Nu är det kört. Välkomen Jessica, till helvetet där du varit så många gånger förr. Nu när man blir glad när man tänker, lycklig när man ser och varm när man känner. Allt det resulterar till att man blir så ledsen när det försvinner. En prydlig ekvation. Alla vet det, alla säger det till mig. Vill jag det? Ja, ärligt talat. Tänk om ingen skulle bry sig om vad jag gjorde. Hemskt. Men åhh. Varför. Jag vet också bäst, jag kan komma med råd och rot. Rötter till träd. Men inte till mig själv. En själv är alltid ett undantag. Kan man följa sina bra råd man har till andra är man duktig. Jag är duktig men inte just på den fronten. Fast just nu resonerar jag så här. Så länge jag inte blir ledsen undertiden, går det bra. Jag njuter av livet. Sen skiter jag i det när det gör ont. Bra idé. Och jag som vill ut och promenera med min lilla gullrumpa. Men jag ska plåga mig genom att jobba dygnet runt idag och imorgon. Jag antar att det är smällen man får ta när man är ny. Dumt. Hoppas vi hinner ses i helgen.

Jag vill inte få det här att framstå som om det vore synd om mig. Det är inte synd om mig. Jag har det så bra så bra. Jag funderade på imorse om jag på något sett kunde bli av med den sista hälsofarliga matlådan jag har på jobbet. Jag menar det, den är så äcklig att man mår illa av att tänka på den. Jag skulle gärna vilja ge den till någon som tycker att den smakar. Något fattigt barn i afrika. Två barn kunde kanske dela på den. Men man måste ju tina den i micron. Vilket jag tvivlar på att dom har någon. Typiskt. 

Du gör mig berusad. För att du är du.