Det är något som inte stämmer. Alls. Det är magiskt. Fredagens bravader visade sig vara mest fika, gott fika. Hemmagjorda semlor. Men det var nog lika bra. Jag somnade innan jag ens hann gå och lägga mig. Typiskt. Lördagen blev det vandring, på stadens torg. Tämligen fina tavlor, för att vara akvarell. Men ingen bräcker Pettson och Findus konstnären. Jag skulle inte vilja påstå att jag klarade mig lindrigt undan. Det finns ju så hemkst mycket fina saker, som jag inte kan låta vara. Gå till spillo. Det vore väl för synd. En väska, som är blå. Tre stycken klänningar, från gissa vart. En schal, två halsband, örhängen och trosor. Ja, nu får det vara nog. Ett saftigt fika, och två gratis semlor som kladdade ihop, innan vi hann äta upp dem. Men vad gör väl det om hundra år. Ingenting. Jag valde den lila klänningen och en sallad. Istället för pizza, eftersom jag tycker det är godare. Tack vare mig, slapp vi svälta. Vi fick noga höra hur jobbigt det var att vara kissnödig. Kan tänka mig det om man kissar ut ett mjölkpaket. Sen dansade vi hela kvällen. Och var lycka i alla sina dagar. Men jag ramlade och slog mig, inte speciellt mycket, straxt innan min dörr. Jag köpte ingen kamera. För dom har ju inte öppet på helgerna, om jag minns rätt. Sen var det alltså redan söndag. Och jag fikade en banana split med R och fick ont i öronen. Men det var trevligt. Framförallt gott. Sen visste jag inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Det finns så många vägar att ta. Jag tar den jobbigaste. Det är min policy. Egentligen är det hemligt. Men jag berättar det ändå. Först tänkte jag att jag skulle be om ursäkt för att jag med jämna mellanrum började gråta. Men det tänker jag inte göra. Jag var ju ledsen, med jämna mellanrum, när jag kom på syftet. Jag har lätt för att gråta. Det är sån jag är. Ja. Det känns lika bra, som det skulle kännas att vinna 80 miljoner. Då kan du tänka dig. Underbart, så att man får tårar i ögonen. Men mest för att är så sorgligt. Och nu står mina tankar och minnen, mig upp i halsen. För det känns inte verkligt, att säga hejdå. Men vi är finast i världen i varandras ögon. Och det är inte jätte, jättelänge tills nästa gång. Det är mission impossible. Att lyckas.