Idag är en bra dag för mig, men en dålig dag för många andra människor. Jag är glad, samtidigt som jag gråter i mitt hjärta för lilla Alfons, som jag inte har en aning om vem det är. En liten människa som bara har fyllt fyra år, men aldrig kommer att fylla fem. Idag stod det, i hans blogg, att sjukdomen hade spridit sig explosionsartat, överallt i hjärnan ner i ryggen. Cancer. Riktiga tumörer, som inte går att döda. Så ont, en liten kropp kan ha. Morfin, droger i så höga doser att han mesta tiden är medvetslös för att kunna stå ut. Och det finns inget någon kan göra, ingen kan laga Alfons. Så mycket smärta, han och alla som står honom nära får stå ut med. Det gör mig så ledsen. Att döden kommer sitta och blänga på dem, varje steg de tar. Döden är så avlägsen för mig, den står inte och lurar runt hörnet. Jag ska skänka pengar till Barncancerfonden för att minnas Alfons och alla andra barn, som blev besegrade av denna hemska sjukdom. Som forskning förhoppningsvis kan förinta. Det går ju inte, att de bara försvinner. Jag vill inte. Jag är också ledsen för att många människor har så svårt att förstå. Så egoistiska och hänsynslösa att det skadar andra. Elakingar. Men jag vet att du är stark, och att du kan. Alla utom jag. För det pirrar i min mage idag. Jag kan inte hjälpa det, jag vill ju egentligen inte. Inte om det finns lögner i vägen. Men dom vill jag bara glömma bort, och aldrig veta av. Inte dig heller. Bara ikväll. Jag orkade ingen Semla igår, inte efter Tigermaten. Den är så god, att man äter sig alldeles proppmätt. Ikväll orkar jag. Nu är jag så här halvsjuk igen, vad är det för vits med det? Ingen. Antingen är man sjuk, märkbart sjuk, eller frisk, frisk som en nötkärna. Jag har inte tid att vara mittemellan. Jag behöver lite kusinvitamin imorrn. 

För en tid som bara går, och aldrig kommer igen.