Alla hjärtans dag har varit. Jag har hatat den dagen så att jag nästan har sett rött. Men den här var fin. Jag fick en puss-lapp och en ros. En jättestor. Jag blir förvånad. Nästan hela tiden. Och ändå, kan jag inte lita på att det ska hålla i sig. Jag tänker att precis vad som helst kan hända. För det kan det ju. När som helst. När man minst anar det. Det är fint nu. Men det behöver inte vara det imorgon. Så tänkte jag inte förr i tiden. För jättelänge sen alltså. Innan jag hade sett mörkret. Men det har blivit bättre. Förut kunde jag tänka saker som gör hemskt ont att tänka. När man kramas och borrar sig längst in i nacken på dig. Att det kanske är sista gången vi ses. Jag tänker det inte på ett deprimerande sätt. Som att man kan halka i badkaret och dö sättet. Utan mer på det sättet att man inte kan lita på kärlek. Kärlek är en flyktig känsla. Man kan inte förutspå den eller styra den. Allra minst fånga den och hålla den fångad. Som man kan med människor. Så har jag varit sjuk. Fast inte på riktigt. Men jag vill inte jobba. Inte alls. Jag tycker inte om det. Så jag har gjort andra viktiga saker istället. Och i helgen ska vi på musikal.

Puss.