tro på det. För evigt. Det är lite roligt att på den trettonde dagen så tog allt slut. För det är den dagen som är den. Ni vet. Strunt samma. Allt är så knäppt att jag inte ens tror på det. Inte ens vill tänka på det. Så jag ska åka bort istället. Jag är ledsen på att ha en klump i magen. En knut i hjärnan. I två veckor. Sen när jag kommer hem. Så vet jag inte mera. Men till råga på allt är jag orolig och nervös för att åka bort. Resfeber. Typ. Jag åker på onsdag kväll. Men det ska bli det finaste som finns. Hälsa på Anna och Sofia. Finaste kusinerna som finns. Så ska jag sola, bada och festa bort allt i mitt huvud. Och klumpen i min mage med. Jag får väl kanske börja om att räkna när jag kommer hem. En dag i taget. Det är bra. Man tror inte det. Men det är det. För då kommer man ihåg de bra sakerna på de dåliga dagarna. Som idag har jag varit och tittat på Bellas gymnastik. Jätteduktiga. Igår festade jag med Klas, som jag träffar en gång var tionde år känns det som.

Puss.