Jag börjar med helgen, så blir det inte lika invecklat. Fredagen var smärtsam men en god middag hemma hos Hannah tinade upp våra hjärtan. Fiskfärs i Fisk. Verkligen att rekomendera. Ett kilo LösGodis och Plopp till efterätt framför den sämsta filmen, på väldigt länge. Night at the Museum, eller något i den stilen. Varning: Barnslig, Förutsägbar, Jobbig, Irriterande och allmänt Amerikansk. Men godiset var gott, och Sällskapet så klart mycket harmoniskt. Lördagen började dåligt. Jag tror inte att det berodde på att jag vaknade på fel sida. Det handlar om att jag är förutsägbar. Det är inte rätt av mig att hacka på en simpel film. När det är en väldigt skadlig egenskap hos mig själv, som jag inte trivs med det minsta. Jag inte kan stänga någonting inne. Jag kräks ut alla mina känslor och ska prata sönder allting som inte är bra. Får jag inte tillräckligt med kärlek så suger jag ut det som en Blodigel. Jag kan förstå att jag blir jobbig. Att allt blir jobbigt. Men så är jag. Jag tränar på det. Just nu är ett ypperligt tillfälle för det. När allt försvinner lite grann. Jag gör inte reklam för MiljöPartiet nu, observera det. Jag bara undrar. Ibland tror jag också att, jag är mera kär i Kärleken i sig, än i dig, förlåt. Som Okänd är i sången av Lars. Det är svårt att veta. Knölval. Vilket neggigt inlägg det här blev. Det var ju inte meningen. Jag som skulle brakstarta veckan. Men det kan inte hjälpas. Jag hatar det ordet. Hatar.

---

Jag spårade in på fel röd tråd. Det var helgen jag skulle ploga bort. Lördagen fortsatte med ett konstaterande  jag inte ska offentligöra. Kana ner för massa trappsteg och färden kunde börja mot St. Görans Sjukhus, där vi hälsade på Stig-Erik. Det var en chock, för mig. Från frisk och stark och glad och allt. Till ingenting. Lite kvar, lite glimtar. Men jag tror det går. Allt annat vore otänkbart. Söndagen firade vi Frugans 20-årsdag. Mycket trevligt. Hugo är ett charmtroll, med skumma blickar.

Bängel.