Allt är lite upp och ner, ut och in. Just nu. Jag måste bara berätta om det, så att jag minns. Jag har ju så dåligt minne. Allt var som vanligt. Jag skulle bara åka och hämta mitt i natten, efter konserten. Tiger Army, ett ännu okänt band för mig. Lagom efter att jag har roat mig med RoomService, Grey´s Anatomy och Fråga Olle. Gjort en MiniPickNick med godsaker. (Ja, jag är en sån exemplarisk flickvän. Haha.) Så skickar jag i alla fall ett Sms och påminner om när tunnebanorna går. Då får jag ett svar, inte vilket som helst.

"Jag ligger på akuten och kan inte gå, men jag ringer dig sen puss. Jag är inte död."

Vad bra att du lever i alla fall. Då behöver ju inte jag oroa mig. Hell No! Panik. "Jag är inte död." Det tolkade jag som Nästan död, inte långt ifrån. Ingen förbaskad mottagning, ingen aning om någonting. Det blev ett hemkst  Vankande fram och tillbaka. Tillslut fick jag i alla fall veta att båda fötterna vad brutna, vid hälbenen. Båda. Av ett hopp från en ByggBarack. Smart. Jag Rejsar, försiktigt såklart, och hittar på en gång. Trots att de bygger om, och det är väldigt förvirrande terräng. Jag hinner vara ett Moraliskt stöd under Förlossningen (Läs: Gipsningen) Trots att jag är väldigt Hysterisk, och nästan i Upplösningstillstånd av all oro och väntan.

Vi tillbringar alltså större delen av natten på Karolinska, utan smärtstillande, vilket var otäckt. Att se någon ha så ont. När alla Doktorer och Sjuksystrar är klara med allt, har vi två alternativ: Antingen åker vi hem på något vänster, och jag försöker Släpa/Bära upp 3 våningar utan hiss. Eller det betydligt enklare alternativet: (Som Doktorn varmt rekomenderade.) Stannar natten på sjukhuset, får en ortos dagen efter och åker hem när han kan börja gå på kryckor. Vi väljer det första alternativet, under doktorns mystiska blick. Men han kan i alla fall ordna en transport, med tre timmars väntetid. Perfekt. Halv fem var vi hemma, när de starka Ambulansmännen hade konkat upp det trasiga. Jag och en numera rullstolsburen person, försöker anpassa en etta för en Handikappad. Det är inte lätt. Men det är faktiskt ganska roligt, att ta hand om en mer eller mindre Hjälp-Lösing. Jag kanske ska bli en sjuksyster jag med? Skämt åtsido. Mycket Olyckligt var det hela. Tack och Lov att det inte var värre och han hade fastnat med sitt Liv i rullstolen. Jag repar mig efter chocken och snart är det lunch.

Tack och Hej.
Leverpastäj.
♥