Jag ska spara alla minnen, och göra om dom till något fint. Någon slags verklighet. Som bara jag kan leva i. Utan dig. För jag måste säga hejdå. Så kan du få vara den ängeln som du alltid är i mina ögon, fast du inte har någon anledning att vara den. Det räcker med drömmar. Någon annan kan få lida av dig i den riktiga verkligheten. Det finns ingenting jag inte kan.

Igår var jag på min nya arbetsplats. Ett Ica. Det var roligt. Jag ser mest fram emot att jobba med Hannah. Där fanns såklart en snyggLars, som på alla Icaaffärer. Men jag blev upplärd av några andra, vana kassörskor. De hade jobbat där i en evighet. Jag borde passa mig, så att jag inte fastnar. Att plugga glider längre och längre bort för mig känns det som. Hur ser jag på en framtid inom DHL? Att klättra mig upp på karriärsstegen och satsa? Jag vet inte. Men jag har fått möjligheten.

Man kan konstatera att jobba extra, när man jobbar heltid kan bli tufft. Det var minst sagt ansträngande att jobba från klockan åtta på morgonen oavbrutet till klockan kvart över tio på kvällen. Med en lunchrast klockan tolv. Misshandel mot min känsliga mage. I mitt omedvetna har magen därför beordrat mig att bunkra upp med frukt om jag skulle bli utan mat idag igen. En kiwi, två äpplen och en banan ligger däför och väntar på mitt skrivbord. Min matlåda har jag glömt hemma. Så typiskt. Men jag har ju cykel, så det är väl bara att brassa hem, och blir svettig. Om jag inte vill äta lotsas mat, från Familjen Äckel Päckel Dafgård. Det ska ni veta, vill jag inte.

Som en luftbubbla.
Seglar jag mot ytan.
Genom mörker.
Mot blått glitter.
Snart slutar jag att vara.
Och förenas med allt.
Som ingenting är.