Du har så lätt att stampa sönder,
när du väl fått in en fot.
Det är så lätt att kasta kärlek, där den vackert tas emot.
Men det är inte lika lätt att vara såld, på nån som inte går att nå.

Du har ett sätt att bara glömma,
när problemen tränger på.
Ett sätt att gömma mig för stormen, när du vill, och när du kan.
Ett sätt att glömma mig i regnet, som om lilla jag försvann.
Du har så svårt att säga om jag ens betyder något för dig.
Jag räcker inte fram.

Jag kan känna mig bekväm i dina ögon, när du ler.
Men du kan säga något så beskt, att allt blir kaos, och upp och ner.
Du får ofelbart något underligt i din blick.
Det är så lätt att genomskåda dina spel och dina trick.
Som att vinka åt en blind och som att skrika åt en döv.

Jag har så svårt att veta om jag ens betyder nåt för dig.
Du spelar nåt slags spel, och det kan så lätt bli mitt fel.

Det är så lätt att haka på, det är som lockande mystik.
Jag har så svårt att balansera, mellan trygghet och panik.
Det går ett hjärligt litet tag, sen tillhör jag ett slag försig.
Ett slag till intet dömt.
Och snart är allt i tystnad bortglömt.

Och en dag försvinner jag ur dina ögon, som en svår och jobbig grej.