Jag tycker inte om ibland och kanske. Bara ibland. Snart har det gått hela sex veckor av det nya året. Hur går det med mina nyårslöften, jag så vackert predikade för er. Jag skulle inte vilja påstå att det har gått helt åt skogen. För hård får man faktiskt inte vara mot sig själv.

• Angående mina kostintag: Jag ska börja med att brilljera lite. Inte en endaste måltid på varken Donken eller BK! Det är starkt jobbat. Dock har det blivit en och annan kebab, många sallader och några pizzor. Med dessa kan man med gott samvete räkna på en hand. Finare mat räknas väl inte som hälsoskadligt. Sallader kanske inte heller. Om man tänker efter. På jobbet finns det inte en chans för mig att småäta, tyvärr, och som tur. Min absoluta favoritsysselsättning. Ja, än så länge ligger jag väldigt bra till. Inte för att det märks någon betydande skillnad på min hälsa, men man får ju hoppas att min insida är fräsch. Nu när jag försöker minnas, vad jag stoppat i min mun, under en så lång period. Kan jag inte komma ihåg alls många godisbitar heller. Glass slinker ju ner med jämna mellanrum. Men det är ändå "ganska" nyttigt. Inga chips- och dippkvällar alls. Det har inte varit på tal ens. Vi är mer inne på en lösgodisperiod. Bättre eller sämre? Det är inte upp till oss att avgöra.

• Angående min mortion då? Jo, ett Satskort inkaserat, helt gratis. Det slår ju alla rekord. Än så länge har jag varit nere och tränat minst två gånger i veckan. Det måste hållas. Helst trappas upp. Jag fick sådan ångest, när jag såg en äldre dam, runt 45 kanske. Som sa, att nu, nu smäller det. MInst tre gånger i veckan ska hon ner och träna bort fläsket. Hur mpnga gånger har inte hon och alla andra gropiga människor sagt det? Miljoner. Det får inte hända. Än så länge är mitt fläsk, mer eller mindre osynligt. Vad väljer jag, träna i förebyggande syfte och slippa att det bryter ut. Få in en sund vana och se kondition som en självklarhet. Eller drunka i mitt överflödiga späck om några år. Jag väljer det första. 

• Resten av mina löften, har gått mindre bra. Jag är fortfarande bitsk, lättirriterad och arg ganska ofta. Mer ofta än sällan. Jag stör mig något otroligt på vissa personer, och det går ut över mig. När jag går runt och hyser agg. Det ger mig en möglig aura. Som är motbjudande. Man behöver inte tycka om alla. Man får till och med tycka illa. Jag ska inte störa mig, irritera mig och äcklas. Alla människor är olika, och mer eller mindre lärorika och intressanta. Hur vore världen annars? Dålig. Men vad gör man? Man får helt enkelt bara lära sig att sluta bry sig. Se fram emot bättre tider, och förtränga allt man tycker är jobbigt ur nuet. Så att man kan trivas. Jag vet ju hur lycklig jag är när jag är glad. Min inspiration går upp och ner, och mina mål och drömmar skrämmer som såväl lockar mig. Det är svårt att vara jordnära. Säker och trygg, hela tiden. Mitt jobb är en katasrof. Jag sitter och låter min hjärna bli ett litet, litet russin. Det finns inget att göra.