Jag är bra. Jag klarade mig. Sagohandling och sen middag på Pizza Hut, där man kan få valfri förrätt, pizza och efterrätt för bara 129 kronor. Jag gör lite smygreklam, det är det nog ingen som har något emot. Ett kap skulle jag vilja påstå. Sen träffade vi mannen som kallar folk subbor för ingenting. Men han var trevlig i nyktert tillstånd. Man kan lätt ändra uppfattning, om alla. Och jag, i jämförelse med en, har grova problem. Tala ur skägget. Okej. Idag ska jag på möte. Med viktiga papper. Goda päron idag. Igår; kakor, snören och chips. Jag kommer bli ett fläskberg snart, så lite som jag tränar. Jag fyller år snart! Det ska blir roligt. Men var aktsamt.

Jag vill så himla mycket.
Att det gör mig yr.
Som att gråta av sorg i lyckorus.
Jag klarar det,
men jag trivs inte i dina armar
utan riktigt kärleksbrus.

Din dumma fan.
En parasit på samhället.
Är vad du är.

Ibland bara kommer det inget. Ur mig.
Jag måste ge lite kredit till min kloka lilla kusin som utmärkt formulerat just så jag känner med min tid. Den bara far förbi samtidigt som den sniglar sig fram. Jag har all tid världen, men jag hinner ingenting. Fel på min prioritering och organisation. Jag måste börja planera. Jag vill hinna träffa min älskling mera, hittills kan man räkna våra promenader på en hand. Skäms på oss. Jag vill träna mera. Jag vill bli stark. Så att jag kan klara mig själv. I min hjärna. Som är dum ibland. Nu är det nog. Jag visste det hela tiden. Jävla människa med gammelnamn. Kan du förså att du äcklar mänskligheten? Nej, det kan du inte. Och jag har så bra självkänsla att jag inte behöver tycka illa om någon annan eller prata illa om någon. Jag är mig, jag är ändå bäst. Så jag skiter i allt dumt som sagts och gjort. Jag vill veta sanningen bara. Nu vet jag. Tack. Dumhuvuden. Två dagar. Jag fryser, fast jag har tjocktröja och fleecetröja över det.

Helgen är förbi. Borta och glömd. Fredagen var vi ute och åt på Tgi Friday. Gott med lugn. Lördagen var dessto mer fartfylld. Min "kurs" som jag betalat en förmögenhet för som kan jämföras med plask och lek. Jag har lite dåligt samvete för att jag sket i den andra dagen. Men man ska inte göra något som man inte vill. Inte av sånna där frivilliga saker i alla fall. Men är det alltid så? Jag ville inte sitta och hacka tänder och bli döv av allt skrik i en ishall när man redan har ont i huvudet. Jag hade inte velat det i alla fall, ska man göra det i alla fall då? För att vara snäll. Det är min filosofi. Man kan inte göra som man vill, man måste tänka på alla andra. Jävlar. I alla fall, lördagen spenderade jag som sagt på inredningskursen, där vi skulle rita upp våra hus. Ja, men det är klart jag har ett hus. Inte. Falsk marknadsföring för fan! Ingen som helst teori, bara klipp och klistra och skryt om hur fint vi har det hemma. Gay. Brassa hem, äta köttfärssås köttfärspaj och kräftor samtidigt, och sedan till Tantogården. 30-årsfest i en liten stuga där temperaturen var skadligt het. Bajamajor. Fri sprit och taxi hem. Slips och kalasbyxor. Kvällen kan klassas som fasligt kul. Natt med knäppispunkare. Söndagen, bakispizza och vila, glass, vindruvor och tv. Idag, jobb. Gay att min glass är borta.

Hade jag dina vingar, då flög jag min väg och försvann.

Klart slut, varulvstjut.

Gudarna måste vara på min sida just nu. Jag städar mitt rum igen till att börja med. Jag har pengar för en gångs skull. Jag fick en godnattpuss. Det är alltid något. Dessutom är det snart min födelsedag. September är en underlig månad. I svårigheterna finner man ofta möjligheterna. Jag känner mig förfärlig när jag inte kan önska mig saker. Ibland är det hur lätt som helst, och ibland känner man sig ganska lycklig som har allt man önskar sig. Snart ska vi åka till Thailand. Inte hur som helst. Mina små gullkusiner ska följa med, och gullmormor och stig så klart. I två jäkla veckor. Det är ett mirakel att jag fick ta ledigt. Det är hur snart som helst. Fem veckor. Dessvärre är det mitt i regnperioden enligt mina päron, och början på högsesången enligt mina arbetskamrater som ska dit om någon vecka. Jag hoppas solen tittar fram lite i alla fall, jag vill bli brun, bruhet försvinner allt för fort.

Maktskifte i Sverige. Jag vet inte riktigt, men jag förväntar mig att det ska ske en radikal förändring med det samma. Det tycks inte hända. Kan jag få sluta betala så mycket skatt redan nu? Jag bidrog i valet, med kaffe, cider, kakor och muffinsar. Med russin i. Det ville många ha. Men för mig var det kallt. Jag använde enbart kaffet till att värma mina händer med. Bara några få var ändå ute så tidigt för att rösta. Muppar med tre tänder, jag fick en mars av en för att jag var med de "borgeliga". Tackar. Och alla gamlingar så klart som har varit uppe i flera timmar i väntan på att få rösta. Dom tänker tydligen inte blåsa mig på pengarna i alla fall, det känns ju skönt.

Så kom till sak. Ska på date idag. Ska bli trevligt.

Nu är det kört. Välkomen Jessica, till helvetet där du varit så många gånger förr. Nu när man blir glad när man tänker, lycklig när man ser och varm när man känner. Allt det resulterar till att man blir så ledsen när det försvinner. En prydlig ekvation. Alla vet det, alla säger det till mig. Vill jag det? Ja, ärligt talat. Tänk om ingen skulle bry sig om vad jag gjorde. Hemskt. Men åhh. Varför. Jag vet också bäst, jag kan komma med råd och rot. Rötter till träd. Men inte till mig själv. En själv är alltid ett undantag. Kan man följa sina bra råd man har till andra är man duktig. Jag är duktig men inte just på den fronten. Fast just nu resonerar jag så här. Så länge jag inte blir ledsen undertiden, går det bra. Jag njuter av livet. Sen skiter jag i det när det gör ont. Bra idé. Och jag som vill ut och promenera med min lilla gullrumpa. Men jag ska plåga mig genom att jobba dygnet runt idag och imorgon. Jag antar att det är smällen man får ta när man är ny. Dumt. Hoppas vi hinner ses i helgen.

Jag vill inte få det här att framstå som om det vore synd om mig. Det är inte synd om mig. Jag har det så bra så bra. Jag funderade på imorse om jag på något sett kunde bli av med den sista hälsofarliga matlådan jag har på jobbet. Jag menar det, den är så äcklig att man mår illa av att tänka på den. Jag skulle gärna vilja ge den till någon som tycker att den smakar. Något fattigt barn i afrika. Två barn kunde kanske dela på den. Men man måste ju tina den i micron. Vilket jag tvivlar på att dom har någon. Typiskt. 

Du gör mig berusad. För att du är du.

Jag ska spara alla minnen, och göra om dom till något fint. Någon slags verklighet. Som bara jag kan leva i. Utan dig. För jag måste säga hejdå. Så kan du få vara den ängeln som du alltid är i mina ögon, fast du inte har någon anledning att vara den. Det räcker med drömmar. Någon annan kan få lida av dig i den riktiga verkligheten. Det finns ingenting jag inte kan.

Igår var jag på min nya arbetsplats. Ett Ica. Det var roligt. Jag ser mest fram emot att jobba med Hannah. Där fanns såklart en snyggLars, som på alla Icaaffärer. Men jag blev upplärd av några andra, vana kassörskor. De hade jobbat där i en evighet. Jag borde passa mig, så att jag inte fastnar. Att plugga glider längre och längre bort för mig känns det som. Hur ser jag på en framtid inom DHL? Att klättra mig upp på karriärsstegen och satsa? Jag vet inte. Men jag har fått möjligheten.

Man kan konstatera att jobba extra, när man jobbar heltid kan bli tufft. Det var minst sagt ansträngande att jobba från klockan åtta på morgonen oavbrutet till klockan kvart över tio på kvällen. Med en lunchrast klockan tolv. Misshandel mot min känsliga mage. I mitt omedvetna har magen därför beordrat mig att bunkra upp med frukt om jag skulle bli utan mat idag igen. En kiwi, två äpplen och en banan ligger däför och väntar på mitt skrivbord. Min matlåda har jag glömt hemma. Så typiskt. Men jag har ju cykel, så det är väl bara att brassa hem, och blir svettig. Om jag inte vill äta lotsas mat, från Familjen Äckel Päckel Dafgård. Det ska ni veta, vill jag inte.

Som en luftbubbla.
Seglar jag mot ytan.
Genom mörker.
Mot blått glitter.
Snart slutar jag att vara.
Och förenas med allt.
Som ingenting är.