De svåraste. Har jag gjort idag. Nästan helt själv. Med hjälp från finaste människor som finns. Tack! Till att börja med lyckades jag gå upp. Titta i väggen. Bestämma mig för att gå hem till Mia och på vägen äta en banan. Det gick nästan smärtfritt. Det regnade och var jättekallt. Jag hade inga vantar och det var allmänt hemskt. Sen hängde vi upp gardiner. Julgardiner såklart. Julstjärnor och ljusstakar. Mer eller mindre utan komplikationer. Efter det bakade vi pepparkakor. Allting var bara enkelt och jättefint för ett litet tag. Tack för det med. Elliot kan göra vem som helst glad. För att han är så himla söt. Jag fattar inte hur man kan vara så söt. Så liten. Så mysig. Jag vill också vara så. Han vet ingenting om världen. Ingenting. Sen köpte jag kartonger, bubbelplats och silkespapper och packade ner hela mitt liv. I några lådor. Nu sitter jag här. Och tittar på högen. Med mina saker. Mitt liv. Jag hatar den. Jag förstår inte hur det kunde bli såhär. Jag skiter fullständigt i att man måste må bra. Jag mår inte ett dugg bra. Jag struntar i vilka som vet om det. Nästan. Vilka som läser här. För jag är så arg att det måste ut. Nån annanstans en inne i mig. Det är som en klump ända upp till halsen som gör att jag inte kan andas. Jag packade. Samtidigt som jag tittade på Greys Anatomy. För om man tittar på det så kan man tänka att man kan klara nästan vad som helst. För det gör andra. Dom. Det gick långsamt. Men nu är allt utom köket nerpackat. För det var tänkt att vi skulle vara vuxna, snälla och glada. Att jag kanske inte skulle bli "utslängd". Milt uttryckt. Men nej, det är så viktigt att jag tar mit liv, mig själv och allt som har med mig att göra och försvinner så fort som det bara är möjligt. Det är helt galet. Eller vänta. Föresten. Det är "lugnt". Att jag stannar. Det är "väl" okej. Men inte det bästa. Ehhh. Öhhhhh. Jag är typ rätt upprörd. Hoppas att jag inte kastar mina fina muggar och sånt i väggen när jag packar ner dom. Bajs.

Det bra idag var pepparkakorna.
Godnatt.