Du. Ditt skratt, är bara tårar. Din skönhet, är en lyckans miljonär. Men du ser nog aldrig, vart och vem du sårar. För ingen anar sorgen som du bär. Du. Din sorg har alla delat. Dina tårar, är allmän egendom. Jag vill dig väl, och det har alla velat. Så när ska du, spräcka sorgens jungfrudom. Du. Dina tårar, vill bara trösta.
Så när faller du i gråt.
När faller du isär.
När faller du för vinden,
som har burit allt det där.
När faller du tillbaka,
till den du faktiskt är.
Du. Ditt skratt är allas lycka. Ditt ansikte, den vackraste fasad. En glädjens blåa ögon, kan man tycka. Men din sorg, har spridit vemod i vår stad. Du. Kom, jag famnar om dig. Och jag ger dig sen, en dos av ensamhet. Du, låt ensamheten ta dig. Tills du gråtit ut din hemlighet. Din sorg är så angelägen om att få komma ut och där för bli.

Min med.

Jag är på gränsen till en annan människa. Men lugn. Jag är fortfarande jag.
När jag kom på, att jag överhuvudtaget inte var född än.
Men jag får agera så naturlig, som jag kan. Ändå.