Jag har varit lite väl negativ den sista tiden. Ingen, speciellt jag, får inte börja tro att jag vadar genom ett mörker och är bitter större delen av mitt 21 åriga lite. För man är bara 21 år i ett år. Ett år går väldigt fort. Sommarn speciellt. Det märkte jag på min semester. Den var visserligen bara två veckor. Men två veckor är ingenting. Man hinner verkligen ingenting. Så när jag började jobba igen, förra veckan, var det som att hela världen gick i tusen bitar. Jag började iatt ifrågasätta varför alla kunder egentligen ska in och störa på Ica för. Varför i hela friden ska de köpa så fasligt mycket saker på Internet och hämta en miljard paket? Kan inte alla bara stanna hemma. Ja, inte högt så klart. Men tyst. I mitt huvud. Men så kan man ju inte tänka när man jobbar i en affär. Dit ska ju människor komma, helst hela tiden. Så jag behöver komma därifrån. Nu har jag jobbat i två veckor och det känns som att det är lite nedförsbacke igen. Så är jag ledig hela helgen. Gud, du ska ha tack för det. Stort tack! Jag kanske behöver laddas upp lite. Som hon i boken. Det är en väldigt fin bok jag läser. Hon säger att om man är ledsen, eller arg eller trött, eller inte kan tänka, gå eller stå. Så har man ingen kraft kvar. Men då kan man få lite kraft av någon annan. Om man kramas och håller om varandra. Så laddar man upp varandra. Det vore ju himla fint om det var sant. Så jag tror att det är sant. Jag vet inte vad jag ska göra i höst heller. Jag vet inte mycket alls. Det är lite jobbigt . Men annars är allting fint. Vi var och tittade på Hoffmaestro på Mosebacke häromdagen och det var nog bland det finaste jag sett.

Puss, puss, puss.