I min dunkla glömska.

Inte kan ödet vara hårt.
Mot oss två, att det skiljer oss åt.
Det måste ödet förstå.
Att vi två måste få, varandra ändå.
Trots att tusen tecken talar sitt tydliga språk.
Tusen tecken tydligt  vill skjilja oss åt.
Inte kan ödet vara så hårt. 
Du plockade stenar på en strand.
Den vackraste stenen la du i min hand.
Du sa; vad jag ger dig ska du behålla.
Jag sa; ja, och det jag lovar ska jag hålla.
Allt var enkelt, inget tycktes svårt.
Då ska väl inte ödet vara så hårt?
Inte kan ödet vara så hårt.
Mot oss två, att det skiljer oss åt.
Det måste ödet förstå.
Att vi två, måste få varandra ändå.
Ditt hår lyste i solen,
Då du hjälpte mig av med kjolen.

Glömska är räddningen för den som ingen annan räddning har.