Jag vill springa bort. Jag vill aldrig jobba. Jag vill aldrig gå upp på morgonen. Jag vill aldrig ha saker som jag måste göra. Jag vill aldrig ha för lite pengar. Jag vill aldrig somna på kvällen. Jag vill ingenting. Ingenting är kul längre. Ingenting. Ibland känns det så i alla fall. Jag tror inte på kärlek. Jag tror på lycka. Men inte nu. Jag vill åka bort och aldrig komma tillbaka. Jag trodde du var den bästa som fanns i hela världen. Jag trodde att det var. Hur fint som helst. Det har inte varit ett dugg fint. Allt som vi sagt. Det bara förvinner. Jag glömmer allt. Kan inte komma ihåg någotning längre. För jag var helt ensam. Ingenting var sant. Jag kan laga det. Nej, det kan jag inte. Det finns ingenting att laga. Det har aldrig funnits någonting. Det är precis som vem som helst. Ingen alls.

Det där skrev jag för ett tag sen. Jag vet inte när. Undra varför. Om jag fick välja en förmåga i hela världen så vet jag vad jag skulle önska. Jag skulle önska att jag aldrig kände någonting. Att jag var helt tom. Tom på allt. Inte kände någonting, som ilska, värme, glädje, lycka, kärlek, irritation, hopplöshet, oro. Alla saker man känner dagarna i ända. Jag känner för mycket. Jämt. Jag har kännt tillräckligt för hela mitt liv. Jag vill sluta bry mig. Sluta prata. Sluta engagera mig. Sluta känna. Min gammelfarmor dog igår. Hon bara dog. Man kan inte bara dö. Jag vet att alla dör. Människor där varje dag. Men dö ha blivit ett så ytligt begrepp. Det är som att bli förkyld. Alla blir fökylda. Men det går över. Det märks inte. I det stora hela. Man kan inte reflektera och tänka på alla eller några som dör i hela världen. Det blir för mycket. Det är bara något som händer. Sen tittar man på nästa sida. Men om någon man har träffat många gånger dör. Som man vet vem det är. Som man känner. Då blir det annorlunda. Den människan bara försvinner och kommer inte tillbaka mer. Det är så sorgligt. Och jag har inte träffat henne på jättelänge, jag känner knappt henne. Men ändå blev jag ledsen, och världen känns helt fucked up. Mitt liv är fucked up. Upp och ner. Det finns ingenting som finns kvar. Alltid. Allting kan bara försvinna. Precis när som helst. Det är inget som jag bara vill nu. Jag vill sluta känna. Alla saker. I hela världen. För då gör det ingenting att allt sitter löst. Då struntar man i det. Då är man som man är. Man kanske skrattar och ler. Blir ledsen eller nere. Men man känner inget. Det finns ingen klump i halsen eller magen, eller i bröstet. Inget som puttar ner en på marken hela tiden fast att man försöker stå upp. Då skulle allt vara fint. Där jag bor, den jag är med. Det finns där. Men det sitter så löst. Man kan inte hänga i det. Då släpper det. Jag skulle behöva hänga i det. Ibland. Men man får inte. Då är man jobbig. Folk som känner och tänker är jobbiga och fula.

Aj.