Min mimik syns rakt igenom.
För jag är tom, tom på töntiga ord.
Jag vill inte prata. Inte med dej i alla fall.
Som ett svidande, kliande skavsår, är den tomhet som kvarstår.

En klump i magen och ett konstigt humör.
Jag längtar bort, som en fågel i bur.
Stick och brinn, äckliga fågel.

Jag kan skratta åt livet.
Med ett vilset skratt.
I ett virr varr av chanser och val.
Nu är det slut på lov, på allt som betyder något.
För skola. Lära sig saker. Är faktiskt ingeting för mej.
Jag blir oinspirerad och ledsen, av kraven och stressen.

Jag behagar att vara med dej.
För du är min. Mitt hjärta.
Och ingenting stämmer.
För allt är som det är.
Men det vet bara vi.
Vi och ingen annan.
Jag ljuger för mej och alla andra.
Jag ljuger för att alla ska må bra.

Mask, och snigel.